Bild: 
Per Kårehed

Gott & blandat

 
av: Fatima Grönblad

I ett och samma samtal kan vi blanda och ge av de språk som bäst förmedlar budskapet. Det kallas kodväxling.

Ne zaboravite ponijeti tandborsten!*

Vi är nog många som suttit på en buss och fascinerat spetsat öronen åt samtal där flerspråkiga medpassagerare smidigt kastar sig mellan olika språk. Mitt i flödet av ett språk man inte begriper dyker det plötsligt upp ett ord eller en hel mening på svenska.

Vi tar till de medel vi har för att kommunicera med varandra. Och om det behövs kommer vi – medvetet eller omedvetet – att växla mellan olika språk.

– Det kan vara saker som inte finns i vårt ordförråd på bosniska. Till exempel Migrationsverket, Pressbyrån och knäckebröd, säger Mila Ostojic.

Mila och hennes bror Andrej kom till Sverige med sin mamma när de var 14 respektive 16 år. Med varandra pratar de oftast bosniska, men om någon svensktalande kommer in i sammanhanget byter de direkt till svenska. Då säger de bara enstaka bosniska meningar till varandra, om praktiska saker  i stil med ’kan du skicka smöret’ eller ’kom nu går vi’.

En av de första som studerade hur människor byter språk på detta sätt, mitt under samtal – även kallat kodväxling – var den amerikanska språkvetaren John Gumperz. Han började spela in och analysera samtal mellan flerspråkiga individer på 1960-talet och menade att kodväxlandet är nära förknippat med identitet. Han skiljer mellan vad talarna uppfattar som vi-språk och de-språk – där vi-språket främst används i den närmaste sociala sfären, medan de-språket associeras med formalitet och social distans, och främst används i officiella sammanhang.

John Gumperz upptäckte också att kodväxling kan fungera på samma sätt som en förändring av tonläge eller röstvolym. Genom att skapa en språklig kontrast gentemot föregående tal, blir det möjligt att lyfta fram speciella aspekter av ett budskap.

I takt med att forskare har börjat studera samtal i flerspråkiga miljöer har de identifierat allt fler exempel på hur och varför människor kodväxlar. Det kan exempelvis handla om att inkludera eller utesluta andra, genom att byta till ett språk som bara vissa av de närvarande förstår. Detta är något Polly Björk-Willén, lektor i pedagogiskt arbete vid Linköpings universitet, har sett när hon filmat samspelet mellan barn i flerspråkiga förskolor. Hon såg även exempel på att barn bytte språk för att förstärka något de ville säga, eller för att markera allvar när de var arga.

Det finns också familjer som – liksom Mila Ostojics familj – anpassar språkvalet till ämnet. Samtal om födelselandet kan till exempel föras på språket som talas där, medan ämnen som skola och jobb avhandlas på majoritetsspråket i det land där familjen befinner sig. (Se till exempel Språktidningen 2/08)

Jakob Cromdal, Linköpings universitet, har spelat in och analyserat hur unga elever i en engelskspråkig skola i Sverige talar med varandra under raster och lektioner. En av hans observationer är att kodväxling kan vara ett sätt att ta ordet. När en elev börjar tala samtidigt som någon annan, och avviker från det språk som redan talas, ökar chansen att få ordet.

Kodväxling kan också vara ett sätt att organisera lekar. Om själva leken utspelar sig på engelska kan barnen byta till svenska när de pratar om leken. På så sätt kan samtalet växla mellan olika nivåer.

Samtal är alltid person- och situationsbundna, och språk förändras ständigt, betonar  Jakob Cromdal. Därmed går det aldrig att skapa en heltäckande bild av hur och när människor kodväxlar – lika lite som det går att göra en fullständig kartläggning av när talare höjer rösten eller ändrar tonfall.

Växlingen mellan språk är helt enkelt en resurs bland många andra, menar Jakob Cromdal.

– Det övergripande målet är att skapa mening och förståelse. Då tar man till de medel som finns och som fungerar.

Jakob Cromdal påpekar också att kodväxling inte be­höver handla om att byta mellan språk som förknippas med olika nationer. Det kan lika gärna handla om att blanda in en annan dialekt i ett samtal, eller att byta mellan formellt och informellt språk. Med det synsättet kodväxlar alla, oavsett om man betecknas som flerspråkig.

Jens Normann Jørgensen är forskningsledare för en dansk studie som har följt danskar med turkiskfödda föräldrar under nästan tjugo års tid. Deltagarna var i 6–7-årsåldern när forskarna började spela in deras samtal. Nu är de vuxna.

När projektet inleddes refererade forskarna till ”olika språk” i sina analyser, berättar Jens Normann Jørgensen. Men med tiden har de insett att detta inte är meningsfullt. Numera föredrar han att tala om språkliga element – element som får sin betydelse beroende på vilka värden, platser och talare som de associeras med. Jens Normann Jørgensen exemplifierar med ett utdrag ur en konversation mellan två åttondeklassare:

Michael: ”Hvor er der  noget lim hernede et  eller andet sted.”

Esen: ”Eine limesteife”

”Limesteife” här, är ett språkligt element som inte tillhör något specifikt språk, konstaterar Jens Normann Jørgensen.  För en dansk låter det kanske som ett tyskt ord, men det skulle en tysk knappast hålla med om. Ändå går det att analysera ordet och hitta en betydelse utifrån det specifika sammanhanget.

– I den verkliga världen finns det inte olika språk. Begreppet ”svenska” är en abstraktion. Det går inte att dra en exakt gräns för vad som är svenska och inte.

För att förstå mänskligt språk måste man så långt som möjligt analysera det ur talarnas eget perspektiv, menar Jens Normann Jørgensen.

– Om en ungdom i Köpenhamn säger han var så fucking sur så kanske en del upplever att personen stoppar in ett ord på engelska i en dansk mening. Men personen själv upplever bara att den använder språk, punkt.

Uttryck som tvåspråkig ger intryck av att språk går att särskilja och räkna, och att språk är något man ”har” snarare än ”gör”. Jens Normann Jørgensen föredrar uttrycket polyspråkande.

– Folk utnyttjar de språkliga resurser de har tillgång till, oavsett om andra människor anser att de passar i sammanhanget.

Även om forskarna är relativt ense om detta, dominerar fortfarande det enspråkiga perspektivet i samhället  i stort, menar både Jens  Normann Jørgensen och Jakob Cromdal. De påpekar  att pedagoger, föräldrar och människor i allmänhet fortfarande ofta tolkar kodväxling främst som ett sätt att kompensera för bristande språkkunskaper.

Jakob Cromdal tycker att det är viktigt att ändra den bilden.

– Den uppfattningen riskerar att leda till att föräldrar och lärare som talar flera språk inte använder mer än ett av dem, för att de är rädda att barnen ska ta skada.

Själv ser Jakob Cromdal polyspråkande som en viktig språklig resurs bland andra.

– Om grupper av människor hittar sätt att interagera som är välfungerande utifrån deras eget perspektiv och i sitt sammanhang, så kan man gott uppmuntra dem att polyspråka. Det viktiga är att människor kan interagera på ett meningsfullt och socialt gångbart sätt  i olika sammanhang.

*'Glöm inte att ta med tandborsten' (ett exempel på kodväxling mellan kroatiska och svenska).

 

Språkblandning visar tillhörighet

I romanen Populärmusik från Vittula skriver Mikael Niemi om en oikea mies. Det betyder ’en riktig karl’ på meänkieli. Fast inte helt och hållet. Uttrycket inrymmer också värderingar om hur en sådan karl bör vara, som tystlåten och  med hög tolerans mot alkohol. I Mikael Niemis roman finns många exempel där författaren kodväxlar. Kodväxling är också temat för en ny antologi, skriven av Carla Jonsson, forskare vid Centrum för tvåspråkighetsforskning, Stockholms universitet, i samarbete med kollegerna Mark Sebba i Storbritannien och Shahrzad Mahootian i USA.

Att blanda språk i tal och skrift är något vi har gjort i alla tider, men fram tills nu har forskningen om just kodväxling främst inriktat sig på talspråk. Detta är anmärkningsvärt, eftersom språkforskning ofta börjar i skriftspråket. Skriftspråk är lättare att studera än talspråk, som är mer flyktigt till sin karaktär.

Till skillnad från muntlig kodväxling, som är spontan och oredigerad, sker den skriftliga kodväxlingen ofta  på ett mer medvetet sätt, menar Carla Jonsson.

– Den som skriver har möjlighet att gå tillbaka och ändra, säger Carla Jonsson som forskat om kodväxling  i skönlitteratur.

Hennes studie bygger på två svenska romaner med inslag av meänkieli och sami­ska. I båda fallen är kodväxling ett viktigt ställnings­tagande från författarnas sida:

– Både meänkieli och samiska är minoritetsspråk i Sverige, och har förtryckts under lång tid. Att ge ut en bok på dessa språk var länge otänkbart. Genom språkvalet visar författarna att de skriver för ”sina egna”.

 

Publicerad i nummer: 
5/2012