Vi är fortfarande på bettet i Sverige

Text: Catharina Grünbaum

När det svenska försvaret under mellankrigstiden började ersätta hästar med motorfordon inleddes vad man kallade avhästningen. I dag möter man uniformer i sadeln nästan bara under sommarhalvårets vaktparader till häst och vid en eller annan kortege, och det är inte försvaret utan Stiftelsen för den beridna högvakten som håller med pållarna, allt för  att hålla kulturarvet vid liv.  I jordbruket och skogsbruket är hästar numera också sällsynta. Men med omkring 300 000 sporthästar kan landet ändå inte kallas avhästat.

Antalet ridande flickor är förmodligen också större än någonsin i landets historia. Ändå är hästen inte längre en del av vardagslivet som förr, när klappret av hovar mot gatsten var ett självklart inslag i ljudlandskapet. I min barndoms moderna funkisstadsdel Gärdet i Stockholm, där alla hade sopnedkast och ingen knappt kastade ett kola­papper på gatan, mötte man dagligen sophästen, en sedig kamp vars förare tycktes ha som enda uppgift att med kvast och skovel sopa upp vad djuret lämnade bakom sig.

På detta sätt släpade de sig runt i kvarteren, och risken att hästen skulle gripas av ostyrighet i mötet med de fåtaliga bilarna och göra ett snedsprång och hoppa över skaklarna till den lilla tvåhjuliga kärran var förstås obefintlig. Men fastän något sådant aldrig hände var nog även den bildliga innebörden av hoppa över skaklarna klar för oss ungar, i alla fall i den oskyldigare meningen ’inte hålla i sig skinnet, göra något som inte passar sig (men är roligt)’, medan göra ett snedsprång ännu tillhörde vuxenvärldens mysterier.

Även om nu hästar inte längre ingår i vars och ens dagliga tillvaro har de satt spår i språket. Också den som aldrig har mött en häst i sken kan tala om skenande kostnader och galopperande inflation. Lugnare är det med en utveckling som travar på – som en vagnshäst nota bene, inte som en tävlingstravare. Och travar runt lite mekaniskt gör vi människor också när vi har bestyr och ärenden.

Hur levande är då bilderna från det hippologiska fältet? Ser vi alls något för vår inre blick när vi talar om skygglappar – de där tingestarna som hindrar vagnshästar att titta annat än rakt framåt – i uttryck som ideologiska skygglappar?­ Tänker vi på ryttarens piggförsedda metallbygel vid hälen när vi säger att något ska bli en sporre för någon att satsa lite mera? (Har man på ett museum sett taggarna på en medeltida stjärnsporre förstår man att den som sporras sätter fart.)

Spelar det för övrigt någon roll om vi förstår vad som ligger bakom högtravande svammel eller att någon är på bettet? (Trav på stället med högt uppdragna ben hör till den högre skolan, i vilken man utbildade stridshästar; det har ingen praktisk betydelse men gör ett ståtligt intryck. En häst som är eller går på bettet är alert och uppmärksam på ryttarens hjälper.)

De flesta av de metaforerna har bleknat och uttrycken lever sitt eget liv. Vi kan använda fatta galoppen med innebörden ’begripa hur det ska gå till’, medan fatta galopp inom ridkonsten är att övergå till galopp, inte att inse att det ska galopperas, även om en väl inriden häst förstås gör bådadera. Vi kan stegra oss inför något obehagligt, alternativt slå bakut, utan att nödvändigtvis identifiera oss med en vrenskande häst. Vi kan ge vår fantasi lösa tyglar men tygla vår lust att förverkliga den, vi kan lägga kapson, en nosgrimma, på vår iver, så som man gör med hetsiga sprakfålar. Vi kan rusa i väg i sporrsträck, det vill säga så fort som sporrar kan driva en häst att springa.

Att någon sägs komma sättande i fyrsprång eller cyklande i full karriär visar hur långt från ursprunget uttrycken har tagit sig. Fyrsprång förutsätter i grunden fyra ben (som alla tycks vara i luften på samma gång), och karriären är framfarten på en rid- och körbana, på italienska carriera (jo, det svenska ordet kärra hör till ordgruppen). Det är för övrigt samma karriär, i överförd betydelse, som avser den bana som betecknar graderna inom ett yrke. Mången som gjort karriär, i synnerhet i full karriär, anser sig ha skäl att sätta sig på sina höga hästar. Riskfritt är det dock inte: man kan bli kastad ur sadeln, som vid tornerspel, till fröjd för alla som velat knyta upp svansen på en för att man inte ska vispa hur man vill med den.

Att en hästkur är en rejäl behandling med doser beräknade för en häst säger sig väl självt. Någonting i hästväg är när allt kommer omkring inte lika oskyldigt. ”Något som gör ett mycket starkt intryck t.ex. genom att vara mycket stort eller kraftigt”, upplyser Svensk ordbok, och det är alldeles riktigt. Hästar av hankön visar ibland vad det är fråga om.