Komplex syntax en baggis för bebisen

0 kommentarer

I de flesta mänskliga språk kan en sats innehålla en annan sats:

Pojken, som jag mötte i går, står där borta.

Här är relativsatsen som jag mötte i går inbäddad i huvudsatsen Pojken står där borta. Forskare i neuropsykologi har nu funnit att förmågan att uppfatta sådana inbäddade satser troligtvis utvecklas mycket tidigt hos människan. Redan vid fem månaders ålder reagerar bebisar på avvikande sekvenser i en längre svit. 

Fenomenet kallas rekursion, och vissa språkforskare, till exempel den amerikanska lingvisten Noam Chomsky, har hävdat att detta är något som är speciellt för just det mänskliga språket. Kanske det enda. Rekursion saknas troligtvis i kommunikationen mellan andra djur. Trots att djuren kan lära sig enskilda ord, och till och med känna igen vissa enkla ordkombinationer, verkar de inte kunna uppfatta komplexa syntaktiska konstruktioner, som inbäddade satser.

Studien av små barns reaktion på avvikande sekvenser ägde rum vid Max Planck-institutet för kognitionsvetenskap och hjärnforskning i Tyskland. Forskarna ville se om och hur barn uppfattar inbäddade strukturer. De värvade 38 telningar, runt ett halvt år gamla. Eftersom det är svårt att testa språk på så små barn, valde man att konstruera sekvenser av toner i stället – mer specifikt sekvenser med fem och sju toner i separata studier. ”Barn lär sig språk genom frekvens och genom akustiska avvikelser”, förklarar en av forskarna. Men i studien var det inte enstaka toner som avvek, utan hela sekvenser av toner, inuti en längre sekvens – på samma sätt som en inbäddad sats skiljer ut sig i en längre mening. Samtidigt mättes barnens hjärnaktivitet. På EEG-kurvorna kunde forskarna avläsa att bebisarna reagerade tydligt på de inbäddade strukturerna i en längre sekvens. 

I kommande studier vill man undersöka om detta verkligen är unikt för människor, eller om till exempel andra primater reagerar på liknande sätt.

Maria

Foto: Nikolaus Brade/MPI CBS

Lägg till ny kommentar