Dags att hänga med i diftongerna

Skånska är en styggelse, skrev P C Jersild i Dagens Nyheter. I en spalt på ledarsidan kom han ut ur garderoben som intolerant när det gäller våra sydligare dialekter:

”Förr var radion stilbildande med något som kallades rikssvenska, vilket förstås kunde uppfattas som ett utslag av verbal imperialism. Nu tycks man i stället satsa på en språklig multi­kultur. Gotländska kan låta trevligt i måttliga doser, medan utpräglad skånska, särskilt malmöitiskan, är en styggelse.”

Hade det inte varit värmebölja skulle nog folkstormen ha blivit värre än den blev. Nu stannade det vid att författaren Björn Ranelid rasade i Afton­bladet:

”Ska han belägga mig med yrkesförbud? Jag kommer aldrig att prata rikssvenska. Detta är en attack mot vår demokrati”, sade Björn Ranelid.

Jersilds avoghet gällde dock inte alla med skånskt uttal. Leif Silbersky kunde få dispens, menade han. Vilket var roligt, eftersom just denne Silbersky i sitt sommarprogram bekände att han med hjälp av Dramatens talpedagog hade försökt släta ut sin dialekt. De hade dock gett upp, eftersom talpedagogen tyckte att Leif Silbersky mer och mer förställde sig, och det var inte bra för en advokat.

Och det är förstås vad vi kan eftersträva när vi talar offentligt, att vara oförställda, att låta vårt språk färgas av den del av Sverige eller världen som vi kommer från. Det tycks också vara den gängse melodin i radio och tv. Även om rösterna som hörs i medierna knappast är representativa, är det i alla fall en brokig samling.

Faktum är att denna rösternas mångfald har lett till att dialekterna lämnat tönt- och buskis­stadiet och blivit moderna. Det är inte längre fult att tala dialekt, det är kulturellt korrekt. Vilket i sin tur har lett till att dialektdöden kommit av sig. De gamla obegripliga dialekterna har visserligen blivit sällsyntare, men den regionala variationen är större och starkare än på länge.

P C Jersild får vänja sig vid grötig malmöitiska i radio och tv, liksom udda slipsar, piercade tungor och annat avvikande och störande. För medierna är inte längre normala, bara normbildande.