Tomma ord ekar av lättja

Text: Staffan Dopping

Det verkar som om skrämmande och djupt tragiska nyheter kommer allt tätare. Och vi vet alla vad som väntar på den offentliga scenen när en fruktansvärd olycka eller ett bestialiskt våldsdåd har chockat en hel bygd – och kanske skördat flera människoliv. Någon måste sätta ord på den sorg som ligger som en dimma över alla som är drabbade. Denna någon kan vara en minister, företagsledare eller generaldirektör, och när det är riktigt illa brukar statsministern själv stiga fram och uttala ord som ska framstå som rimliga, stärkande och empatiska.

Även om denna makthavare inte har ett hjärta av sten är huvuduppgiften vanligen på en övergripande nivå; det gäller att skapa lugn och hantera en allvarlig situation som riskerar att trappas upp. Då krävs noggrann analys, förmåga att bedöma tänkbara negativa följder och att fatta beslut som minskar risken för att fler människor far illa. Ändå låter det ofta som om uppgiften i första hand är att visa känslor.

Och hur brukar orden falla? ”Det som har hänt är allvarligt och tragiskt. Tankarna går till de anhöriga.”

Visst har ni hört just de orden? (Den exakta formuleringen får 1 600 träffar på Google.) Men ingen kan väl uppleva att nu – nu träffade talaren känslan mitt i prick med sina djupt personliga och ärliga ord, som måste ha formulerats i ett ögonblick av sorg och bestörtning. Snarare framstår det som om en halvengagerad och medioker medietränare med bråttom till dagishämtning hann sträcka fram ett papper med stränga förmaningar om att inte glömma att inleda med en empatisignal.

Frasen tankarna går till de anhöriga är svårt sliten och berövad på känsla, och utan patos tappar man i trovärdighet. När de obligatoriska och tomt ekande orden har framförts, brukar det som man egentligen har på hjärtat följa. Det är angeläget att vi går till botten med händelsens alla faser så att vi kan fastställa ansvaret för det som har gått fel, dra lärdomar av det och förbättra skyddet i framtiden.

Bristen på äkta känslor vid framträdanden av det här slaget kan kontrasteras mot när kung Carl XVI Gustaf höll ett anförande i Stockholms stadshus en tid efter tsunamikatastrofen 2004. Även om kungen hade haft professionellt stöd var det få i Blå hallen som inte blev starkt berörda av hans ord till överlevande, anhöriga och sörjande. Kungen ställde frågor till både sig själv och svenska folket och gav konkreta bilder av saknaden och sorgen.

Han kom in på att bänkar skulle stå tomma i skolorna och drömde om att som kungen i sagorna kunna ”ställa allt till rätta”, men kom fram till att han precis som alla andra bara var ”en sörjande, sökande medmänniska”. Kungen påminde om att han själv hade förlorat sin far i mycket unga år: ”För ett barn är en förlorad förälder alltid oersättlig. Jag vet något om den saknaden.”

Ofta skiner det igenom om en person med makt säger saker som inte har en förankring i talaren själv.

Så det korta rådet lyder: Om du inte menar det – säg det inte!

Staffan Dopping är journalist och podd­redaktör på nät­tid­skriften Kvartal.