Bild: 
SCANPIX

Så säger politikerna ingenting

Många tror att politiska tal är till för att framföra kloka saker till folket – och ge ny information. Helt fel. De är till för att iscensätta en ritual.

Jag ser Pelle. På femtio meters avstånd vet jag att vi båda kommer att säga hej, höra oss för om våra respektive hälsotillstånd och försäkra oss om framtida möten. En av oss, troligen jag, kommer att säga: Men nu måste jag skynda vidare. Sedan blir det Hej då.

Detta är en av livets många ritualer. Allt är förutsägbart, till både form och innehåll. Men ritualen är viktig, för uteblir den är Pelle och jag ovänner.

Så är det i vardagen, men så styrs väl ändå inte riket? Där gäller väl att åsikter får tävla i fri debatt, att argument vässas och bemöts och att beslut fattas först när alla aspekter har belysts i en öppen diskussion?

Nja, Lennart Hellspong visar i Språktidningen 4/10 att politiska debatter fungerar på ett helt annat sätt än man kan vänta sig. Det gör även talen, politikernas viktiga utspel i dialogen med väljarna. Men de är ändå ritualer.

Det finns dock en skala från ritual till resultat. Talets ritual presenterar sällan precisa ­politiska förslag. Ett tal som ger mikroskopiska doser sådana förslag är Social­demokraternas förstamajtal. Det blå laget har inga högtidsdagar, men de har andra ­traditioner med samma resultat­halt, till exempel Vaxholmstal och partistämmor.

Det normala är att det politiska talet är precis som samtalet med Pelle. Inne­hållet, samtalstonen och många fraser är i stort sett givna av situationen.

Ett exempel på ett tal som inte ger några konkreta politi­ska resultat alls är kungens tal vid riksdagens högtidliga öppnande. Kungen inleder talet med ”Herr talman! Ärade ledamöter av Sveriges riksdag!” och han avslutar med ”Jag förklarar härmed 2010/11 års riksmöte öppnat”. Däremellan hinner han på cirka 400 ord beröra det svenska valet, nationella och internationella problem och kungafamiljen. Han hinner också tala om heliga värden som demokrati, rättssäkerhet, mänskliga fri- och rättigheter, fred, respekt samt trygghet till liv och egendom.

Håkan Juholt använde tio gånger så många ord när han talade på första maj i år. Han hade journalistförväntningar på sig att komma med något nytt, och han hade vissa medborgarförväntningar på sig att peka ut partiets färdriktning. Man hade kunnat förvänta sig ett annorlunda tal. Men förstamajtalet är en ritual, och har varit det i 120 år. Det ackompanjeras av röda fanor, banderoller och blåsorkestrar. Håkan Juholt inleder med ”Partivänner” och han avslutar med en släng mot de politiska motståndarna. Däremellan river han av välfärd, pensioner, solidaritet, utrikespolitik, kultur och mera välfärd.

Man kan tycka att ett tal där ordet inte är det tionde vanligaste ordet säger ifrån på skarpen, att ett tal där satsa på förekommer hela sju gånger ­visar dådkraft, att ett tal där orden tillväxt, bygga och ­handla är flera gånger vanligare än i tidningstext visar politiskt jävlaranamma.

Men det är inte mer dådkraft än i Internationalens text, där det är ”sista striden” och ”upp till kamp” som gäller. Sången är en ritual, precis som talet. Håkan Juholt har, som vi snart ska se, ingenting sagt.

Det hade inte heller Annie Lööf då hon i september valdes till Centerpartiets parti­ordförande. Miljön var gröna ridåer, meterhöga Center­loggor, blomkvastar och en och annan folkdräkt. Det var ett stort ögonblick för henne och partiet, och det var värt tio minuters tacktal ena dagen och ett fyrtio minuter långt linjetal dagen därpå.

Det låter som en bra upp­delning, men i själva verket var tacktalet bara en ritual – utan resultat – medan linjetalet gav ett visst resultat.

Annie Lööf lyfter fram några prioriterade punkter: före­tagande, grundtrygghet och ”kan själv”-anda.

Hon börjar sitt tacktal med ”Hjärtligt centertack för det enormt fina förtroende som ni visat mig”, och hon slutar med ”Framtiden och framgången, den skapar vi tillsammans”. Däremellan berättar hon om sin stolthet, glädje och entusiasm för att få leda ett starkt, framtidsinriktat, öppet och modigt Centerparti. Hon hyllar sina konkurrenter om parti­ledarposten och hon säger något vackert om alla center­ledare från Carl Berglund i historiens gryning fram till Maud Olofsson som just lämnat över.

Själva linjetalet börjar: ”Kära medlemmar, stämmo­ombud och centervänner. Känner ni att vi alla är ute på en resa mot framtiden?” Och det slutar med: ”Nu är det dags att vi åker!” Resemetaforen aktualiseras nio gånger. Talet är förstås kraftfullt: sex tydlig, sex kraft, femton måste, femton göra och tio våga. Men talet är framför allt en låtsasresa.

Det enklaste sättet att låta mycket men åstadkomma lite är att anpassa sig till situationen. När Pelle och jag lovar att vi snart ska ses menar vi det, men vet samtidigt att det inte kommer att bli så. Repliken ingår ju i ritualen. När kungen talar om riksdagsmännens viktiga och ansvarsfulla värv vet alla att han vänder sig till röstboskap – sådana som ­brinner för vissa frågor, men gör som partiöverenskommelsen bjuder. Och när Håkan Juholt säger att han inte ska ”svika en enda liten knatte!” vet han själv och alla andra att han aldrig kan lova just det. Annie Lööf är precis lika generös: Centerpartiet ska bli ”en öppen famn för alla dem som känner sig förbisedda och glömda”. Bra att komma ihåg nästa gång man blir lite smådeppig.

En titt på Håkan Juholts favoritord (se rutan på sidan 62) övertygar oss om att han står på stabilt abstrakt mark. För säkerhets skull jämför vi med kungen och Annie Lööf.

Att ta ordet tillväxt i sin mun ser ut som ett ställnings­tagande. Några ser med väl­behag fram mot värdeskapande, andra tycker att det låter näringsliv, miljöhot och krass materialism. Men värdeburen tillväxt är okej. På samma sätt kan man använda andra ord­kombinationer: kunskaps­baserad ekonomi, social investeringspolitik, social ­demokrati. Men de kreativa kombinationerna ­betyder mycket lite – de fungerar rituellt för att peppa och hålla samman gruppen. Annie Lööf talar mer i blått och grönt, men värderingstravarna har hon gemensamt med sin parti­ledarbroder: växande hållbar ekonomi, grön efterfrågan, möjlighetssamhälle etcetera.

Pelle och jag måste låta glada, och språket ska vara ledigt. Ett ”allvarligt talat” kan förstöra allt.

Kungen ska vara allvarlig, värdig och vördnadsbjudande. Han talar lämpligen fornsvenska: värna i stället för ställa upp för, grannlaga i stället för tricky, strävan i stället för ambition, iver i stället för engagemang, värv i stället för jobb.

Håkan Juholt måste tala ­politikerspråk, det vill säga välja sina bilder från ingenjörs­trupperna: bygga, klyftor, utjämna, grund, stabil, hållbar, riktning, bryta, forma. Och han måste tala ren ­(s)venska med ord som solidaritet, rättvisa, plånboken, vinster, välfärd, alla, skola, vård,omsorg, social. Han måste också göra drastiska jämförelser: ”Vad är en toast Skagen med lägre moms på krogen mot 9 000 nya lärartjänster?”; ”Man ska inte behöva dricka en burk ­Novalucol när man får det orange kuvertet.”

Annie Lööf talar också som en kapten i ingenjörstrupperna: bygga, hållbar, drivkraft, bryta och bygga. Där Håkan Juholt är allvarsam är Annie Lööf entusiastisk, och där ­Håkan Juholt är upprörd är Annie Lööf både inspirerad och inspirerande. Det är inte fråga om pessimisten och opti­misten; det är regerings- respektive oppositionsrollerna.

Och själva provet på ritual: det behövs få logiska kopplingar mellan meningar, så kallad konnektivbindning. Pelle hoppar ogenerat från hälsa till hälsning, kungen tar utan övergång jätteklivet från miljöhot till prinsessbröllop och Håkan Juholt behöver inte någon bindning mellan ersättnings­nivåer i arbetslöshetsförsäkringen och förskolan.

Vanlig text vimlar av konnektiver som därför, för att, så att, om … så. Ord som binder samman tankar till resonemang. Kungen har något enstaka satskonnektiv, bindningsord mellan satser. Håkan Juholt har tolv därför och fem alltså – i övrigt är han lika ­konnektivfattig som kungen.

Men Håkans många därför binder inte satser utan står för övergångar i talet: ”Därför står jag här; Därför säger jag som ordförande; Därför ska vi i riksdagen noga tänka igenom”. Och hans många alltså avrundar resonemang i stället för att dra slutsatser. ”Vi ska alltså avskaffa barnfattigdomen.” Det låter som ett resonemang men är ritual.

Annie Lööf har många och och men, men färre andra ­konnektiver än Håkan Juholt. För när Håkan Juholt staplar påståenden berättar Annie Lööf, men ingen av dem resonerar.

Men borde verkligen inte Pelle, kungen, Annie Lööf och Håkan Juholt satsa mer på att deras ritualer ska ge något nytt? Nej, det är våra förväntningar det är fel på. Språk används huvudsakligen för att knyta och ­vidareutveckla ­sociala band. Så är det i ­familjen, bland vänner och till mycket stor del på arbets­platser. Och varför skulle inte detta gälla också i politiken? Det finns ju faktiskt politiska termer för saken: bygga nätverk och förankra. 

Rituella formuleringar

Juholts favorit­substantiv

  • Sverige
  • sätt
  • dag
  • landet
  • tillväxt

Bubblare:

  • barnfattigdom
Juholts favorit­huvudverb
  • (det) handlar (om)
  • göra
  • vill
  • står
  • bygger
Bubblare:
  • finns 
Kungens favorit­substantiv
  • Sveriges
  • talman
  • arbete
  • behov
  • lösningar
Bubblare:
  • märkesår
 
Kungens favorit­huvudverb
  • vill
  • finna
  • blev
  • bygger
  • framför
Bubblare:
  • frigör
Lööfs favorit­substativ
  • Sverige
  • människor
  • Centerpartiet
  • politik
  • framtiden
Bubblare:
  • parti
Lööfs favorit­huvudverb
  • göra
  • måste
  • tror
  • våga
  • skapa
Bubblare: 
  • tänker
 
 
Publicerad i nummer: 
7/2011