Orealistiskt att skriva som det låter

Text:

Lars Fornarve argumenterar i en debattartikel i 8/2017 om att skriva som det låter. Intressant, men förutom att det inte är realistiskt, så har han fel i att det är just så svenskan låter. Åtminstone låter den inte så i västra Sverige, med flera landsändar.

Jag talar nu inte ens om riktig dialekt, utan om regionala uttalsvarianter. Kort e och kort ä är till exempel inte alls samma ljud i svenskan. Något kan bli etter värre eller jag kan gå ut till boa ätter ve, för att ta ett ovanligt tydligt, betydelseskiljande, exempel. Venta i stället för vänta låter i mina öron som en gammal pilsnerfilm och inte ens ordet nej skulle med Lars Fornarves grundregler stavas så i den västra delen av Sverige, utan snarare nää. Ingen säger heller äär där, utan verbet uttalas ää.

Resultatet av en så långtgående stavningsreform skulle vara en minst lika förvirrad stavning som dagens, utom möjligen för den minoritet som råkar tala precis enligt den norm som sätts.

Det skulle förresten kunna urarta till ett mycket spännande bråk. Vem bestämmer hur svenskan låter? Intressant i sammanhanget är det motsatta fenomenet, med människor som tror att det är ”rätt” att uttala ord så som de stavas

Elinor