Veckans nyord: menskonst

0 kommentarer

Menskonst behöver inte nödvändigtvis handla om mens. I stället har menskonst under höstens debatt närmast blivit synonymt med konst som utmanar publiken.

För fem år sedan kom den första debatten om menskonst. Inför utställningen Period pieces i Göteborg sade initiativtagaren Josefin Persdotter i Expressen att hon ville göra det lättare att tala om mens. Bland verken fanns bland annat målningar där mensblod använts:

Det här är en del i rörelsen mot menstruell tabu och en mainstream idé om att det är skamligt och att man inte får prata om det.

Hösten 2017 var det ett verk av Liv Strömquist som skapade diskussion. Serien The night garden – som visades i Slussens tunnelbanestation – föreställde kvinnor som hade mens. Aftonbladet skildrade den efterföljande debatten och kritikernas farhågor:

Upprörda röster målar upp framtidsscenarion där kvinnor kräver att få blöda rakt ut på kontorsgolvet. Menscertifiering buntas ihop med röda skynken som genusflum, virkad menskonst och vulvor i lera.

Debatten tog ny fart i mars i år när Kristdemokraternas ledare Ebba Busch Thor efterlyste en ny typ av feminism. Hon hävdade i en debattartikel i Aftonbladet att dagens feminism borde inrikta sig på att lösa vardagens problem:

Medan tv-soffornas återkommande feminister diskuterar könsstereotypa Lego-figurer eller menskonst i Stockholms tunnelbana, väntar en lång rad verkliga frågor på att hanteras. Dubbelt så många kvinnor som män är sjukskrivna. Kvinnors pension är ofta lägre. Här finns betydligt bättre lösningar än standardsvaren om kvoterad föräldraledighet. Vi vill göra pensionssystemet mer flexibelt, så att den som tagit ut mest föräldraledighet kompenseras.

De senaste veckorna har debatten närmast exploderat. Nyligen beslutade Samstyret i Sölvesborg – där Sverigedemokraterna, Moderaterna, Kristdemokraterna samt Sölvesborg- och Listerpartiet ingår – att på kommunal nivå stoppa inköp av ”utmanande konst”. I offentliga miljöer skulle konsten vara ”klassisk och tidlös”.

Sverigedemokraten Rolf Hans Berg, som är ordförande i kultur- och fritidsnämnden, sade i Sveriges Television att han inte tyckte att menskonst hörde hemma i det offentliga rummet. Partiet använder ofta just menskonst för att beskriva en typ av verk som anses utmana vad som är god smak. Menskonst fungerar alltså som ett slags symbol för verk som inte lever upp till partiets syn på vad som bör visas i exempelvis kommunala lokaler:

Det är klart att om du vill ha ”menskonst” hemma vid matsalsbordet ska du köpa det, men jag tror inte medborgarna uppskattar sådan konst i kommunens ägo.

Konstkritikern Mårten Arndtzén kommenterade beslutet i Sveriges Radio. Han ansåg att motståndarna till utmanande konst genom menskonst fått ett ”praktiskt skällsord”. Han ansåg dock att det snarare var ”människor som av olika anledningar tycker att mens är lite äckligt eller lite privat” som utmanades än något etablissemang. Han konstaterade också att menskonst trots debatten knappast kunde betraktas som en genre:

Nu ska det väl sägas att det här begreppet har ett ganska svagt sakinnehåll – menskonst är ingen konstnärlig genre. Men generellt har en lite aktivistisk strävan att sprida goda värderingar blivit ganska vanlig i kultur- och konstsammanhang på senare år. Delvis som en reaktion mot högerpopulismens framgångar. Och kanske är menskonsten, och debatten kring den, en indikation på att det finns en risk där: att man rullar ut en mensröd matta för just de krafter man tror sig bekämpa.

Menskonst är belagt i svenskan sedan 2014. Användningen har ökat kraftigt under 2019.

Anders

Foto: Pixabay

Tags: 

Lägg till ny kommentar