Kärlek kräver mer än tusen ord

”Familj: Beror på hur man definierar familj. Jag har två barn och en kille.”

Så säger tv-kändisen Lotta Lundgren i en tidningsintervju, i rutan med uppgifter om ålder, intressen och familjesituation.

Det är nu inte så självklart vad en familj är. Förr var det mamma–pappa–barn, och de bodde ihop, men sedan blev det även vanligt att barnen levde med bara en förälder. Då, någon gång på 1960-talet, uppstod behovet av ett ord för den äldre företeelsen: kärnfamilj.

Allteftersom kommer det till nya familjeformer, som ännu inte fått riktigt etablerade benämningar. Det nya stjärnfamilj står till exempel för den familj som man själv definierar – en familj där släktskap, kön eller hur många personer som ingår inte spelar någon roll. Och exfamilj kan man kalla en familj man separerat från, en tidigare partner och gemensamma barn.

Nya ord för kärleksrelationer kommer också till. Traditionellt har det i svenskan funnits kanske två ord: förlovad och gift, och under de senaste cirka femtio åren även sambo.

Men i dag hittar människor andra sätt att samleva, och då behövs nya ord för dem också. Särbo, för särboende partner, är ett exempel. Ett annat är flersam, för en person som har flera relationer parallellt, utan att gå bakom ryggen på någon eller neka andra samma frihet.

Man kan också se det som att de här sätten att leva tillsammans alltid har funnits, men under ytan – man har inte pratat om dem. Man pratade till exempel inte om att statsminister Per Albin Hansson i början av 1900-talet hade två familjer samtidigt.

De nya relationsorden kan öppna upp för andra sätt att tänka och ge erkännande åt det som varit osynligt. Samtidigt finns det människor som retar sig på de nya orden: ”Vad ska de vara bra för?” Man kan tycka att språket ändå är så ungefärligt, och att det måste få vara det: ”Det är bara ord.”

Vi kan skapa nya relationsord på olika sätt, och ett vanligt är att låna från andra språk. Från engelskan kommer till exempel commitment och crush, där commitment ungefär står för ’engagemang’, och crush är en förälskelse på avstånd, någon som man (ännu) inte har en relation med. Man kan också sätta samman två existerande ord till ett nytt. Här hittar vi till exempel distansförhållande, för en relation där parterna bor på skilda orter.

I stunden kan man också hitta på ord som kärleksvänskap, som kanske står för en vänskapsrelation som gränsar till kärleksrelation. Det blir interna uttryck att användas tillfälligt och hemmavid.

Men en del sådana spontant tillkomna ord lever vidare och sprids till en större krets. Relationsanarki kan vara ett exempel. Det kan ju låta som ett allmänt rörigt kärleksliv, men det har etablerats av människor som inte vill sätta etiketter som ”vänskap” eller ”kärlek” på sina relationer eller rangordna dem.

Rent formellt kan orden också spela stor roll. Det är sannolikt lättare för ett homosexuellt par att berätta att de har gift sig än att de har ingått registrerat partnerskap. Det är inte bara mindre tungvrickande utan gör också att homosexuella som grupp inte särskiljs från andra grupper. Till en början fick homosexuella bara ”nästan” gifta sig i Sverige; de fick ingå partnerskap. Sedan 2009 är äktenskapsbalken utformad så att även samkönade par kan gifta sig. Det visar hur språket och samhället ibland reflekterar varandra.

Ett sätt att träffa en partner, men också att själv bli mer medveten om vad man egentligen söker, är att nätdejta. På nätet blir orden viktigare än på krogen, där man kan se och känna på varandra.

I nätdejtningen förväntas man från början veta och kunna uttrycka exakt vad man vill ha, både i form av förhållande och egenskaper hos en partner, och allt har kategorier. Är det en romans man är ute efter? När är man redo för en kemidejt, det vill säga att träffa någon i verkliga livet och känna efter om det finns attraktion?

Den språkliga kommunikationen blir extremt viktig när man inte kan flörta med ett ögonkast, utan måste försöka se nyanser i frågor och koder. Är du lite busig i dag? betyder något helt annat än på lekplatsen, och Du lägger bara bombmattor! har inget med flyganfall att göra.

Så det räcker inte att ha en karta över alla tänkbara relationstyper. Från första början måste vi också förhålla oss till hur vi talar eller skriver med varandra i relationen – kanske med jargong, saklighet och känslosamhet i olika mått. Kärleksspråket är kraftfullt, och det en älskad person säger blir många gånger lag.

Det är lätt att känna sig tillräckligt bra om någon kallar en den första och enda … och lika lätt att känna sig osynlig om man inte kallas något alls. Men hur är det med uttryck som lilla vän? Inte så lätt att gå i väg och sätta sig i vd-stolen och fatta stora beslut, kanske, med det ringande i öronen, även om det sagts med kärlek? Bättre då med rivjärn? Inte så dumt och mer användbart så länge alla inblandade är överens om tonläget.

Vad vi kallar varandra vid diskbänken eller under en parmiddag får inte alltid avsedd effekt. Kulturen spelar stor roll, och vad du som individ vill vara eller förväntas vara i olika sammanhang.

Nedsättande ord om en kvinna har i svensk kultur ofta handlat om att hon har försökt bestämma i relationen – som regeringen – och om en man om att han inte kunnat bestämma – som toffelhjälte. Sådana här ord försöker hålla människor inom ramarna. Om du avviker från normen straffas du med en negativ etikett.

Om ett förhållande börjar gå på tomgång dyker nya kommunikativa situationer och ord upp, och kärlekens klarspråk riskerar att grumlas. Ord som sur och tjatig kan vara tomma anklagelser, och genom att använda dem om sin partner sätter man en stämpel: det du säger har ingen grund, du är bara sur. Det är negativa ord som tar ifrån partnern hens berättigande, trots att hen i själva verket kanske försöker göra något åt ett problem.

Så vad är en kärleksrelation egentligen? Är den känslan som binder människor samman, eller består relationen av sociala överenskommelser? Är det djupet, äktheten, tilliten, och kan dessa aspekter i så fall någonsin vara lika för de inblandade? Går det att komma överens om ett gemensamt ord för det vi har och känner – något annat än de rent praktiska förlovad, gift och sambo?

Ett par som inte har samma uppfattning om statusen på sitt umgänge är Ester Nilsson och Olof Sten i Lena Anderssons roman Utan personligt ansvar. Ester kallar det en relation medan Olof absolut inte tycker de har en relation. Ur Esters perspektiv kan det inte vara något annat än en relation, så stark som dragningskraften är mellan dem. Ur Olofs perspektiv är de socialt sett inte ett par, eftersom han är gift med en annan kvinna:

– Vi har aldrig haft någon relation du och jag, skrek Olof.

Kunde det vara så, tänkte Ester, att en människas språkcentrum helt och hållet bestod av färdiga fraser från den kollektiva fabrik som hette samhället och historien? Olof plockade den som passade hyggligt i situationen men tycktes helt sakna känslomässig kontakt med frasens innebörd. Därför lät den likadan varje gång men skorrade svårt mot stämningsläget och tillfället.

När man läser om detta pars handlingar och Esters tankegångar, börjar man tro att det är omöjligt att en relation skulle kunna vara samma sak för fler än en person.

Hur precis går det att vara när man talar om sitt kärleksliv, eller tänker på det? Det är frågan. Vad ska jag kalla det vi har, vad bygger vår relation på? Kamratskap, passion, bekräftelse, kärleksberoende – och vad är det? Att hitta en gemensam nämnare i språket kan vara ett sätt att utveckla en relation.

Visst finns det andra sätt än ord att uttrycka känslor: musik, film, bilder. En inflation i emojier med hjärtan kan varje dag iakttas i sociala medier. Kärlek och tillit mellan människor kan också skapas och uttryckas i vad man gör för och med varandra, av handlingarna. Den som inte har orden som sitt främsta verktyg kan förstås också älska och vara en engagerad partner.

Men när man ska lyfta blicken och tala om sin relation, då behövs orden. Då är det inte likgiltigt om den ena kallar den andra älskare, medan den andra säger mitt livs kärlek. Då spelar det roll om någon berättar att ”vi umgås bara lite”, medan den andra i vi:et tycker att de är tvillingsjälar. Och när man diskuterar förhållanden generellt kan det vara avgörande om alla förutsätts vilja leva med en person av motsatt kön hela livet, eller om begrepp som seriell monogami och pansexuell finns med i ett spektrum av sätt att leva. Den seriellt monogama byter partner då och då, men håller fast vid en partner så länge förhållandet pågår, medan den pansexuella inte fäster sig vid kön, vare sig hos sig själv eller dem som hen blir attraherad av.

Man kan bli förvånad över att det funnits så få specifika ord för kärleksrelationer, trots att kärleken är så mångfasetterad.

Språket är avgörande för hur vi ser på relationer så att säga utifrån: vilka slags relationer syns i dagens samhälle? Och inte minst är språket avgörande i en relation: hur pratar vi om vad vi känner för varandra, och om vad just vi vill?

En palett med ord kan ge en möjlighet att överblicka vem man är och hur man vill älska och leva.

Katarina Byding är språkkonsult och arbetar med textgranskning och skrivkurser. Mona Blåsjö är språkforskare vid Stockholms universitet. De har tillsammans skrivit boken Orden vi älskar med. Blädderordbok om kärleksrelationer.