Rappt och knappt i rutan

Text: Claudia Dyfverman Sverenius

När jag och mina kolleger var på Gröna Lund i somras upptäckte vi att vi särskilt utmärkte oss i femkampsgrenen Woody. Där ska man med en klubba banka på föremål som dyker upp i olika hål, och det gäller att reagera snabbt. Vilket vi gör. Som översättare av film och tv-program tränar vi ständigt vår reaktionsförmåga, lite så där en passant.

Varje enhet om en eller två textrader, som kallas block eller insättningar, ska läggas in exakt när personen börjar prata. Det gör man några hundra gånger varje arbetsdag. Textremsorna bör dyka upp i samma bildruta som talet sätter igång. Faktiskt kan ett tränat undertextaröga se om pausen mellan exponeringarna av två textblock är på två eller tre bildrutor. Eftersom det går tjugofem bildrutor på en sekund handlar det om en skillnad på ynka fyra hundra­dels sekund. Men på fyra hundradelar kan man göra mycket – banka ner en Woody till exempel!

Undertextning är ett hantverk, och för att trivas med det måste man gilla mediets begränsningar och speciella förutsättningar. Först och främst översätter man tal, inte text. Ordflödet ska omvandlas till textremsor. Det händer sällan att man kan återge allt som sägs, eftersom nästan ingen skulle hinna läsa texterna om man gjorde det.

En tredjedels rad motsvarar ungefär en sekund, så har man en sekund på sig kan man bara skriva ett enstaka ord. Om rytmen i dialogen medger att texten ligger inne i sex sekunder har man två hela rader att laborera med. För tydlighetens skull får bara en person komma till tals på en och samma rad.

Många undrar hur snabbt vi arbetar. Svaret är att det brukar ta ungefär en arbetsdag att översätta ett tv-program på 30 minuter, men det beror helt på. Bland annat varierar det hur researchkrävande programmet är. Ett halvtimmeslångt program motsvarar cirka 300 textblock.

Undertextningskarriären började för min del med en osannolik italiensk B-film från tidigt 1960-tal där Anita Ekberg spelade drottningen av Palmyra. Sedan dess har det blivit många filmer och tv-program på engelska, italienska och danska, inte minst matlagningsprogram.

Jag har sysslat med undertextning i över tio år, men aldrig bara med översättning utan även med korrekturläsning och språkvård samt rekrytering och utbildning av nya undertextare. Våra elever brukar bland annat få ge sig i kast med ett avsnitt av Gilmore girls, en amerikansk serie om en mamma och hennes tonårsdotter. Serien är inspirerad av de stora trettiotalskomedierna, och dialogen är snabb och fyndig. Eleverna märker snart hur frustrerande det är att tvingas välja bort skämt och bara översätta repliker som är nödvändiga för att man ska förstå handlingen.

– Good plan. Bay of Pigs, was that yours too?

– He’ll call.

Replikväxlingen sker på tre och en halv sekund, och får därför inte ta mycket mer än sammanlagt en rad i anspråk. Det kan i undertexter bli något i stil med:

– Bra plan.

– Han ringer.

Av det amerikanska försöket att invadera Kuba blir då intet i översättningen.

Ett alternativ är att endast återge den första personens replik, och då exempelvis skriva:

– Bra plan. I klass med Grisbukten.

Men då får tittarna inte veta vad den ledsna tonårsflickan svarar sin mamma. Det är i sådana stunder som det känns trist att vara undertextare.

Lika knepig är en annan övning, som kommer från tv-serien A cook’s tour. I exemplet befinner sig New York-kocken Anthony Bourdain i Tokyo. På väg till den berömda fiskmarknaden Tsukiji yttrar han entusiastiskt och med sin lite speciella jargong:

– Prepare to lose your mind.

Fundera gärna över den. På grund av en scenväxling kan texten inte exponeras i mycket mer än en och en halv sekund. Det innebär att man inte ens har tjugo tecken inklusive blanksteg på sig. Man får kanske nöja sig med en andefattig lösning som

– Nu ska ni få se.

Vi är en påpassad yrkesgrupp. Det är inte ovanligt att program som vi översätter har en halv miljon tittare. Det innebär att en halv miljon personer omedelbart kan ha åsikter om vår arbetsinsats. Tittarna har dessutom tillgång till originalet, alltså talet i programmet. Vi är därför extra noga i vår strävan att utforma undertexterna så att folk inte retar sig på dem. Vi undviker ord och uttryck som är regionala eller bara används av begränsade grupper och som kanske därför inte förstås av stora delar av befolkningen. Vidare är vi försiktiga, på gränsen till bakåtsträvande, när det gäller grammatiken. Detta också av ren självbevarelsedrift – så att vi slipper mejl om användningen av före eller innan, exempelvis.

Men allt detta är avhängigt en sak: att man hör vad som sägs i programmet. Ett av de värsta exemplen i det avseendet var en serie om jakt på olika håll i Medelhavsområdet. Jägare som inte vill skrämma bort eventuella byten mumlade på dialekt och i det närmaste ohörbart till varandra – eller till sina hundar – och det mesta var lösryckta fragment.

På sistone har vi slitit med en dansk evighetsserie som också den är en utmaning för öronen: Unga mödrar. Det är reality-tv på gott och ont, ofta rörande, tycker jag själv.

Programmen är dock inte gjorda med oss undertextare i åtanke. Det förekommer ofta oartikulerat tal och dålig ljudkvalitet. I ett avsnitt gick en av mammorna på torgfest. Hon och hennes väninna var lite smådragna och pratade i mun på varandra med ryggen mot kameran (och mikrofonen). Samtidigt började ett band spela på torgets scen, och ljudet ekade så där riktigt härligt mellan husväggarna. I sådana stunder skulle man kunna slå huvudet blodigt mot datorn. I stället tar vi hjälp av varandra. Och är det ingen här på kontoret som lyckas knäcka nöten så skickar vi iväg videofilen med en beskrivning av problemet till våra danska kolleger. Vi tackar vår lyckliga stjärna för att vi lever i den digitala tidsåldern och för att vi arbetar i en internationell koncern. Jaså, kvinnan i serien ville ha en Faxe Kondi. Snabb koll på nätet för att se vad det är: en läsk. Hur kunde jag missa det…