Bild: 
Johan Bergling

Fredriks fynd

Ejenklien

 
av: Fredrik Lindström

I språket är vi alla riktiga slarv­major och hafs­pellar. Fredrik Lindström ser det som ett tecken på sundhet och intelligens.

Jag har träffat en och annan som förfasar sig över uttalet av ordet egentligen bland yngre svenskar: ejenklien. Är det inte fruktansvärt? Är inte det här det slutgiltiga tecknet på att svenskan håller på att urarta?
Inte alls. Uttalet ejenklien är tvärtom ett av de få riktigt starka livstecken hos det svenska språket som jag har sett på sistone.
De flesta tar sitt modersmål för givet och tror att svenskan är färdig, att man bara ska vara rädd om språket och lämna det vidare i gott och vårdat skick när man dör. Men man kan aldrig ta ett språk för givet. Språkdöden pågår för fullt. Engelskan hotar att ta över.
Ändå utgör vi själva och vår syn på språket ett större hot än all världens engelska. Vår vilja att låsa språket vid ett speciellt stadium (lämpligen det som lärdes ut när vi gick i skolan) är fruktansvärt kortsiktig. Vad finns det som tyder på att svenskan skulle vara ”färdig” vid en speciell tidpunkt?

När vi talar om slarv i språk har vi brist på självinsikt och historiskt perspektiv. Allt slarv som ägde rum fram till 1800-talet godkänner vi nämligen. Men man kan inte yttra en mening på svenska i dag utan att göra sig skyldig till massor av slarv: arton är naturligtvis slarv för aderton, farstu för förstuga, moster för modersyster, Sverige för Svea rike, lördag för lögaredag. Jag skulle kunna fortsätta uppräkningen i resten av det här numret av Språktidningen. Godkänner man inte slarv måste man i konsekvensens namn kalla till exempel Lars för Laurentius och Rolf för Hrodhuwulfar. Men språk handlar om att utbyta information. Det är inte en tävling där den som uttalar flest konsonanter vinner. Det är budskapet som ska fram. När vi säger att någon somnar ”slarvar” vi. Den historiskt riktiga formen skulle vara sofna (uttalades /sovna/), vilket det en gång hette. Fast vi hittade ett bekvämare uttal som åstadkom samma information.
Att uttala ett v alldeles innan man uttalar ett n är faktiskt rätt trixigt, och den aspekten är inte föraktlig. Vi har roligare saker att göra än att uttala onödiga bokstäver. Vi uttalar inte hela badstuga (som det hette en gång) därför att hela informationen går fram redan vid bastu. Varför? För att vi är smarta. Vi vill inte stå och lyssna på betydelselösa stavelser från fornsvenskan när vi redan har hajat budskapet: Vi vill bada bastu!
Samma intelligens gör att vi förstår uttalsvariationer. Om en person säger att han ”ejenklien inte gillar prinskorv” förstår vi precis vad han menar. Att tro att han alltid älskat prinskorv är svårt, att tolka det som att han vill flytta till Örebro är helt omöjligt. Vi är för smarta. Därför kan vi förenkla uttal – vi blir förstådda ändå. Uttalet ejenklien besparar tungspetsen en viss ansträngning, ett antal gånger om dagen. Men är det inte höjden av slöhet? Kanske, men vi människor gillar inte att göra saker som är meningslösa (om de inte är roliga).
Och framför allt: så här fungerar språk. De som drömmer om språk som inte förändras, efter dessa principer, drömmer om språkens död. Ordet egentligen har genomgått ett antal olika förändringar. Varken stavningen, uttalet eller betydelsen som varit gängse under 1900-talet är den ”egentliga”. Egentligen är ett plattyskt lånord som bör ha hetat egentlik en gång, och början av ordet uttalades nog som vi uttalar ordet egen. Betydelsen var – vilket man praktiskt taget kan höra – ’lik sig själv’, och inte, som vi anser, ’ursprunglig’, ’innerst inne’ eller så.

Men varför blir vi då sådana anala petimetrar? Varför vill folk upprätthålla ett uttal av ordet egentligen om det inte är det egentliga, och varför avskyr vi ”slarv” om det egentligen är en av de bärande principer som språket vilar på?
Om du frågar mig så har jag har ett tips. Av fyrtio länder i en färsk undersökning är Sverige det land som är mest positivt till förändringar och moderniseringar. Och när allt annat förändras kanske man saknar den beständighet som ger lite trygghet.
Då kan man få för sig att språket borde vara oföränderligt. Men allt som lever är föränderligt, och språk kan leva och förändras just därför att vi är intelligenta. Problemet är bara att vi ibland inte är tillräckligt smarta för att förstå hur smarta vi ejenklien är.

Handskar säger vi slarvigt om de värmande och skyddande överdragen för våra händer. Från början hette de hand-skor.

Örngott är slarvig fornsvenska för örnagat.

Läs på sidan 83 om hur franska lån­ordet pavillon blev paviljong i svenskan.

Publicerad i nummer: 
2/2008