Dags för en musa på redaktionen?

Text: Patrik Hadenius

Vad krävs för att skriva? För att komma i gång? Och för att komma i gång bra? I detta nummer berättar författaren och läkaren Åsa Nilsonne om ”lurviga musor” (ja, så skriver vi musa i plural). Hon tar hunden till hjälp i sitt författarskap: ”Jag har alltid skrivit bättre med en hund i min absoluta närhet.”

I höstens första avsnitt av litteraturprogrammet Babel berättade författarna Anne Enright och Claudio Magris om hur de kommer igång.

Anne Enright menade att hon kom igpng av tanken på boksidan som måste fyllas.

– Det är därifrån inspirationen kommer, sade hon.

Anne Enright verkade annars inte ha så stora skrivvåndor.

Inte heller Claudio Magris var märkbart drabbad. Hans enda vånda var inledningen.

– Och då menar jag inte själva ämnet, utan rytmen, musiken, den inre musiken.

Claudio Magris kommer över det kvalet genom att fortsätta att skriva som han alltid gjort. För hand. Men det är inte för att han är teknikmotståndare – han bara följer vanan, och menar att det egentligen är oviktigt för någon annan än honom själv.

Det är annorlunda för mig. Jag skriver som bäst när jag har upparbetat en tillräckligt stor vånda. Alltså behövs det en deadline, ett tryck, och först när det är tillräckligt stort så dyker idén och formuleringarna upp.

Varje gång lovar jag mig att nästa gång ska det bli bättre; jag ska vara mindre stressad. För när jag tänjer på gränserna utsätter det ju mina medarbetare för stress. Texten blir heller inte så bra som den kunde ha blivit om den skrevs i tid, hann ligga till sig och skrivas om och om igen.

Kanske är det en redaktionshund vi ska skaffa i stället? Jag vet minst en redaktör som skulle jubla. Och en annan som skulle nysa.


Twitterenkät. Vad sätter fart på ditt skrivande?

Men som framgår av diagrammet ovan, tycks deadline vara bästa drivkraften.