Forskarnas försök att spränga en trång kostym

Skrivande om skrivande, Benedikte Borgström, Jenny Helin, Maria Norbäck och Elena Ra-viola (red.) (Studentlitteratur)

Text: Maria Arnstad

Forskare känner ofta press att skriva. Men stelbenta traditioner ger dem inte alltid tid att njuta av det. Bakgrund, teori, metod, diskussion och – framför allt – ”den stora slutsatsen” måste levereras, annars sätter man både anslag och befordran på spel.

I den här volymen skriver ett flertal forskare, författare och andra om sitt idoga knappande på tangentbordet. Och det blir uppenbart hur obekväm den strikta akademiska kostymen är. Man anar ett uppdämt behov att komma utanför den, eller åtminstone rumstera om inuti den. Bitvis känner läsaren rentav att skribenterna har lust att smasha allt akademiskt nonsens hårt i närmaste kakelvägg. Men det är en dubbel sits: forskarna utgör ju själva sin akademi; de är både älskare och hatare.

Torkild Thanem, professor i företagsekonomi, uppmärksammar att skribenten har en kropp som kommer in och stör. Den kliar, hungrar, värker och vill in. Därmed frångår han ett gammalt tabu i akademisk text: författarens eget jag göre sig icke besvär.

Anette Nyqvist, docent i socialantropologi, propagerar snarare för att forskaren ska hitta ”sin egen röst” inom den vetenskapliga genren, en stilart som faktiskt också kan stödja och underlätta skrivandet.

Och Jenny Helin, lektor i företagsekonomi, kämpar med mallen, innan hon kommer fram till att texten kan bli en dialog mellan många olika röster.

Den här församlingen gör intressanta – ofta roliga – försök att visa hur det kan se ut när man vill rucka på en fyrkantig skrivmall. Som helhet erbjuder den också ett slags tröst för den nedtryckta, ensamma akademikern. Tyngd av dunkelt sagda nonsenstexter, kan hen känna igen sig och få inspiration till att bryta ny mark i landet av torra rapporter.