Sonettkrans löste skrivkramp

Text: Cecilia Nauclér

Oavsett vilka vägar Lotta Olsson går i sitt skapande är det ändå alltid rimmandet hon återkommer till. För det var den, som hon tror, medfödda begåvningen att rimma som förde henne till kulturredaktionen på Helsingborgs Dagblad som sjuttonåring.

– Det första jag sa när jag kom dit var att jag ville skriva dagsverser som Stig Dagerman. Jag visste ingenting om versmått och jag hade aldrig skrivit en dagsvers, men jag visste att jag kunde rimma.

– De skrattade på redaktionen. Alla utom kulturredaktören Sören Sommelius, som svarade: ”Gör det, för det har vi ingen annan som gjort.”

Lotta Olsson medger att de första dagsverserna i mångt och mycket var efterapningar – eller Stig Dagerman-epigoneri, som Lotta Olsson uttrycker det – men att verserna blev bättre och bättre ju mer hon skrev:

– Jag upptäckte att de lät bättre om det var lika många stavelser i varje rad och plötsligt förstod jag innebörden av betonade och obetonade stavelser.

Nyfikenheten på olika versmått var född, och Lotta Olsson prövade sig fram med att skriva dagsverserna på hexameter eller terziner. Kollegan och förläggaren Jonas Ellerström frågade en dag varför hon inte skrev sonetter, ett bete som inte gick att motstå. Och efter att ha prövat och funnit att det fungerade, ledde sonetterna henne till den första diktsamlingen.

– Jag hade uppslag till riktig dikt, men ingen form att hälla i, och plötsligt fanns sonetten där. Jag hade hittat en godkänd form.

Vid sidan av diktskapandet fortsatte dagsverserna, men nu på Expressen. Med tiden utkristalliserades ett arbetssätt där innehållet i dagsversens första mening bestämde versmåttet.

– Oftast blev det jambisk eller daktylisk vers med olika rimflätningar. Men det kunde också bli hemgjorda, påhittade versmått beroende på hur många strofer jag behövde för att komma fram versens punchline.

I dag behöver lotta Olsson inte räkna stavelser, versmåttens olika rytmer sitter i ryggmärgen. Hon anser inte att något versmått skulle vara svårare att skriva än andra. Däremot är hon av den uppfattningen att vissa versmått lämpar sig bättre för berättande än andra, tack vare att svenskan är ett så pass böjligt språk. Det låter sig passas in i de flesta versformer. Ett exempel är ordet fallande, som är en klassisk daktyl med första stavelsen betonad och de två följande obetonade.

– Fallande kan också passas in i en jambisk versform, för den sista stavelsen kan gälla som betonad. Så jag kan även använda ordet i en sonett utan att det låter konstigt.

– Versmåttet får dock aldrig bli ett själv­ändamål. Det måste finnas något att säga bortom formen. Om inte, blir det uppvisningslyrik, anser hon.

Ändå var det just formen som fick henne att skriva sin andra diktsamling, Den mörka stigen, där hon gav sig på det allra svåraste: sonettkransen. Skälet till det var skrivkramp, orsakad av den oerhörda uppmärksamhet som hennes första diktsamling fick.

– Jag ville inte skriva sonetter igen, eftersom vad jag än gjorde så skulle det jämföras med min första diktsamling, och då till det sämre.

Det blev ett avsteg till prosan som fick skrivkrampen att lätta. Men sonetterna låg ändå kvar och spökade, och efter att ha läst danskan Inge Christensens sonettkrans väcktes lusten att utmana sig själv. Hon hade också hittat ämnet, berättelsen, som passade formen sonettkrans: myten om Orfeus.

– Sonettkransen består av idel vändningar i och med att den sista raden i en sonett ska vara den första i nästa, som binds ihop till en cirkel. För mig var Orfeusmyten, som består av dramaturgiska vändningar, perfekt för en sonettkrans. Det kändes som att jag hade hittat en arkeologisk skatt och att jag inte hade något val.

Skapandemässigt var det en ny erfarenhet att först skriva den allra sista dikten, den femtonde sonetten. I en sonettkrans utgörs den sista diktens alla fjorton rader av de övriga fjorton sonetternas första rad. Den första raden i de övriga sonetterna måste alltså rent språkligt fungera både som inledningsfras och som sista mening i den sista sonetten.

– För första gången var jag tvungen att ha hela diktsamlingens innehåll klart för mig innan jag satte mig ner och skrev.

Eftersom samma rad återkommer flera gånger i sonettkransen krävs det många rim. Lotta Olsson skrev långa rimlistor för att sedan plocka bort de ord som inte fungerade. De långa tarmarna nedtecknades för hand i det sedvanliga ritblocket. För att skriva dikt direkt in i datorn är omöjligt. Inte ens i de böcker hon har skrivit för mellanstadiebarn, där hon skiftar mellan prosa och dikt, gick det att skriva dikt på datorn.

I stället förflyttar hon sig till sängen, eller soffan, med en stor bok som underlägg och ritblock och penna. På ritblocket prövar hon sig fram och när en rad fungerar så ringar hon in den.

– Jag måste jobba fysiskt med pennan. Tanken och pennan sitter ihop, trots att jag tycker att det låter pretentiöst.

De fysiska förflyttningarna mellan skrivbord och soffa till trots anser Lotta Olsson att prosaskrivandet och dikten lever i symbios. I synnerhet tycker hon att steget var litet mellan att skriva bunden dikt till bilderboksprosa för barn. I den bundna dikten kan författaren inte använda språkets alla ord, utan måste koncentrera uttrycket och ransonera orden, och samma förutsättningar gäller när man skriver för små barn. De kan inte ta till sig stora text­sjok eller för många flerstaviga ord.

Prosaskrivandet skiljer sig dock på en punkt från den bundna formen. När den bundna dikten är skriven går det sällan att ändra ett ord, då går rytmen förlorad. I prosaskrivandet har dock Lotta Olsson fått lära sig att till exempel en ”horunge” medför att texten ibland måste redigeras. I den grafiska branschen betecknar en horunge att ett styckes slutrad hamnat överst på en sida, eller att ett styckes första rad hamnat nederst på en sida. Det gör texten svårare att läsa.

– Det är svårt, för jag har en idé om rytm även i prosa, och ofta kan jag inte ta bort ett ord i en mening för då försvinner sångbarheten. Det är också nytt för mig att ta bort något ur en text som jag betraktar som färdig.

Det kan också ha att göra med att hon ser sig själv som en språklig pedant som aldrig lämnar ifrån sig ofärdiga manus till förlaget. Ett språkligt misstag som korrigeras gör hon aldrig någonsin om. Men tack vare att hon behärskar de språkliga etikettsreglerna kan hon nu tillåta sig att inte alltid vara språkligt perfekt.

Och kanske har också tryggheten i att bottna i textskapandet en del i att Lotta Olsson ser en gradvis förenkling av sitt språk, vilket hon är glad över. För hon vill inte skriva svårare än hon behöver, och minns när hon som sjuttonåring kunde konstra till språket för att visa att hon dög.

– När jag var på Helsingborgs Dagblad skrev jag så udda ord att min mamma, svenskläraren, ringde och frågade vad skurrilitet betydde.

Men är hon författare, poet eller diktare?

– Epitetet diktare hade varit härligt, skrattar hon, men konstaterar att det nog ändå är författare hon är.

För hur ska man annars kunna sammanfatta hennes breda bibliografi av diktsamlingar, dagsverser, prosa och barnböcker? För att inte glömma översättningarna från engelska av bland annat J R R Tolkiens verser i Sagan om ringen-trilogin.

För tillfället skriver hon alldeles för lite för sin egen smak. Orsaken heter Fredrik och är två och ett halvt år. Från att ha haft hela dygnet till förfogande för skrivandet måste det nu ske mellan halv tio och halv fyra.

– Det tar tid att anpassa sig till det, säger hon leende.

Cecilia Nauclér är frilansjournalist och chefredaktör för Bristidningen.

Fotnot 1: Benämningen epigon används om en diktare eller konstnär som utan större originalitet följer en föregångare i spåren.

Fotnot 2: Gissa vad ordet skurrilitet betyder – se sidan 80.