Gesterna vill ha sällskap

”Handen som väska.” Så kallas den gest som blivit en symbol för italienarnas yviga gestikulerande. För samman fingrarna till en kon och skaka handen upp och ner. Rörelsen betyder ungefär ’vad håller du på med?’ och man ser den minst ett par gånger om dagen i Italien.

Att bara lära sig det verbala språket räcker inte för den som vill kommunicera väl. Italienare, såväl som andra människor, använder gester för att säga allt från ’det bryr jag mig inte om’ till ’vad gott!’ och ’han är bedragen’.

Men i Italien har gesterna egna ordböcker.

– Fast handrörelserna ser inte likadana ut i hela landet. Särskilt rikt är det napolitanska gestspråket. Det är ett fall för sig och ett mycket komplext system, säger Stefano Gensini, professor i semiotik och språkfilosofi vid universi­tetet Sapienza i Rom.

Han har en lång rad böcker och publikationer bakom sig, och har bland annat skrivit om gesternas betydelse i boken Manuale di semiotica.

De italienska gesterna kan vara iögonenfallande för en utomstående, men Stefano Gensini betonar att ingen kultur har ett fattigt gestspråk. Det handlar om att vi gestikulerar på olika sätt. Där en italienare argt slår ut med händerna kanske en svensk i stället rynkar på ögonbrynen. Gesterna är olika, men betyder samma sak.

Tove Gerholm, forskare på Institutionen för lingvistik vid Stockholms universitet, håller med, och understryker att det inte finns några studier som bekräftar att människor runt Medelhavet gestikulerar mer än andra.

– Svenskar är kanske mer nyanserade. Vi använder blickar och har ett diskretare sätt än de yviga handrörelserna, säger hon.

Redan Platon och Aristoteles filosoferade kring ordet, men hur vi kommunicerar med kroppen har språkforskarna börjat undersöka relativt nyligen. Trots att gester antagligen var det första vi ”talade” med.

– När människan lärde sig att stå blev händerna fria och vi började använda dem för att kommunicera, för kanske en miljon år sedan. Det verbala språket kom långt senare. Det uppstod troligen någonstans för mellan 150 000 och 40 000 år sedan, säger Stefano Gensini.

Länge var det främst retorikerna som ägnade gesterna intresse. Den romerska retorikern Quintilianus menade till exempel att det var viktigt att röra på sig för att göra ett starkare intryck. När man började undersöka det icke-verbala språkets vikt var det också främst psykologer och antropologer som banade väg. Viktig var till exempel antropologen Ray Birdwhistell, som introducerade begreppet kinesik, studiet av hur information förmedlas via kroppsrörelser.

Andra som engagerade sig i den här typen av kommunikation var antropologen Margaret Mead och psykiatrikern Frida Fromm-Reichmann samt en grupp amerikanska psykologer som kallas Palo Alto-gruppen och som förde fram tanken att vi inte kan låta bli att meddela oss med kroppen.

– Vi kommunicerar också när vi inte vill. Är vi nervösa kanske vi till exempel gör nervösa rörelser med händerna. Till och med sättet som någon promenerar på säger något om den personen, förklarar Stefano Gensini. Han tycker själv att en liten gest kan avslöja mer än tusen ord.

Under en presskonferens fick Angela Merkel och Nicolas Sarkozy till exempel en fråga om Silvio Berlusconi, när denne fortfarande var premiärminister i Italien. Hade Silvio Berlusconi övertygat dem om att han kommer att göra något åt Italiens problem? Merkel och Sarkozy såg på varandra och log ett ögonblick ironiskt i samförstånd.

– Det var ett hårt slag för Silvio Berlusconi, och det visade för hela Italien att landet inte har något anseende i Europa. Det var mer effektivt än en timmes lång konferens om den europeiska ekonomin, säger Stefano Gensini. Gester kan vara som pistoler. De kan vara kraftfullare än ord.

Men vad skiljer då gester från övrigt kroppsspråk? Det finns inga tydliga gränser, men samlingsnamnet icke-verbal kommunikation används ofta för det språk som inte förmedlas genom tal och skrift.

Det går också att dela in gester efter hur avsiktliga de är. Men gränsdragningen är svår. Utan att tänka på det kan vi till exempel dra handen genom håret. Det brukar ibland kallas groomingbeteende, efter engelskans grooming, ’skötsel, vård, trimning’.

– I vissa fall tolkar vi sådana groomingbeteenden som kommunikation, säger Tove Gerholm. Vi kan till exempel dra slutsatsen att någon är nervös för att han hela tiden pillar sig på näsan och så vidare.

Det låter luddigt. Och det är det också. Men med det sagt kan man ändå försöka bringa lite ordning bland gesterna. Forskare har till exempel delat in dem i emblematiska, ikoniska och språkbundna.

De emblematiska gesterna – emblemen – är kulturellt inlärda. Att man i Italien sätter pekfingret på kinden och snurrar på det när något är gott har ingen logisk förklaring. Termen emblem myntades av antropologen David Efron. Han menade att emblem är rörelsemönster med en så precis betydelse att man till och med kan göra ”ordböcker” över dem. David Efron har själv utfört en studie, som bland annat innefattar gester som sicilianska och napolitanska immigranter i New York använder.

Men gester är ändå alltid beroende av sitt sammanhang. Om man pratar samtidigt som man gör en gest kan den tolkas på ett annat sätt än om man inte pratar, till exempel. Som den gest där man snurrar på fingret vid huvudet, för att visa att någon är knasig. Den är kulturellt inlärd, och kan så­ledes sorteras in under emblemen. Men kontexten styr ändå:

– Det skulle inte tolkas som en ”hon är galen”-gest, om personen som gör den samtidigt säger ”det bara gick runt i huvudet”, säger Tove Gerholm.

De ikoniska gesterna försöker å sin sida avbilda verkligheten, och ter sig lite mer logiska än emblemen. Därför kan de också vara lättare att förstå, men de kräver ändå ett sammanhang – och ofta ett samtidigt yttrande. Vi kanske gör en cirkelformad rörelse med händerna medan vi säger ”skålen var rund”. Stefano Gensini ger ett annat exempel:

– När vi vinkar ”kom hit” med handen så närmar den sig kroppen, så som vi vill att personen ska göra, säger han.

Fast även ikoniska gester ser olika ut i olika kulturer och måste också läras in. Inom en och samma kultur kan för övrigt flera olika gester betyda samma sak: ”Kom hit”, kan visas med hela handen eller med bara ett pekfinger som rör sig mot kroppen. En rörelse med huvudet kan också visa ”kom hit”.

De språkbundna gesterna, å sin sida, fungerar aldrig utan ord. De förstärker, understryker eller modifierar i stället det vi säger. De är tidsmässigt och betydelsemässigt synkroniserade med talet och kan till exempel bestå av att man slår ut med händerna eller viftar med armarna medan man letar efter ett ord.

Men de flesta gester är beroende av verbalt ackompanjemang för att få sin betydelse.

– Det mesta är dessutom automatiserat när det kommer till gester. Man planerar inte att understryka något med en gest. Det går för fort, säger Tove Gerholm.

Att orden skiljer sig mellan länder och kulturer tar vi för givet, men ofta tänker vi inte så mycket på att även gesterna är olika. Kanske just för att de är så ”automatiska”. Missförstånden kan bli stora. I många kulturer tecknar man till exempel ’toppen!’ genom att sätta samman tummen och pekfingret till en ring; en gest som kan sägas vara emblematisk.

I ett antal länder, främst asiatiska, syftar denna gest i stället på kvinnans köns­organ. Fast inte i Japan – där betyder gesten ’pengar’.

I Grekland visar man ’nej’ genom en nickliknande rörelse, vilket ju betyder ’ja’ i Sverige.

– Och den gest som betyder ’hej’ någonstans betyder ’up yours’, på ett annat ställe, säger Tove Gerholm, och syftar på bruket att visa långfingret.

Både nicken och långfingret är emblematiska gester, och de är i sig inte särskilt logiska. Det napolitanska gestsystemet kan skryta med att ha fått självaste Ludwig Wittgenstein, österrikisk-brittisk filosof, att modifiera sina teorier om språkets logiska struktur. Italienaren och ekonomen Piero Sraffa frågade honom vad som är logiskt med den napolitanska gesten där man med handens ovansida stryker snabbt under hakan, något som betyder ungefär ’det struntar jag i’. Wittgenstein hade inget svar.

Men finns det då några universella gester, som alla människor gör, eller är allt kulturellt betingat? Det är vad Tove Gerholm forskar om.

Hon undersöker barns kroppsspråk, och ser att vi lär oss de konventionella gesterna, som att vinka, peka och nicka, mycket tidigt.

– Gesterna hjälper språket på vägen, säger hon. Små barn, med ett begränsat ordförråd, lägger till gester för att forma längre yttranden. Det verkar utgöra en del av språkutvecklingen.

Peka är något av det första vi gör, och det skulle kunna vara en universell gest. Men i vissa kulturer pekar de vuxna i stället med munnen, genom att skjuta ut läpparna. Även där kanske barnen dock först pekar med fingret – det har inte undersökts. Personer som är blinda från födseln använder inte heller pekfingret för att visa något.

– Först och främst måste man kartlägga vilka gester som barnen över huvud taget gör, för att skilja ut dem som är betydelsebärande från dem som inte är det, menar Tove Gerholm.

När hon själv försökte upptäckte hon hur svårt det var, eftersom barnen använder kroppen precis hela tiden. Därför blev det också mycket tidsödande att spela in barnen.

– Efter ett tag stängde jag av ljudet på inspelningarna, för det är många nickningar och huvudskakningar som man inte tänker på. När gesterna passar in i det språkliga sammanhanget tolkar vi in dem, annars sållar vi bort dem som ”brus”.

Barn börjar inte med språkbundna gester, som att vifta fram ett ord, förrän vid 4 till 5 års ålder. Man ska också komma ihåg att det till viss del också är individuellt hur mycket vi gestikulerar, påminner Tove Gerholm.

– Ryska politiker som man ser på tv är till exempel ofta som stenstoder. De rör inte en muskel, säger hon.

Kroppsspråket är en del av vår personlighet. De som rör på kroppen när de pratar, och har ett avslappnat kroppsspråk, verkar också bjuda mer på sig själva, enligt Stefano Gensini. Det behöver inte nödvändigtvis vara sant. Men gesten är otroligt viktig för kommunikationen, sammanfattar han:

– En person som talar utan att röra på kroppen är helt enkelt sämre på att kommunicera.