I fotbollens språk får världen plats

Text: Patrik Hadenius

Stjärnan lyser över svart och blått”, sjunger jag i kör med flera hundra andra.

Vi står på Studenternas IP i Uppsala och det är en härlig, men mycket ovan känsla. Läktarsången fortsätter:

”Troget går jag ner på varje match.”

Och det kan jag inte skriva under på. Mitt intresse för fotboll väcktes mycket sent. Faktiskt för bara några veckor sedan. För en nykomling är intrycken många, men ett av de mest uppenbara är läktarsångerna. Står man i klacken är det bara att sjunga med.

Vi skrev om företeelsen med läktarlyrik i Språktidningen redan för fem år sedan, så jag borde ha varit förberedd. Men det var jag inte. Jag har inte sjungit i kör, men jag kan ana att känslan är densamma.

Varje lag har förstås sin kultur och sitt sätt att sjunga – peppa de egna eller trakassera dem man inte gillar. Just det senare blir uppenbart när jag ser dokumentären Forever pure om det israeliska fotbollslaget Beitar Jerusalem.

Beitar, ett av Israels mest kända och framgångsrika lag, hade fram till nyligen aldrig haft någon muslimsk spelare. Dokumentären handlar om när lagets ägare hyr in två muslimer från Tjetjenien och helvetet bryter löst. Laget utsätts för en rasistisk kampanj av de egna supportrarna och hamnar i en nedåtgående spiral. Kampanjen syns överallt, men mest tydligt på läktaren, och den hörs i språket som supportrarna använder. ”Död åt araberna”, skriker fansen.

I dokumentären uttrycker fotbollslagets kapten det som allra tydligast när han säger att stämningarna i landet förstärks hos supporterskarorna. Det märks i hur de beter sig. Och i språket.

Det är tydligt också i språkvetaren Barbro Lundins studie av mediers referat av damfotbollen. Glädjande nog är skillnaden mellan hur herr- och damfotboll skildras i dag mindre än man kan tro – men den finns ändå kvar i detaljerna.

Språket är helt enkelt en spegel av samhället. Både i med- och motgång.

För Sirius del hoppas jag att det mest blir i medgång.