I dalmålen lever arvet från fornnordiskan

Text: Fredrik Lindström

Om vi börjar resan i Stockholm, startar vi också med det rikssvenska u-ljudet. Ju längre från Stockholm och ju närmare Dalarna vi kommer, desto närmare o hamnar uttalet av u. Vi färdas tillbaka i tiden, mot ett konservativt u-uttal, som förr var vanligt även i andra delar av Sverige. Så uttalas bokstaven u också i många andra språk.

Innan vi kommer in i Dalarna kan vi göra en avstickare och stanna till i Fagersta, ta en kaffe med duppa och lyssna till den klingande Bergslagsaccenten. Den fanns även i Stockholm på Bellmans tid.

När vi når Siljansbygden möter vi den gamla formen av ordet gatagattu – i namn som Lissgattu och Yttermo Larshanses gattu. Vill man hitta den stavningen i Stockholm får man söka sig hela vägen till 1600-talet, då till exempel Myntgatan i Gamla stan hette Skattmestere gattun.

Siljansbygden är för många själva symbolen för Dalarna. Och Dalarna i sin tur är en symbol för Sverige, trots att det är ett landskap som känns både gammaldags och exotiskt – och faktiskt ganska olikt resten av Sverige. Hur kan det komma sig?

Förklaringen finns i 1800- talets nationalromantiska strömningar, när intellektuella i hela Europa letade efter det som var mest typiskt för just deras land. I Dalarna, med dess vackra natur, ålderdomliga sedvänjor och rika allmogekultur, hittade man det man sökte. Här var till och med runskrift, så kallade dalrunor, i bruk ända in på 1800-talet.

Hur ska man då karakterisera dalmålet? Det man tänker på är kanske den sjungande intonationen och ett rikt förråd av ålderdomliga ord, men det är nog mångfalden som är det utmärkande. Till att börja med skiljer man mellan dalabergslagsmål, som talas i sydöstra Dalarna, och det som kallas de egentliga dalmålen. De talas i övre Dalarna. Ovan Siljan är det något alldeles särskilt. Här har nästan varje by sin egen särpräglade dialekt. Ett av skälen till den rika variationen kan vara att de stora jordskiftesreformerna under framför allt 1800-talet aldrig nådde hit. Syftet med reformerna var att slå ihop böndernas små jordlotter till större enheter för ett mer effektivt jordbruk. En konsekvens blev att äldre bysamhällen splittrades – även språkligt – när bönderna bosatte sig i anslutning till den egna marken. Men i Ovansiljansbygden genomfördes aldrig skiftena. Byarna blev kvar, dialekterna likaså.

Upplänningen Gustav Eriksson Vasa verkar inte ha haft några bekymmer med språket när han for till Dalarna 1520 för att elda på folket i Mora. Bygdens son Anders Zorn gjorde långt senare en staty där han på Moramål ristade ”Jän Gustav Eriksson täled a morkarrum 1520 reited dalfok mörkja 1903. Gärdi Zornim.” (’Här, där Gustaf Eriksson talade till morkarlarna 1520, reste dalfolket märket 1903. Zorns verk.’)

Ordet morkarrum har fått en underlig ändelse, eftersom det fortfarande böjs i dativ i dalmålet. Så gjorde alla svenskar förr i tiden. Um i slutet av ordet visar att det är Gustav som talar till morkarlarna och inte tvärtom.

Om vi fortsätter västerut, som Gustav själv gjorde när han fick nobben av dalkarlarna, blir det inte mindre ålderdomligt. Här, mellan Sälen och Mora, åks Vasaloppet varje år till minne av Gustavs resa. En av vätskekontrollerna ligger i Evertsberg. Där talas den välkända älvdalskan – kanske den svenska dialekt som ligger längst från standardsvenskan.

skidsemestrare som är på väg till Sälen längs riksväg 66 passerar Lima och Transtrand. Här har fornnordiska diftonger bevarats i dialekten, till exempel i uttalet ”heyra” av verbet höra, så nu är vi mycket långt tillbaka i tiden.

Det är dock svårt att tala om de senaste skidtrenderna på Limamål. Inte ens rikssvenskan räcker till bland alla skipass, goggles, snowcamps och afterski som möter den som vill boka en weekend i en lodge i Sälen. Limamålet och andra dialekter fungerar bra när man talar om det vardagsnära och beständiga. Vill man tala om modernare företeelser räcker dialekterna sällan till, och därmed tappar de mark.

Men man kan ta till nya grepp för att bevara gamla mål. I Lima-Transtrand instiftades 2013 ett dialektstipendium. Hela 4 000 kronor till den som går ut nian och behärskar Limamålet. I det första testet ingick att kunna läsa texten Elefântdindja i Risatterbin (’Elefantdynga i byn Risätra’). Och det verkar ha gett näring åt intresset för Limamålet.