Dom skriver fortfarande dem

1977 var inte ”dom” så sällsynt i medierna. Men sedan dess har stavningen blivit mindre vanlig. Under samma period har ”ska” gått från minoritet till majoritet.

Text: Sten Ewerth

Hösten 1976 hade jag börjat på en gymnasieskola med ett litet högstadium inrymt, en av få sådana skolor i landet då. Nästan alla lärare undervisade i bägge skolformerna. Vid en ämneskonferens i svenska senvintern 1977 dryftades gemensamma riktlinjer för skrivträningen, bland annat hur tolerant man skulle vara när det gällde att skriva talspråkligt. Diskussionens vågor gick höga:

”Eleverna kan få skriva i stort sett som de talar: mej, dej, sej, nånting, såna och så vidare, upp i åttan. Sen blir vi strängare.”

”Låt alla i alla klasser få skriva dom. Det ser man ju ändå jämt i tidningarna.”

”Hallå lektorn, du har ju hållit på med modern svenska, vad tycker du?”

Tyvärr minns jag inte mitt svar, men jag beslöt mig i alla fall för att skaffa underlag för synpunkter på användningen av åtminstone dom och ska. Så under sommarlovet granskade jag åtta dagstidningar av olika slag från en vanlig vardag i juli: Svenska Dagbladet, Dagens Nyheter, Expressen, Aftonbladet, Nya Wermlandstidningen, Värmlands Folkblad, Nerikes Allehanda och Örebro-Kuriren. All text kollades, inte bara vanliga artiklar utan också notiser, reklamannonser, seriepratbubblor och så vidare.

Ganska oväntat visade sig tal­språksformen dom vara ovanlig. Bland 2 654 de–dem–dom fanns bara 64 dom, det vill säga 2,4 procent. De förekom i insändare och i serier och i enstaka fall för att återge direkt tal.

Naturligtvis fanns det en viss spridning: från 0,4 procent dom i Örebro-Kuriren till 7,8 procent dom i Aftonbladet. Vidare var dom som bestämd fristående artikel (som i de svarta hästarna) klart färre än dom som pronomen. Av alla de och dom som artikel utgjorde dom blott en procent.

Femton år senare gjorde jag om undersökningen med samma förutsättningar. Resultatet blev då 1,8 procent med en spridning från 0,5 procent i Expressen till 4,7 procent i Aftonbladet.

Språktidningens kolumnist Catharina Grünbaum kommenterade mina resultat 1996 och menade att de låga siffrorna från bägge mina undersökningar var förvånande. ”De som fruktar att ’det förfärliga dommandet’ skall breda ut sig i den skrivna svenskan kan än så länge vara lugna”, skrev hon.

När jag förra året upprepade min granskning, nu av sju tidningar eftersom Örebro-Kuriren gått ur tiden, fann jag 14 dom bland 2 062 de–dem–dom, det vill säga 0,7 procent.

I diskussioner om förenkling av skriftspråket har det framkastats att vi gott kunde göra oss av med dem och alltså i stället ha de som ett slags enhetsform. I min granskning av tidningstexterna 2007 var jag därför extra uppmärksam i just detta avseende men fann bara ett fall av de i stället för dem, för övrigt i ett korsord.

På 30 år har alltså talspråkets dom på intet sätt lyckats erövra skriftspråket. Men man kan därför inte dra slutsatsen att språkutvecklingen avstannat. För när det gäller ska och skall har utvecklingen varit helt annorlunda.

Samtidigt som jag noterat de–dem–dom har jag nämligen också räknat ska och skall. Utfallet blev:

År 1977 utgjorde ska 48 procent av alla ska–skall, femton år senare 68 procent och ytterligare femton år senare, alltså förra året, 94 procent.

Språkrådets chef Olle Josephson bekräftade också detta i en språkspalt i Svenska Dagbladet förra året. I en kommentar till att lagar och författningar numera skrivs med ska i stället för skall, säger han: ”När lagspråket ger företräde åt en nyare form, är det alltså ett kvitto på att den är väletablerad i så gott som allt skriftspråk.”

Att ska men inte dom nu har slagit igenom kan bero på att ska har varit allmänt i talspråket över hela landet i flera hundra år. Däremot har dom blivit talspråkets enhetsform för både de och dem först under de senaste generationerna.

Den som i detalj vill följa svenskans utveckling kan studera hur kortformer kompletterar eller ersätter äldre längre former: moder–mor, eder–er, hava–ha och så vidare. Dock bör man uppenbarligen vara försiktig med att spå om vilka talspråksformer som kommer att slå igenom i skrift.

Sten Ewerth är före detta svensklektor.