Tormar byggde bro på bro för sonens skull

Text: Marit Åhlén

Kroppån är ett biflöde till Emån i Småland. Den flyter mellan socknarna Nävelsjö på västra sidan och Myresjö på östra. Riksväg 127 går över ån på en bro mellan Sävsjö och Vetlanda.

Några hundra meter söder om denna bro fanns för omkring tusen år sedan en annan bro. Området är sankt och svårframkomligt. Eftersom det finns många rester av hålvägar nära platsen för den äldsta bron måste det ha varit en livligt trafikerad vägsträcka. En hålväg är snarast en forntida väg, som bevarats i form av en fåra i marken, bildad genom flitig nötning från hovar, fötter och vagnshjul. När en fåra blev alltför djup började man i stället gå strax bredvid. Därför kan man ibland se flera parallella hålvägsfåror intill varandra.

På Kroppåns östra sida, på Nederbys ägor, står en illa medfaren runsten. Den var känd av runforskarna i slutet av 1600-talet. Under de två följande seklen tycks den ha blivit i allt sämre skick, sönderslagen och nersjunken i den sanka marken. Vid 1800-talets mitt användes bitarna som fyllnadsmaterial när en nyare väg anlades. På 1930-talet började ortsbefolkningen söka efter den försvunna runstenen. Man rev upp delar av den knappt hundraåriga vägen, där man misstänkte att runstensbitarna kunde ha hamnat. Och de flesta delarna av runstenen återfanns. Bitarna pusslades ihop. Stenen restes nära sin ursprungliga plats. Texten lyder:

Tord och Torbjörn gjorde denna bro efter Värdsk-Ulf, sin far.

På Kroppåns västra sida i Glömsjö, vid den andra änden av broanläggningen, står en annan runsten, som tidens tand inte gnagt lika illa. Det är en imponerande, cirka 2,5 meter hög ristad sten med inskriften:

Tormar lät göra denna bro efter Saxe, sin son. Gud hjälpe hans ande väl.

Båda runtexterna nämner brobygge. Sannolikt är det så att Tord och Torbjörn byggde en runstensbro till sin fars minne över sankmarken och ån. Några decennier senare, när Tormar skulle göra ett monument till minne av sin son, var den befintliga broanläggningen i så dåligt skick att en ny behövdes.

Inte någon av minneshandlingarna på dessa båda runstenar innehåller något uttryck för resa stenen, som finns i de allra flesta runtexter. Endast brobygget nämns.

Det sammansatta namnet Värdsk-Ulf förekommer endast på Nederbystenen. Ulf är ett vanligt namn vid denna tid. Värdsk har tolkats som ett binamnsprefix med betydelsen ’värendsk, från Värend’. Prefixet har använts för att skilja Ulf från andra med samma namn som inte kom från denna historiska region i Småland.

Marit Åhlén är intendent vid Kungliga Gustav Adolfs Akademien för svensk folkkultur.