Bild: 
Linda Forsell
Vian Younes, i förgrunden, talar assyriska, medan Jean Azar talar syrianska. Två dialekter av samma språk. Men skillnaden är ungefär som mellan danska och svenska.

Arameiska

assyriska/syrianska

I Södertälje finns tio tusen personer som talar nyarameiska. Eller vad heter deras språk egentligen? Jean Azar skriver om ett snedstreck som splittrar familjer.

Jag talar nyarameiska. Eller snarare en dialekt som kallas turabdinska. Men jag skulle aldrig komma på tanken att säga det. Därför säger jag: ono gmjghälno suryoyo: Jag talar syrianska. Men min kusin, som också kommer från Libanon, och talar samma dialekt av nyarameiska som jag, säger att hon talar assyriska.

Denna språkförbistring är typisk för oss ny­araméer. Jag kom hit med den första flyktingvågen på 1970-talet från Libanon till kringelstaden Södertälje. Samtidigt kom flyktingar från Turkiet och Syrien. Vi som talar nyarameiska är alla statslösa medborgare i länder från Mellanöstern. Till Sverige och Södertälje har sammanlagt tio tusen personer kommit i två omgångar. Den andra flyktingvågen har den senaste tiden kommit från Irak. De talar också nyarameiska, men kallar sin dialekt för kaldeiska eller assyriska.

Oftare än jag talar syrianska talar jag dock svenska. Även med mina syskon händer det att jag tar till svenska. Det är helt enkelt lättare när det handlar om ämnen där vi vet att vi inte kan föra ett smidigt samtal på arabiska eller turabdinska. Och när jag träffar min kaldeiske granne Farid talar vi arabiska med varandra, för han behärskar varken svenska eller turabdinska tillräckligt bra, och jag förstår inte kaldeiska eller assyriska.

Alla nyaraméer är flerspråkiga. Vi talar alltid ett annat språk vid sidan av nyarameiskan. Så har det blivit eftersom vi inte har någon egen nation, och alltid är bosatta i länder med ett annat majoritetsspråk. Men dessutom är ny­arameiskan i sig två språk. Skriftspråket och talspråket är så olika att man kan se dem som två skilda språk. Skriftspråket brukas framför allt vid kristna gudstjänster, men det används även för andra ändamål. Det betyder att nyaraméer oftast är minst trespråkiga.

Denna flerspråkighet är ett skäl till att det råder konflikt om vad språket vi talar ska kallas. Vissa nyaraméer likställer talspråket och skriftspråket och kallar det för syriska, assyriska eller syrianska. Andra väljer däremot att ge talspråket och skriftspråket olika benämningar.

Men konflikten har en betydligt djupare orsak än flerspråkigheten. Det handlar om vår identitet och etniska medvetenhet. De nyaraméer som identifierar sig med det forna arameiska folket kallar sig för syrianer och språket för syrianska eller suryoyo. De nyaraméer som identifierar sig med det fornassyriska riket kallar sig assyrier och språket för assyriska. Vi talar alltså samma språk och samma dialekt, turabdinska, men kallar den olika beroende på vår identitet.

Namnkonflikten syns tydligt i den officiella benämningen på språket som är assyriska/syrianska. Snedstrecket kan ses som en symbol för hur vår befolkning i Sverige och i andra länder i världen har delats. Släkter och familjer har splittrats under namnkonfliktens flagg. Jag känner till flera fall där den ena brodern kallar sig assyrier och den andra syrian. Båda har turabdinskan som modersmål men ger det gemensamma språket olika benämningar. En liknande namnkonflikt råder mellan grupperna assyrier och kaldéer. De har samma talspråk, men kaldéerna kallar språket för kaldeiska efter den kaldeiska kyrkan, eller för att de anser sig vara ättlingar till de forna kaldéerna i Irak. Assyrierna, som känner en nationalistisk samhörighet med det fornhistoriska assyriska folket, föredrar benämningen assyriska (ashuri) i stället.

För att snurra till det ytterligare använder man också flera olika ord för turabdinskan. På svenska används ofta syrianska eller syriska, men ibland hör man också det turabdinska ordet suryoyo. Det är alltså samma sak. Det förekommer även att man felaktigt kallar språket för arameiska eller babyloniska.

Nyarameiska skrivs normalt med syriskt alfabet. Men det finns de som vill ersätta det syriska alfabetet med det latinska för att ge språket större spridning. De flesta är dock emot en sådan reform, eftersom de anser att det syriska alfabetet ger en speciell prägel åt nyarameiskan och förenar de nyarameiska dialekterna.

På grund av att de nyarameiska talspråken är minoritetsspråk har vissa av dem blandats upp med lånord från andra språk. En enkel fråga som ”Varför målar du på väggen?” kan sägas Qai ks?imt måla bu siogho? Detta trots att ’du målar’ egentligen heter gmbaight på turabdinska. Påverkan från svenskan gäller oftast på ordnivå, men det förekommer också att hela fraser lånas direkt från majoritetsspråket. Det är inte ovanligt att höra en turabdinsk talare säga exempelvis O Kirlos ksojm bråka hela tiden som betyder ’Kirlos bråkar hela tiden’. Självklart måste vi låna kulturspecifika ord som kräftskiva, midsommarafton och påskkärring, eftersom begreppen saknas på turabdinska. Men de nyarameiska dialekterna förändras mer än vad kulturen kräver; vi lånar ord som vårt språk inte saknar och vi förenklar grammatiken.

Det finns också exempel på motsatsen, att svenskan lånat från turabdinskan. Abri, kahpo och sadrone är några grova skällsord som de flesta Södertäljebor är bekanta med. De betyder ’min son’, ’hora’ och ’bröst’, och de används även av svenska ungdomar. En del svenska ungdomar lär sig mer än så, och jag har till och med träffat unga svenskar som lärt sig turabdinska och talar den med sina nyarameiska vänner. Vanligare är dock att de talar svenska med tur­abdinsk brytning.

Vid närmare eftertanke känns det rätt märkligt att just grova skällsord ur Jesus språk har fått lokal spridning bland svenskar. Kontrasterna mellan det heliga språket och de grova skällsorden är lika vidsträckta som avståndet från Jerusalem till Nasaret.

Publicerad i nummer: 
5/2008