Replik: Vi måste spara för att inte riskera obemannade arkiv

3 kommentarer

Ekonomiska skäl ligger bakom nedläggningen av Institutet för språk och folkminnens avdelningar i Lund och Umeå. Men myndigheten tänker inte överge södra eller norra Sverige. Digitalisering av material från Lund och Umeå kommer att prioriteras för att göra det tillgängligt oavsett var man i världen befinner sig, skriver generaldirektör Ingrid Johansson Lind i ett svar på Carl-Erik Lundbladhs debattinlägg.

Det är i allra högsta grad ekonomiska skäl som ligger bakom beslutet om en ny organisation och inriktning för institutet. På grund av en obalans i ekonomin där våra fasta kostnader hotar att inom kort överstiga intäkterna genomför institutet förändringar som bland annat innebär att verksamheten koncentreras till tre orter istället för dagens fem. Vi väljer alltså att spara mer på lokaler än på personal för att inte redan om något år riskera i princip obemannade arkiv, utan möjlighet att vare sig dokumentera vår samtid, utveckla samlingarna eller beforska materialet.

Carl-Erik Lundbladh är idag chef för ett av de två arkiv som kommer att läggas ned när verksamheten omlokaliseras. Det må vara honom förlåtet att han inte gillar det förändringsbeslut jag med stöd av ledningsgruppen fattat. Det är dock mitt ansvar som myndighetschef att ta beslut, även de mindre bekväma, och jag måste se till hela verksamhetens bästa. Vi har ett uppdrag och en omvärld att förhålla oss till och vår verksamhet måste utvecklas i takt med de förändringar som sker. Och om pengarna inte räcker till måste vi bedriva verksamheten mera kostnadseffektivt.

På sikt är den geografiska placeringen av våra samlingar, oavsett var de idag finns, inte heller avgörande för tillgången till materialet. Sedan ett antal år tillbaka arbetar vi med att digitalisera samlingarna. Under de närmaste åren kommer vi att prioritera digitaliseringen av materialet i de två arkiv som omlokaliseras. Inte heller forskningskompetensen blir därmed bunden till geografisk ort, utan materialet är tillgängligt oavsett var i världen man befinner sig.

Institutet tänker inte överge vare sig norra eller södra Sverige och vi kommer att utveckla arbetet med att samla in, dokumentera, bevara och forska om namn, dialekter och folkminnen i hela landet. Det är ingen skönmålning utan ett faktum.

Ingrid Johansson Lind

Generaldirektör för Institutet för språk och folkminnen

Tags: 

Kommentarerna är efterhandsmodererade. Den som kommenterar är själv juridiskt ansvarig för innehållet i kommentaren.

Kommentarer

Kära GD Det är tydligen en missuppfattning att Ni kommer att säga upp samtliga arkivarier i Lund och Umeå långt innan Ni fått kontrakt på billigare lokaler i Uppsala för arkivens källmaterial i Umeå och för dem som ska ta över den historiska forskningen på samiskt talspråk och vardagskultur där.

Om man digitaliserar ett biblioteks katalog så betyder det ju inte att man kan stänga biblioteket, på samma sätt med arkivkataloger, så hur ska det problemet lösas?

Kommer man att kunna låna hem gamla kartor inspelningar och annat arkivmaterial eller kommer allmänheten och forskare att kunna titta respektive göra lingvistisk analys (exempelvis av hur uttalet av vokaler ändrat sig i skånskan över tiden) på dem direkt på nätet.

Ett förutsägbart svar, bara floskler ("Vi har ett uppdrag och en omvärld att förhålla oss till och vår verksamhet måste utvecklas i takt med de förändringar som sker." osv). GD kunde ju förklara hur det går ihop att lägga ner verksamheten och därmed det pågående digitaliserandet med att den geografiska placeringen ej spelar någon roll i framtiden. Och sen märker var och en som arbetat med materialet på arkiven att GD ej har en susning om vad hon talar om: alla som bekantar sig med t.ex. DAL:s material och resurser behöver ju en hel del vägledning och adekvat sådan lär väl bli svår att få över nätet. Detta slår inte minst mot en bredare allmänhet (hembygds- och dialektintresserade). Dessutom försvinner en ju en massa undersökningsmöjligheter. Men hela diskussionen är lite snäv. Hos inte en enda människa, varav de flesta knegare, unga som gamla,har jag stött på något annat än förvåning och ilska när de hört att myndigheterna (dvs. ytterst den sittande regeringen) skall lägga ner dialektarkivet. Åtminstone där jag kommer ifrån är de flesta arbetare och även åtskilliga tjänstemän så nära sitt bondska ursprung att de har ett stort intresse för vad som rör den egna hembygden. De är ofta stolta över att ha sina rötter i den eller den socknen, och inget tycks intressera dem som dialekterna. Jag är rätt säker på att de gärna sett några extra miljoner gå till detta i stället för alla idiotiska byråkratiprojekt som smyckar sig med floskeldrypande fikonspråk.

Borde väl i förra kommentaren ha påpekat att nedläggningsbeslutet är ett helgerån mot sann världskultur: på arkiven har vi ett vetenskapligt kompetent gäng (med i dagens Sverige ganska unika kunskaper i språkhistoria, dialektologi och ortnamnskunskap) som grundlig känner ett material som är inget annat än en gigantisk svensk kulturskatt, av intresse för ej blott svenskar. Dess värde kommer bara att förmeras med tiden, men samtidigt borde samlingarna ha fått kompletteras och utvidgas: att dokumentera dagens kultur är rimligen vår plikt mot morgondagens medborgare. Med nedläggningen blir istället traditionen bruten (med en betydande kunskapslucka till följd) och samlingarna, dvs. folkets material, undangömt.

Lägg till ny kommentar