Behövs ett skiljetecken för ironi?

14 kommentarer

Genom åren har det gjorts många försök att lansera ett skiljetecken som markerar ironi. Men nu är det många som i stället använder smilisar eller emojier för att signalera ironi. De brukar dock inte förekomma i mer formella texter.

I en krönika i Expressen skriver Cecilia Hagen att hon ibland har svårt att uppfatta när en skribent är ironisk. Hon konstaterar att det är många som har efterlyst ett sätt att uttrycka ironi:

Redan Stig Ahlgren, en sylvass skribent som fanns i min ungdom, hävdade att det borde finnas särskilda tecken att markera ironi i en text med. Det kan han ha haft rätt i. Fast har man markerat något som ironi så är det ju inte möjligt att sedan hävda att man inte alls var ironisk utan menade ordagrant det man skrev.

Försöken har varit många. Siv Strömquist, docent i nordiska språk vid Uppsala universitet, har intresserat sig just för skiljetecken. Hon skriver i Nyfiken grå att de första ironitecknen lanserades för flera hundra år sedan:

Ett tidigt förslag på ironimarkör finns i en essä från 1668 skriven av engelsmannen John Wilkins. Han tyckte att ett uppochnedvänt utropstecken skulle ge de rätta signalerna. Och 1841 introducerade den belgiske mångsysslaren Marcellin Jobard, i en spalt i en av sina tidningar, en ironimarkör som mest ser ut som en liten stiliserad julgran. Ingetdera tecknet fick något större genomslag.

Siv Strömquist berättar att smilisar och emojier i dag används i den här funktionen. Men Språkrådet skriver att de sällan förekommer i mer formella texter:

Känslor passar inte i alla texter. Man får som alltid utgå från vem som ska läsa och i vilket sammanhang. I privata meddelanden är figurerna mycket vanliga, men i externa mejl är det inte lika självklart att de platsar. I mer formella sammanhang, till exempel i myndighetstext, är emojier och smilisar mycket sällsynta.

Behövs det ett skiljetecken som markerar ironi? Eller går det lika bra med smilisar och emojier? Rösta här intill!

Anders

Foto: Pixabay

Tags: 

Kommentarerna är efterhandsmodererade. Den som kommenterar är själv juridiskt ansvarig för innehållet i kommentaren.

Kommentarer

C.H. sjöng ju samma klagovisa för ett bra tag sedan [*], och jag svarade närmast ordagrant som du. [*] Då jag inte fick något svar, raderade jag mitt mail, så jag kan inte ange exakt datum.

Emoji ska mycket riktigt fylla den här funktionen, men det finns ytterligare en problematik med detta: Långt ifrån alla är emoji-litterata. Dessutom har aktörer på marknaden ofta sina egna uppsättningar emoji som inte alltid är helt kompatibla med varandra. Det räcker att jämföra Android, Apple och Messenger; härifrån går det bara vidare utför. Ett enhetligt skiljetecken för sarkasm/ironi hade ju faktiskt effektivt kringgått det här.

För skribenter är det här väl egentligen ett mindre problem – vi kan gardera oss med flera olika sätt att markera företeelsen. Den största vinsten skulle nog kommentarer i sociala medier göra.

En speciell ironimarkör till mer formella texter bidrar såklart till ökad tydlighet. Samtidigt tycker jag att det vore lite tråkigt med för genomskinliga texter. Det finns nån sorts magi och spänning i det att man som läsare inte helt känner sig säker om en skribent menar si eller så. Låt oss fortsätta använda våra hjärnor för att avläsa texterna.

Låt istället bli att använda ironi i text, och för all del även i tal. Att använda ett språk som uppenbart riskerar att leda till tolkningssvårigheter bör såklart undvikas. Samtidigt finns det ingen fördel med att använda ironi. Snarare är användning av ironi ett tecken på feghet, det används av de som inte vågar tala klarspråk eller för att minska risken att öppna upp för verklig diskussion där den egna ståndpunkten riskerar att kritiseras. Alltså en form av konflikträdsla. "Det dunkelt sagda är det dunkelt tänkta".

"I mer formella sammanhang, till exempel i myndighetstext, är emojier och smilisar mycket sällsynta."

Vi får väl hoppas att vare sig ironi eller smilisar någonsin kommer anses lämpliga i myndighetstext. Ironiska lagförslag, det vore något det.

Jepp! Idag ser man ofta att citattecken används för att markera ironi och då blir det ju verkligen förvirrande. Känner man inte skribenten så kan man ju tro att hen faktiskt citerar någon när man istället inte ska ta ordvalet eller meningen helt på allvar.
Det som behövs är ju en suddighetsmarkering och den kan ju fungera så väl när man är ironisk som när man inte kan hitta riktigt exakt ord.
Föreslår ~ för det är lätt att hitta på de flesta tangentbord och används ju redan som en ungefärklighetsmarkering i andra sammanhang eftersom det påminner om matematikens ≈ "ungefär lika med".
I mitt tycke skulle ~ fungera utmärkt som ironimarkering.

؟ (bakåtvänt frågetecken) introducerades tydligen av den franske poeten Alcanter de Brahm i slutet av 1800-talet.*

Ser en funktion för det när man inte vill använda smileys och inte kommunicerar med en bekant krets, t.ex. i vissa tweets.
*Källa: wikipedia.org/wiki/Ironitecken

Varför inte fortsätta att använda den etablerade ironiparentesen (. .) ? Alla tecken finns ju lätt synliga på alla "normala" tangentbord.

Det beror på om det är emoji med en bild eller om det är två prickar med en parentes. ett ;) tycker jag är bättre än ett skiljetecken för att den inte kan bli förväxlad med felstavning.

(. Vi, som fick lära oss att läsa och skriva text, har inga problem med ironiparenteser .)

Med Trump och Fake News har humor, satir och ironi hamnat i bakvatten. Det går helt enkelt inte längre att spetsa till eller vrida på perspektiven på sedvanligt sätt längre. Skriver jag något i sociala medier som är tänkt ironiskt avslutar jag i klartext med ( ironi). Så långt har det gått. Troligen för att våra gemensamma referensramar om vad som är rimligt resp orimligt inte längre gäller.

Lägg till ny kommentar