J*vla h*lv*te!

Text: Per Snaprud

Solen sken, fåglarna sjöng och den lilla damen i rullstolen som jag puttade uppför en backe log med hela ansiktet.

– Jävlar, sade hon. Fy satan, jävla jävlar!

Vi passerade porten till det välbekanta tegelhuset på Främlingsvägen i Hägersten i södra Stockholm, där hon bott i alla år. Det var ett kärt återseende, det hördes tydligt på tonfallet. Men efter en stroke i vänster hjärnhalva hade hon fått afasi. De flesta ord var borta. Eftersom hon dessutom var halvsidigt förlamad hade hon varit tvungen att flytta till ett servicehus i närheten. Jag var sommarvikarie där och pratade med henne så gott det gick. Hon var alltid vänlig, men hennes prat bestod nästan enbart av svordomar.

– Det är inte så ovanligt att det blir så, säger Per Östberg, lektor i logopedi vid Karolinska institutet i Huddinge.

Under de första veckorna och månaderna efter en allvarlig stroke får många patienter tillbaka en del av vad som gått förlorat. Men självklart kan sjukdomen vara mycket frustrerande – och i sig ett skäl att svära. Det är dock inte därför som svordomar ofta blir kvar när resten av språket är borta, enligt Per Östberg. Det beror snarare på att de opassande orden har något av en särställning i hjärnan.

Vänster hjärnhalva brukar ha kommandot när det gäller att foga samman ord enligt grammatiska regler för att uttrycka en tanke. Därför kan en människa med en skada i vänster hjärnhalva ha svårt att formulera sig. Höger hjärnhalva, däremot, är mer inriktad på inlärda ramsor, uppräkningar, böner och utrop som Oj!, Usch! och Tack!

Bland de prefabricerade uttrycken som den högra hjärnhalvan ständigt har i beredskap ingår även svordomarna. Det skriver Steven Pinker, psykologiprofessor vid Harvard university i USA, i boken The stuff of thought. Han tillhör en mycket liten skara forskare som på allvar intresserar sig för den svärande hjärnan.

Enligt Steven Pinker är den högra hjärnhalvan central för svordomarna även på grund av att den är mer indragen i känslolivet, speciellt när det gäller negativa känslor. Det viktigaste området är sannolikt de basala ganglierna, ett utvecklingshistoriskt gammalt system av sammankopplade nervknippen djupt ner i hjärnan. Bland de basala gangliernas många uppgifter ingår att förbereda sekvenser av muskelrörelser eller tankesteg – och att hämma dem tills rätt tillfälle yppar sig.

En skada som påverkar dessa lagrade sekvenser kan få märkliga följder. En 75-årig man i Israel drabbades av en stroke i den högra hjärnhalvans basala ganglier. Följden blev något som liknar en spegelbild av typisk afasi. Mannens vanliga tal var fortfarande flytande på hans båda språk: hebreiska och franska. Men hjärnskadan ledde till att han förlorade förmågan att rabbla siffror i rätt följd, recitera välkända böner – och svära.

Rubbningar i de basala ganglierna anses också hänga samman med Tourettes syndrom, ett tillstånd som kännetecknas av tics: snabba grimaser, huvud­rörelser, axelryckningar, grymtningar och andra läten. Här är det hämningen av de prefabricerade sekvenserna som brister. En relativt sällsynt typ av tics består av svordomar, rasistiska tillmälen och andra tabuord. Det kallas koprolali, ett ord som stammar ur grekiskan och betyder ’bajsprat’.

Själva begreppet koprolali hämmar systematisk forskning om den svärande hjärnan, enligt en numera klassisk översiktsartikel om svordomarnas neurobiologi som de amerikanska forskarna Diana Van Lancker och Jeffrey Cummings publicerade år 1999. Författarna klagar på att deras kolleger ofta bara skriver att en patient har koprolali, i stället för att ange exakt vilka svordomar och tabuord som avses. Den informationen behövs för att göra en lingvistisk analys, anser de.

Men många hjärnforskare föredrar fortfarande att hålla de anstötliga orden på behörigt avstånd. Den saken är särskilt tydlig i engelskspråkiga delar av världen.

Neurologen John Ringman vid University of California i Los Angeles, USA, testade patienter med olika former av demens genom att be dem komma på så många ord som möjligt med en viss begynnelsebokstav. För bokstaven F märkte han att patienter med frontallobsdemens betydligt oftare än patienter med Alzheimers sjukdom föreslog ordet fuck. Han tror att skillnaden beror på människor med nedsatt funktion i frontalloberna har svårt att hejda olämpligt beteende.

– Ett ordtest med bokstaven F räcker inte för att ställa en säker diagnos, men det ger en snabb indikation om vartåt det lutar, säger John Ringman.

Svordomar ger alltså medicinskt relevant information om demenssjukdomar. John Ringman skrev en vetenskaplig rapport om saken, men hade svårt att hantera svordomarna i texten. Till slut bestämde han sig för att ”pixla” alla fula ord. Fuck, shit och ass blev f*ck, sh*t och *ss.

– Det kändes mer passande, säger han.

Svordomar måste i någon mening vara opassande för att fungera. Gemensamt för svordomar på alla språk är att de väcker anstöt. Många av våra svenska favoriter anknyter till Bibeln. I Sverige kan även helt icke-religiösa personer ta illa upp av ord som satan och helvete, vilket enligt Steven Pinker beror på att det är tanken som räknas. Både den som svär och den som hör en svordom vet att ordet står för något fult. Därmed fungerar svordomen.

Bannor har effekter som i vissa fall går att mäta. Den som upprepar en fritt vald svordom står ut med att hålla handen i en balja med isvatten cirka 40 sekunder längre än den som i stället upprepar något harmlöst ord, enligt en grupp psykologer vid Keele university i Storbritannien. De menar att svordomarna förstärker känslor som sätter kroppen i beredskap för kamp eller flykt, en stressreaktion som bland annat ökar toleransen mot smärta. Men det fungerar bara om man vårdar sitt språk till vardags. Svordomar – precis som andra medel mot smärta – förlorar sin effekt om de används för ofta.

Svordomarnas effekt klingar även av hos den som lyssnar. Den första gången jag träffade den svärande damen i rullstol blev jag förbluffad av själva orden. Men efter en stund gick det att förstå mycket av hennes kommunikation genom tonfallet, minerna och gesterna.

Per Snaprud är vetenskapsjournalist och redaktör på Forskning & Framsteg.