Prenumerera på bloggen
  • ”Hey guys!” Så inleder de flesta sina klipp på Youtube. Videotjänsten har undersökt vilka öppningsfraser som förekommer mest i de så kallade vloggarna. Och hey guys är den i särklass vanligaste, följt av what’s up och good morning.

    Youtube samlade först in de klipp som kunde klassificeras som just ”vloggar” – en sorts personliga videodagböcker som uppdateras kontinuerligt. Bland dessa plockade man ut dem som hade minst 20 000 visningar, på kanaler med minst 20 000 prenumeranter. Detta resulterade i över en miljon videoklipp. För att förfina resultatet delade man därefter upp materialet i olika kategorier, som tech, beauty, travel, sports, cooking, fitness och gaming.

    Vissa av dessa visade sig ha andra favoritöppningsfraser. I kategorin ”travel” är good morning den vanligaste öppningen, i ”tech” är det ladies and gentlemen, i ”fitness” är det what’s up och i ”sports” är det what is going. Men hey guys kommer inte långt efter, och i alla andra kategorier är den frasen i topp – det är också den fras som har stått stadigt på första plats sedan 2010, startåret för Youtubes undersökning.

    Youtube har också tittat på hälsningsfraser i brasilianska, franska, tyska och mexikanska vloggar, och där ser resultatet ut så här:

    Maria

    Foto: Pexels

    Beställ Språktidningen!
    Prenumerera | Lösnummer | Digital prenumeration

    0 kommentarer
  • I debatten är det många som tycker att det tar för lång tid för nya svenskar att lära sig språket. Men svenska är allt annat än enkelt. Och att behärska svenskan efter bara två års studier blir därför ett nästan omöjligt krav. Det skriver Sandra Vilppala, språkkonsultstudent vid Stockholms universitet.

    – Dibidi piadiåuäoo bido bide schobiwipp in di mikroväiiöuvve! Svenska kocken förklarar hur popcorn ska poppas i mikrovågsugnen. Mupparna – du har väl inte missat mupparna?

    Om svenskan låter som en muppig vokalgröt med märklig prosodi i andras öron då är svaret på frågan i rubriken givet: svenska är svårt, eller i alla fall delar av den. Men att döma av samhällsdebatten verkar detta ha visslat förbi vissa falanger som klagar på att det tar för lång tid för vuxna nya svenskar att lära sig svenska. Det verkar råda konsensus om att en lämplig inlärningstid är cirka två år, den tid det tar att genomföra sfi:s steg A-D, där den senare motsvarar nivån hos en sjätteklassare. Då ska det hela vara klappat och klart, då ska språket flyta på. Det är mycket märkligt. Jämför det med hur barn i Sverige lär sig engelska under cirka nio år och lägg även till att vi doppar oss i ett engelskt språkbad dagligen. Engelskan finns överallt (en tillgång och resurs, liksom all flerspråkighet, om du frågar mig). För en ny svensk är svenskan förmodligen en nyhet och för vuxna är det betydligt svårare att lära sig ett nytt språk.

    Men kan de ha rätt, åsiktspatrullen? Finns det belägg för deras idéer? För att kunna svara på frågorna måste vi också ställa en fråga – vad är egentligen utmärkande för svenskan? Om vi utgår ifrån att det som är utmärkande är svårt – går det att hitta argument för att svenskan inte kan automatiseras på bara ett par år? Låt oss ta en närmare titt på den svenska grammatikens förunderliga värld, och det kommer att bli vackert! Hör bara Horace Engdahl dikta i inledningen av Svenska Akademiens språklära (SAG): ”När vi frambringar yttranden, skapar vi ett slags varelser med egen existens. Det är genom dessa varelser vi lär känna oss själva som människor, och språkläran är dess anatomi.”

    Vi tar och börjar med vår minsta betydelseskiljande språkliga organism: fonemet, ljudet av våra kära vokaler (konsonanterna hoppar vi över här). Fonem är alltså inte detsamma som bokstäver, fonembegreppet handlar om hur bokstäverna låter i tal – bokstäverna i exempelvis kol och kål är olika men de har samma fonem. Svenskan stoltserar med nio vokaler, men om vi ska räkna in alla ljud som kommer med språkets korta och långa vokaler blir det hela arton stycken! Vokalen ö kan till exempel uttalas på tre olika sätt, testa kött, dörr och dör. Tillsammans utgör de korta och långa vokalerna (och konsonanterna) det svenska ljudsystemet och det kan betraktas som ganska exotiskt: en majoritet av världens språk har endast tre vokaler, spanskan har fem (a, e, i, o, u) och inga korta eller långa. För att få till de olika vokala språkljuden krävs det en avancerad muncirkus; vi måste slänga in svärdslukare, clowner på enhjulingar, bolltrixande sälar och trapetskonstnärer samtidigt. Våra stämband vibrerar i struphuvudet, luften svirvlar runt som lindansare i svalget, vokalerna klingar när vi rundar våra läppar och vispar vår tunga i höjdled och sidled.

    Och så har vi förstås det här med prosodin som svenska kocken också gör parodi av. Prosodin består av tre delar: längd, betoning och tonaccent, och det är skillnaden inom dessa som påverkar betydelsen. Längden handlar om att svenskans betonade stavelser är långa; lång vokal eller lång efterföljande konsonant: tal/tall. Betoningen flyttar runt i enstaviga och flerstaviga ord och så tonaccenten – det är här vi börjar att musicera! Tonaccenten har två varianter, accent 1: and-en (fågeln) och accent 2: ande-n (blå varelse som är inspärrad i en flaska) och detta fenomen är typiskt för bland annat svenska och norska. Spana in följande mening och fundera på hur omöjlig den måste vara att uttala för någon som inte har fått kläm på accenterna:

    Tennisbollarna viner i luften när jag står på banan och äter banan (jaja, kanske inte den mest rimliga meningen men den fungerar som exempel).

    Vi krånglar till det ännu mer med det gamla goa platshållartvånget, den så kallade V2-regeln. Den går ut på att det finita verbet måste stå på andra plats i huvudsatsen, vilket i praktiken innebär att vi ibland har så kallad rak ordföljd (subjekt+verb) och ibland omvänd ordföljd (verb+subjekt), beroende på hur satsen inleds. Förutom i engelska finns V2-regeln i alla germanska språk; de nordiska språken, tyska, nederländska och så vidare, och dessa kallas för platshållarspråk. Regeln ställer till ordföljden för många andraspråksinlärare (L2-talare) från andra språkfamiljer eftersom den saknar motsvarighet i många språk.

    När det kärvar blir det såhär: I går åkte jag pulkai går jag åkte pulka.  

    Den tjeckiska språkforskaren Vilém Mathesius försvårar det ännu mer. Hans teori om det funktionella satsperspektivet är att ordföljden kan ha olika uppgifter i olika platshållarspråk, där olika grammatiska funktioner dominerar. Lars-Johan Ekerot, docent i nordiska språk vid Lunds universitet, vrider det ytterligare ett snäpp; svenskans ordföljdsregler är speciella även i jämförelse med de andra platshållarspråken. Detta betyder att L2-talare, oavsett vilket språk de har som modersmål, har likartade problem med svenskans ordföljd.

    Vi måste också hålla koll på tiden. Grammatiken tvingar på oss ett ständigt tidsperspektiv på allt vi säger. Vi har böjt, böjde, ska/kommer att böja, hade böjt, skulle böja och böjer våra verb för glatta livet. Många språk har betydligt färre tempus; turkiskan har ett, finskan två. Enligt Ekerot går det att hävda att svenskan bara har två tempus: presens (nu-tempus) och preteritum (då-tempus). Men alldeles oavsett hur en väljer att se på saken måste de två tempussystemen behärskas och de sex tempusformerna användas. Det är fullt förståeligt att tempusbonanzat sätter eld på kopplingarna i hjärnan.

    Svenskan är ett mycket bestämt språk. Bestämdheten är i högsta grad central och väldigt detaljerad; vi måste välja bestämd eller obestämd form i praktiskt taget varje mening. Enligt Språkriktighetsboken, som ges ut av Språkrådet, saknar många språk den här typen av markering och svenskan har ett ”ovanligt invecklat sätt att markera bestämdhet”. Vi står inför fem val när vi ska bestämma form. Den princip vi kanske tänker på först är att vi i böjer både artikeln och substantivet (dubbel bestämdhet) i bestämd form, vilket bestäms av substantivets genus: den bilen, det snöret. Men hör och häpna – förutom de fem grundläggande artikelprinciperna – så finns det undantag! Det finns nämligen mer eller mindre tillfälliga regler för artiklar, och när det kommer till artikellösa substantiv i verbfraser börjar det bli riktigt intressant; olika bud gäller vid fasta verbfraser (ingen artikel) och fasta uttryck, så kallade idiomatiska uttryck eller idiomer (artikel kan användas). L2-inlärare kan missa att det är just idiomer de har framför sig, de som är subtila. Det finns andra som är fullständigt ogenomskinliga och de ställer till andra problem.

    Oj oj oj. Jag har nu ett smash-läge som inte går att motstå. Det är möjligt att jag halkar av banan en aning, idiomer är inte typiska för svenskan, men ett språk är ju inte bara uppbyggt av grammatik. För att hantera ett språk måste även semantiken tas itu med. Därför ska vi nu njuta en stund av språkets absolut mustigaste krydda, och förfasa oss över hur den färska L2-inläraren ska kunna tolka detta:

    L1-talaren: – Någon har lagt rabarber på min mobil!

    L2-talaren: – …?

    Jag bestämde mig för att göra en liten undersökning på hur utbrett fenomenet idiomatiska uttryck är i svenskan och postade en tråd i sociala medier. På nolltid hade över 150 rasslat in! Och på Wikipedia är listan milslång! Undrar om andra språk har lika många? Hur som helst, det får bli en annan undersökning. När jag sorterade idiomerna upptäckte jag en klar vinnare: djurkategorin.

    Svenskar anar ugglor i mossen, kastar pärlor åt svin, gör en björntjänst, öppnar korpgluggarna, får gåshud, har en räv bakom örat, kastar ett getöga, har inte alla hästar hemma, häller vatten på en gås och tycker att det är bättre med en fågel i handen än tio i skogen.

    Tätt därefter kommer matkategorin:

    Bita i det sura äpplet, klart som korvspad, lugn som en filbunke, gå som katten runt het gröt, grädde på moset, kaffe på maten, sätta sin sista potatis, ju fler kockar desto sämre soppa.

    Och jag kan inte låta bli att slänga åt dig lite kroppsdelar:

    Det var på håret, ta en i andra benet också, nära ögat, sitta med skägget i brevlådan, även små grytor har öron, ha is i magen, ögon i nacken, få tummen ur, ta bladet från munnen.

    Jag älskar det svenska språket. Dynamiken svänger mer avancerat än jazzens blå toner och synkoper; undantag och undantag på undantagen pekar dubbla långfingrar åt de grammatiska reglerna. Vad får vi då? Jazzpunk? Och då har jag inte ens nämnt stavelsevikt, deklinationer och svenskans kreativa sammansättningsproduktivitet!

    Svaret på frågan då, svenska – hur svårt kan det va? Well, hyfsat svårt men ingen fara på taket, alla är vi barn i början. Men nog behövs det mer än två års studier för att lära sig att lira jazzpunk.

    Sandra Vilppala

    Student på språkkonsultprogrammet vid Stockholms universitet

    Foto: Privat

    Prenumerera! Pröva 2 nummer av Språktidningen för 99 kronor.

    8 kommentarer
  • I Språktidningens veckoliga kviss möter du tolv svenska ord. Din uppgift är att lista ut vad de betyder. De korrekta betydelserna är hämtade från Svenska Akademiens ordlista.

    Här hittar du fler kviss.

    Anders

    Foto: Pexels

    Prenumerera! Pröva 2 nummer av Språktidningen för 99 kronor.

    1 kommentarer
  •  

    Mats Landqvist får Erik Wellanders pris för sin forskning om kopplingen mellan språk och diskriminering. Skatteverket får Klarspråkskristallen medan Minoritetsspråkspriset går till Tornedalsteatern. Priserna delades ut i dag under Språkrådsdagen.

    Erik Wellanders språkvårdspris 2021 går alltså till Mats Landqvist, professor i svenska vid Södertörns högskola. Han får priset för att han forskat om sambandet mellan språk och diskriminering. Han har även studerat hur språkpolitik och språkvård kan användas för att motverka kränkningar. Juryn skriver i motiveringen att han har visat hur språket kan bli mer inkluderande:

    ”Mats Landqvist har därmed gjort viktiga insatser för förståelsen av språkets roll i centrala och uppmärksammade samhällsutmaningar samt för främjandet av en demokratisk, jämlik och inkluderande språkvård.”

    Klarspråkskristallen går till Skatteverket för arbetet med att ”ta fram ny information och nya tjänster under coronapandemin”. Priset – som delas ut av Språkrådet – går till en myndighet, region eller kommun som med framgång har tagit fram begripliga texter. I motiveringen skriver juryn att Skatteverket bland annat har tagit hjälp av olika grupper:

    ”Arbetet har letts av en grupp klarspråksexperter som haft tät dialog med sakkunniga. Skatteverket har också involverat användarna i utvecklingen av nya tjänster.”

    Minoritetsspråkspriset tilldelas Tornedalsteatern, en teater som framför pjäser på meänkieli – som är ett av Sveriges nationella minoritetsspråk – och dessutom speglar kulturen i regionen. Juryn lyfter fram att Tornedalsteatern strävar efter att nå en så bred publik som möjligt:

    ”Teatern vänder sig både till barn och vuxna, och med hjälp av textning på scenen kan alla, oavsett kunskaper i meänkieli, ta del av föreställningarna.”

    I ett tidigare avsnitt av Språktidningens podd samtalade Mats Landqvist med Språktidningens Anders Svensson om just språk och inkludering. Du hittar avsnittet här.

    Anders

    Foto: Anders Svensson

     

    Prenumerera! Pröva 2 nummer av Språktidningen för 99 kronor.

    0 kommentarer
  •  

    En har i vissa kretsar blivit allt vanligare som generiskt pronomen i stället för man. Ett vanligt argument från en-användare är att man kan tolkas som att det syftar på en man. Men är det ett rimligt resonemang? Och finns det något sätt att undvika man utan att gå över till en? I det här avsnittet samtalar språkvetaren Lena Lind Palicki och Språktidningens Anders Svensson om pronomenen en och man.

    Du hittar podden hos Apple, Spotify, Acast, Google Podcasts, Soundcloud och Youtube.

    Om du vill stödja podden ekonomiskt kan du skicka ett bidrag genom Swish till 123 157 9937.

     

    Prenumerera! Pröva 2 nummer av Språktidningen för 99 kronor.

    0 kommentarer
  • I Språktidningens fredagskviss möter du tolv svenska ord. Känner du till vad de betyder? Som vanligt har vi blandat lättare och svårare ord. De korrekta svaren är hämtade ur Svenska Akademiens ordlista.

    Här hittar du fler kviss.

    Anders

    Foto: Unsplash

    Prenumerera! Pröva 2 nummer av Språktidningen för 99 kronor.

    0 kommentarer
  • Regeringen bör snarast följa Europarådets uppmaning och erkänna älvdalska som landsdels- eller minoritetsspråk. Det skulle förbättra möjligheterna att bevara älvdalskan. Det skriver fjorton språkvetare i en debattartikel.

    Vi anser att Sveriges regering bör följa Europarådets uppmaning från december 2020 och erkänna älvdalska som landsdels- eller minoritetsspråk enligt Europarådets konvention. Vår argumentation stöder sig i huvudsak på tre faktorer, nämligen det stora språkliga avståndet mellan svenska och älvdalska, älvdalskans de facto funktion som språk i Älvdalen i förening med en stark och allmänt omfattad önskan hos talarna att älvdalskan skall få leva vidare. Ett erkännande skulle inte minst ge barn med älvdalska som sitt förstaspråk möjligheten att förverkliga sin lagstadgade rätt att befästa och utveckla sitt språk.

    Europarådets konvention om landsdels- och minoritetsspråk antogs 2000 i Sverige. Syftet med konventionen har varit att rätta till den språkliga situation som i årtionden rått i Europa, präglad av majoritetsspråken i nationalstaterna. Genom att finska, jiddisch, meänkieli, romani chib och samiska erkändes som minoritetsspråk i Sverige har regeringen gjort slut på årtionden av språkligt osynliggörande och diskriminering av dessa språkgemenskaper. I flera europeiska länder har även språkliga varieteter som är besläktade med respektive majoritetsspråk erkänts genom konventionen, såsom karelskan i Finland och lågtyskan i Tyskland. I Sverige har en språklig varietet besläktad med finskan erkänts, nämligen meänkieli, men ännu ingen som är besläktad med svenskan. Detta är dock fullt möjligt i enlighet med konventionen.

    Språkgränserna i Norden är ännu starkt präglade av gränserna mellan nationalstaterna. Danska, norska och svenska skulle teoretiskt sett kunna betraktas som ett enda språk och älvdalska som ett annat. Östen Dahl, professor emeritus i allmän språkvetenskap, som har undersökt likheterna mellan hundra centrala ord i olika språkliga varieteter, kom fram till att det var ett större lexikalt avstånd mellan svenska och älvdalska än mellan svenska, danska och norska. Älvdalskan skiljer sig också kraftigt från svenskan när det gäller uttal, ordböjning, satsstruktur och fraseologi. Vi anser således att älvdalskan väl uppfyller kriterierna i Europarådets konvention för att betraktas som språk i och med att den skiljer sig väsentligt från huvudspråket och dessutom har talats av hävd i ett avgränsat territorium.

    Vi iakttar även att älvdalskan de facto fungerar som språk i dagens Älvdalen – den används på skyltar, i den dagliga kommunikationen, i hemmen, inom populärkulturen, i skolan och på förskolorna. Dessutom har älvdalskan kommit långt i sin standardiseringsprocess – en standardortografi föreligger och används av talarna, älvdalska läromedel, grammatik- och ordböcker finns tillgängliga och används flitigt. Vidare pågår ett språkligt revitaliseringsprojekt för älvdalskan, Wilum og bellum (’Vi vill och vi kan’), som tyvärr löper ut vid årsskiftet. Önskan att bevara älvdalskan och föra över språket till de kommande generationerna har en stark förankring i Älvdalen.

    Rätten att få lära sig och utveckla sitt språk är en viktig mänsklig rättighet som är förankrad i den svenska språklagen, i barnkonventionen, som numera gäller som lag i Sverige, och i skollagen. I FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna nämns dessutom att ingen får diskrimineras på grund av sitt språk. I nuläget kan älvdalsktalande barn befästa och utveckla sitt språk i skolan genom det pågående revitaliseringsprojektet. Vi anser att staten bör säkerställa att barn med älvdalska som förstaspråk även efter årsskiftet ska få förverkliga sin lagstadgade rätt.

    Älvdalens kommun gör sitt bästa för att stödja älvdalskans fortlevnad genom gott samarbete med Ulum Dalska, föreningen för älvdalskans bevarande, Allmänna arvsfonden och den akademiska världen. Även globalt har älvdalskan fått ett erkännande genom att den 2016 erhöll en språkkod av Internationella standardiseringsorganisationen. I december 2020 anslöt sig även Europarådets ministerråd till bedömningen att älvdalskan uppfyller kriterierna för att erkännas som språk enligt dess konvention. Med älvdalskan som ett erkänt landsdels- eller minoritetsspråk skulle staten kunna erbjuda älvdalsktalande barn resurser för att utveckla sitt språk och säkerställa språkets fortlevnad i framtiden.

    Regeringens argument mot att erkänna älvdalska som språk stöder sig på ett betänkande från 1997 som innehåller generella yttranden om svenska folkmål och dialekter. Trots Europarådets uppmaningar till Sverige under de senaste 16 åren har regeringen ännu inte företagit en oberoende utredning av älvdalskans ställning och dess lämplighet att omfattas av Europarådets konvention. Utredningar rörande de fem nu erkända minoritetsspråken har företagits.

    Språklig mångfald innebär även kulturell mångfald. Omvänt innebär förlusten av ett språk inte enbart en tragedi för dem som av hävd har talat språket, utan även att alternativa sätt att betrakta och kodifiera världen går förlorade. För talarna är språket en del av arvet och ett verktyg för att kunna upprätthålla och utveckla sina traditioner. Vidare knyter språket talarna till varandra, till den plats där språket talas och bidrar till att förstärka deras identitet. Detta gäller givetvis även dem som talar älvdalska.

    Mot bakgrund av dessa faktorer vill vi uppmana Sveriges regering att snarast vidta de nödvändiga åtgärderna för att älvdalska ska kunna erkännas som språk och därmed ges det vederbörliga stöd och skydd den förtjänar.

    Gerd Carling, docent i lingvistik vid Lunds universitet

    Östen Dahl, professor emeritus i allmän språkvetenskap, Stockholms universitet

    Lars-Olof Delsing, professor i nordiska språk vid Lunds universitet

    Piotr Garbacz, lektor i nordiska språk vid Oslo universitet

    Kenneth Hyltenstam, professor emeritus i tvåspråkighetsforskning, Stockholms universitet

    Marit Julien, professor i allmän språkvetenskap vid Lunds universitet

    Guus Kroonen, professor i indoeuropeisk lingvistik vid Köpenhamns universitet

    Tommaso Milani, professor i flerspråkighet vid Göteborgs universitet

    Gunnar Nyström, dialektolog och före detta ordbokschef vid Institutet för språk och folkminnen

    Mikael Parkvall, lingvist vid Stockholms universitet

    Henrik Rosenkvist, professor i svenska vid Göteborgs universitet

    Yair Sapir, lektor i svenska vid Högskolan Kristianstad

    Lars Steensland, professor emeritus i slaviska språk vid Lunds universitet och författare av älvdalska ordböcker

    Henrik Williams, professor i nordiska språk vid Uppsala universitet

    Foto: Istockphoto

    Prenumerera! Pröva 2 nummer av Språktidningen för 99 kronor.

    1 kommentarer
  •  

    För 30 år sedan började Ny demokratis turbulenta resa in i riksdagen. Grundaren Ian Wachtmeister beskrev under 1991 års valrörelse de övriga partierna som järnrumpor och broilers. Själv ansåg han sig representera ”verklighetens folk”. Senare skulle Kristdemokraterna börja använda samma slagord.

    – ”Verklighetens folk” är ett av de mest framgångsrika slagorden i den politiska debatten i Sverige. Det utmålar motståndare som världsfrånvända samtidigt som det ställer stora krav på den som använder det. Den som talar om ”verklighetens folk” utger sig för att företräda vanliga människor. Därför är det särskilt intressant att det myntades av greven och industrimagnaten Ian Wachtmeister, säger Anders Svensson, chefredaktör för Språktidningen.

    På Ny demokratis första partistämma i Stockholm 1991 visade Ian Wachtmeister en organisationsskiss. I toppen fanns partistyrelsen och partistämman. I botten fanns ”verklighetens folk”. Ian Wachtmeister vände uppochner på skissen. I Ny demokrati skulle det vara vanliga människor med sunt förnuft som styrde.

    När Ny demokrati åkte ur riksdagen föll slagordet i glömska. Det fick nytt liv i debatten 2009 när Göran Hägglund i sitt tal i Almedalen beskrev Kristdemokraterna som ”verklighetens folk”. Debatten blev intensiv – och trots att Göran Hägglund förväntat sig mothugg blev han förvånad över tonläget. Han kände heller inte till att slagordet hade använts av Ny demokrati.

    – Avsikten med ”verklighetens folk” var att skilja det lite grann från begreppet ”vanligt folk”, som ju är en ganska vanlig retorisk figur för att visa att man är en del av en större stämning. Jag hade kunnat tala om ”vanligt folk” eller om ”som folk är mest”, men ”verklighetens folk” har något slags rustik aura som sätter sig i folks sinnen, säger Göran Hägglund till Språktidningen.

    Bert Karlsson grundade Ny demokrati tillsammans med Ian Wachtmeister. ”Verklighetens folk” används alltjämt i debatten. I dag tycker han att slagordet har tappat kraft. Men om det var någon som då kunde utge sig för att företräda ”verklighetens folk” var det just Göran Hägglund.

    – Det är mer en klyscha nu för tiden. Men Göran var nog den partiledare som då var närmast vanligt folk, säger Bert Karlsson till Språktidningen.

    I Språktidningen 4/2021, som utkommer den 28 april, berättar Anders Svensson om hur ”verklighetens folk” myntades, bytte parti och etablerades i samhällsdebatten.

    Här kan du läsa artikeln om verklighetens folk.

    Du kan lyssna på en inläsning av artikeln om verklighetens folk på Apple Podcasts, Spotify, Google Podcasts, Acast, Soundcloud och Youtube.

    Kontaktperson:

    Anders Svensson

    chefredaktör för Språktidningen

    0768-68 58 24

    anders@spraktidningen.se

     

    Prenumerera! Pröva 2 nummer av Språktidningen för 99 kronor.

    0 kommentarer
  • I Språktidningens kviss möter du tolv svenska ord. Din uppgift är att lista ut vad de betyder. De korrekta svaren är hämtade ur Svenska Akademiens ordlista. Lycka till!

    Här hittar du fler kviss.

    Anders

    Foto: Pexels

    Prenumerera! Pröva 2 nummer av Språktidningen för 99 kronor.

    0 kommentarer
  • Arkeologer har funnit cirka 3500 år gamla skrivtecken, ristade på en krukskärva. Skärvan återfanns i Tel Lachish, en arkeologisk utgrävningsplats i Israel. Arkeologerna tror att tecknen kan vara en felande länk i alfabetets historia.

    Det äldsta kända skriftsystemet är hieroglyferna, en fornegyptisk bildskrift. De första hieroglyferna återfanns i Egypten på gravstenar från omkring 3000 f.Kr. Fler varianter av hieroglyfer, daterade till cirka 1300 f.Kr. hittades i Levanten, ett område runt dagens Israel. Och hittills har man inte kunnat fastställa hur hieroglyferna kunde färdas från det ena området till det andra.

    Skrivtecknen på den nyligen utgrävda krukskärvan kan vara den länk som binder samman de tidigaste hieroglyferna med de senare i Levanten. Det menar den österrikiska arkeologen Felix Höflmayer, som leder utgrävningarna i Tel Lachish. En grupp härskare, hyksos, regerade i Egypten cirka 1675–1575 f.Kr. Och under en period kontrollerade de både Levanten och norra Egypten. Forskarna antar att det var hyksos som tog med sig skriften från det ena lydriket till det andra. 

    På skärvan finns en kort alfabetisk inskription. Första ordet innehåller tecknen för ayin, bet och dalet, det andra ordet tecknen för nun, pe och tav. Bokstäverna är alla en del av ett tidigt semitiskt alfabet som användes på Arabiska halvön. De återfinns också i dagens hebreiska, men ser annorlunda ut där. Den skribent som ristade tecknen på krukan använde hieroglyfer för att återge vissa språkljud, till exempel ayin – som i hieroglyfisk form ser ut som ett öga. Forskarna är inte säkra på hur de två orden ska utläsas, men de kan vara delar av två namn.

    Maria

    Foto: J. Dye, Austrian Academy of Sciences

    Beställ Språktidningen!
    Prenumerera | Lösnummer | Digital prenumeration

    0 kommentarer

Sidor

Senaste kommentarer

Prenumerera på Blogg