Nu finns 37 språk i Bolivias grundlag

Text: Jon Pelling

Lingvistikstudenten Valeria Quispe är en av drygt femton studenter - alla kvinnor - som tagit sig till läsårets sista lektion i aymara för att tacka av sin lärare Sacarias Alavi före sommarlovet.

- Allt håller på att förändras. Vi brukade skämmas för vilka vi var. Nu värderar vi oss själva högre och har fått nytt självförtroende, säger Valeria Quispe.

Vid en första anblick är det inget märkvärdigt med språkfakulteten i centrala La Paz. Men för Valeria Quispe är studierna här en chans att lära sig det modersmål hon aldrig fick med sig hem­ifrån eller lärde sig i skolan. Till nyligen vara bara tanken på att aymara skulle gå att läsa på universitetet lika främmande som att quechua, guaraní eller något av de andra ursprungsspråken skulle få samhällets uppriktiga stöd.

- Trots att jag är aymaraindian så pratade vi aldrig aymara hemma. Mina föräldrar tyckte att det var onödigt. Nästan inga av oss unga här i La Paz kan tala våra modersmål. Men sedan jag började på universitetet har jag börjat uppskatta vår kultur igen, berättar Valeria Quispe.

Hon beskriver hur hon brukade håna äldre traditionellt klädda indiankvinnor när de gick förbi på gatan. Vad gjorde de i La Paz när de hörde hemma på landet? Och deras dåliga spanska uttal - inte visste hon att aymara har färre vokaler och att det gör det svårare att uttala ord på främmande språk.

- Vad gör du här? frågade vi, och behandlade kvinnorna som mindre vetande. Men egentligen var det vi som inte visste, säger Valeria.

Aymara har talats i Bolivia i årtusenden, och folkgruppen utgör en fjärdedel av befolkningen. Ändå har det länge varit fult att tala språket. För att ta sig fram på de högre nivåerna i samhället har det varit kastilianskan, de spanska kolonisatörernas tungomål, som krävts. Ursprungsfolkens språk och seder har varit förpassade till det bolivianska samhällets utkanter och fått representera allt som är motsatsen till civilisation och framsteg.

Att Valeria alls började läsa aymara berodde på att hon måste. Hon utbildar sig till lärare. Enligt läroplanen från 1994 har alla elever rätt att få undervisning på det språk de talar hemma, men lärarna har ofta blundat för detta krav. Nu är dessa språk plötsligt inte längre tabu - utan en merit - och lärarna ställs under hårdare press att följa lagen, även på landsbygden. De måste kunna undervisa på minst ett av språken.

För valeria har upptäckten av aymara inte bara gett nya insikter, det har också förändrat hennes framtidsplaner:

- Jag har bestämt mig för att forska i aymara.

Det är en inställning som får den annars allvarliga professor Sacarias Alavi att spricka upp i ett leende.

- Den bolivianska utbildningen har varit förspanskande, marginaliserande och främlingsfientlig. Nu kämpar vi för upprättelse, säger han.

Sacarias Alavi är en av de akademiska aktivister som länge har kämpat för indianernas rätt att tala aymara. År av kamp har äntligen gett resultat, och nu står en ny generation beredd att försvara landvinningarna. Sedan 1990-talet har Sacarias Alavi bland annat producerat läromedel och ett aymaralexikon. Allt med bistånd av svenska Sida.

Men ännu är det mycket som saknas. För att hålla liv i språket krävs mycket mer än skolböcker, inte minst skönlitteratur. Målet är att böckerna i skolbiblioteken i första hand ska vara skrivna på det språk som talas av eleverna, något som hittills varit omöjligt att uppnå. Hoppet är att dagens unga studenter så småningom ska kunna fylla bokhyllorna med ett nytt sortiment.

Sida har en lång tradition av att arbeta med rättig­hetsfrågor, och det var ingen slump att just Sverige drogs in i arbetet med att reformera Bolivias språkpolitik när Unicef sökte finansiärer för detta. Sedan dess har svenska skattebetalare i olika former bidragit till att förändra synen på minoriteternas rättigheter i Bolivia.

Sida spelade en viktig roll, inte minst genom att stödja genomförandet av den utbildningsreform som trädde i kraft för femton år sedan. Den reformen gav indianspråken guaraní, aymara och quechua samma status som spanskan, och ålade skolorna att erbjuda tvåspråkig undervisning. Ett annat viktigt mål var att fler personer från ursprungsgrupperna skulle få gå i skolan, och att de skulle göra det på sina egna kulturella villkor.

I en av Sidas studier intervjuade sociologen Lucia D'Emilio ett stort antal skolbarn. Enligt henne har den traditionella, spanskdominerade undervisningen haft som syfte att assimilera och motverka kulturella skillnader. Men den har bara lyckats med att skada ursprungsfolkens kulturarv. Den klassiska lärarfrågan "Vill du vara indian eller vill du bli intelligent?" symboliserar hur utbildningssystemets institutionaliserade rasism i själva verket motverkat barnens lärande.

Lucia D'Emilio slår i stället fast att barnens utveckling stärkts när de fått chansen att tala sitt eget språk. I de 114 skolor som införde tvåspråkig undervisning på prov under första delen av 1990-talet ökade läskunnigheten, de akademiska prestationerna och elevernas självförtroende. Samtidigt minskade användningen av fysisk bestraffning. Paradoxalt nog blev också eleverna bättre på kastilianska eftersom de faktiskt förstod vad det var de lärde sig. En annan viktig aspekt var att skolbarnen för första gången kunde identifiera sig med sina lärare.

Mer än ett decennium efter den förra utbildningsreformen har det politiska landskapet förändrats radikalt. I dag styrs landet av aymaranen Evo Morales, som företräder Movimiento al Socialismo (MAS). Sedan han valdes har indianspråkens ställning stärkts ytterligare. Plötsligt har det blivit vanligt att se ursprungsfolk med traditionella kläder på positioner där västerländska kläder hittills varit obligatoriska. Inriktningen på tvåspråkig undervisning har också blivit en av de viktigaste delarna i skolpolitiken. I februari i år vann landets nya konstitution laga kraft, och i grundlagen är nu sammanlagt 36 indianspråk erkända som officiella. För att få bli statstjänsteman måste man kunna tala minst två av landets officiella språk.

Det radikala skiftet i Bolivia väcker internationell uppmärksamhet.

- Alla vill veta vad som händer här, eftersom vi ligger så långt framme. Många länder har stora minoritetsgrupper, och vi har mycket att visa upp på det här området. Det gäller inte bara grannar som Ecuador och Brasilien, utan även västländer som Australien, säger Rebeca Borda, programhandläggare för utbildning på Sida i La Paz.

En av utmaningarna är att rädda mindre språk som är på väg att dö ut, och samtidigt utveckla de större språken. Tills nyligen trodde även majoritetsindianerna i Bolivia att de var relativt ensamma om att kämpa för sina rättigheter. Men i takt med att indianernas kultur fått större utrymme har allt fler minoriteter gjort sina röster hörda.

Ett hinder för politiken är att övertyga stadsborna om värdet i att lära sig ett ursprungsspråk, eftersom kastilian­skan trots allt fortfarande har högst status. Och långt ifrån alla lärare stöder förändringen, som ofta innebär mer­arbete. De tvingas lära sig nya språk, och deras traditionella ställning utmanas.

En av dem som kämpat längst för indianernas rättigheter är quechuaindianen och lingvisten Adan Pari. När han skulle avlägga sin universitetsexamen vägrades han sin titel, eftersom han kom till högtiden klädd i poncho.

- På flyget brukade vi roa oss med att fråga om saker på quechua och blev nästan avslängda.

Det var i början av 1990-talet, precis innan indianrörelsen på allvar mobiliserade sig för ursprungsfolkens rättigheter.

- När jag studerade var det förbjudet att tala quechua på universitet. Nu har vi precis öppnat tre nya universitet där undervisningen sker på quechua, aymara och guaraní, säger Adan Pari som i dag är chef för Unicefs utbildningsarbete i Bolivia.

Själv lärde han sig skriva och läsa quechua med hjälp av böcker och lexikon som kyrkan tryckte på 1600-talet.

Han beskriver hur indianrörelsen i 1990-talets början började växa sig starkare. Det startade med en stor marsch 1990, till försvar för det "heliga landet". Ända från Amazonas kom folkgrupper som tidigare varit okända för de flesta.

- Folk blev förvånade över att de över huvud taget fanns. Det blev en viktig vändning. Efter det började hela den sociala och ekonomiska modellen ifrågasättas. Under hela den här perioden har språkutvecklingen gått hand i hand med politiken, och jag tvivlar på att vi hade nått så långt om det inte varit för språket.

För Adan Pari är det inte konstigt att så få indianer utbildat sig och att många hoppat av innan de gått ur grundskolan.

- De som inte förstår hamnar efter och ger upp till slut. Det är den aspekten som staten tagit fasta på. Ursprungsbefolkningarna har ett mer politiskt syfte med sin kamp: att tas på allvar överallt i staten och kunna avancera i samhället på sina egna villkor.

Även om det finns mycket kvar att göra så är Adan Pari optimistisk inför framtiden. Han menar att vi är på väg in i en mer tolerant tid.

På samma sätt som Barack Obama leder vägen för tusentals personer som tidigare saknade politiska förebilder så har president Evo Morales öppnat portar som tidigare varit stängda för Bolivias ursprungsbefolkningar. En mycket viktig del i detta är rätten att tala sitt eget språk. Med stolthet.

- Indianspråken ses inte längre bara som ett verktyg för att lära sig andra saker, utan som värda att lära sig för deras egen skull.