Så kan du lära dig att komma rätt!

Ibland är de obligatoriska, ibland är de valfria – och ibland ska de inte vara med alls. Det här är genvägen till glasklar kommatering.

Text: Siv Strömquist

Litet och oansenligt. Men oerhört betydelsefullt. Det är kommatecknet i ett nötskal. Ett komma kan vara av yttersta vikt: detaljen som avgör om den skriftliga kommunikationen kommer att fungera på avsett sätt.

Den som bäst har illustrerat detta är Fritiof Nilsson Piraten i berättelsen om den dödsdömde fången som skulle hängas i gryningen om inte beslut om benådning hade meddelats före dess. Under den aktuella natten kom ett telegram till fängelseön. ”Hänges, ej benådad”, löd meddelandet. Avrättningen verkställdes, men några timmar senare kom ett nytt telegram. Nu med korrekt kommatering: ”Hänges ej, benådad”. Kom sedan och säg att ett kommatecken är en oviktig detalj!

Nu är det ju tack och lov inte så ofta ett felplacerat komma får sådana ödesdigra konsekvenser. Men faktum kvarstår: för den som är ute efter maximal tydlighet i sitt skrivande är kommatecken oumbärliga.

I dagens skriftspråk gäller tydlighetskommatering. Den grammatiska kommateringen, satskommateringen, som gällde tidigare är – eller borde vara – ett minne blott. Vi sätter inte längre ut kommatecken enligt Carl Jonas Love Almqvists rekommendation i 1829 års Svensk Rättstafnings-Lära, nämligen att ”alla satser åtskiljas först öfverallt med Komma”.

Detta innebär att vi i dag ser allt färre komman i alla typer av texter. En text med alltför många kommatecken uppfattas lätt som hackig och svårläst. Onödiga kommatecken inverkar negativt på textens flyt.

Vi ska med andra ord sätta ut kommatecken bara när läsbarheten så kräver. Lättare sagt än gjort, anser åtminstone merparten av de studenter som jag under årens lopp kommit i kontakt med i skrivkurser av olika slag. Finns det inga regler?

Jo, visst finns det regler. Först och främst har vi en uppsättning obligatoriska kommatecken.

Det ska till exempel alltid vara komma i uppräkningar när bindeord saknas (Ekman, Khemiri och Karlsson lockar till läsning just nu). Detta gäller också för flera adjektiv i följd om kommat kan ersättas av ett och (en varm, solig höstdag).

Kommatecken placeras också före och efter parentetiska inskott, som jag gör här, för att avskilja det man skjuter in i en tankegång.

Obligatoriskt är också kommat före ord som dels och desto i konstruktioner som dels ... dels och ju ... desto etcetera.

Och naturligtvis ska komma sättas ut före och eller men om orden samordnar fullständiga satser och det finns risk för felläsning. En mening som I skafferiet finns bröd och smör hittar du i kylskåpet fungerar knappast utan ett komma före och ...

Kommatecken ska också användas för att avskilja korta, fristående satser (Aj, du står på min fot! Detta är komplicerat, kort sagt), anföringssatser (Hösten är här, suckade hon) och uppräkningar eller exemplifieringar som inleds med nämligen och till exempel.

I talspråket använder vi ofta formuleringar som upprepar subjektet (så kallad satsledsdubblering) som när någon slår fast att ”kommatering, det är svårt”. Här kräver skriftspråket ett kommatecken.

Det finns också ett antal förbjudna kommatecken. Framför allt sådana som var korrekta på satskommateringens tid.

Komma ska aldrig sättas ut före så kallade nödvändiga bisatser. Den som en gång har lärt sig att ord som att eller som automatiskt genererar ett komma får tänka om. I meningar som Den som lever får se eller Det gäller att tänka sig för är såväl som-satsen som att-satsen nödvändiga för att meningarna ska bli grammatiskt och innehållsligt fullständiga. Alltså: inget komma!

Förbjudet är det också med kommatecken mellan två satser med gemensam satsdel. Det vill säga, om två satser samordnas och subjektet är underförstått i den ena så ska komma inte sättas ut. Jämför Blåmesar gillar solrosfrön och älskar jordnötter med Blåmesar gillar solrosfrön, men de älskar jordnötter. I det senare fallet, med utskrivet subjekt i båda satserna, är kommatecknet valfritt.

Ytterligare ett förbjudet kommatecken är det komma man ibland ser före uttryck som etc. och m.fl. Och, förstås, aldrig komma före avslutande och i en uppräkning. Sådant komma (serial comma eller Oxfordkommatering) ser vi i engelskspråkiga texter.

Obligatoriska och förbjudna. Lätta att hålla reda på. Men hur gör man i alla andra fall, när kommatecknet är valfritt? När till exempel två fullständiga satser följer på varandra? Ett gott råd är att behovet av kommatecken då oftast är större om bisatsen inleder meningen. Jämför Vi var utmattade av trötthet när vi äntligen nådde toppen med När vi äntligen nådde toppen, var vi utmattade av trötthet.

Kommat är en typisk pausmarkör. Det innebär att om man känner att textens läsbarhet ökar med en paus så kan ett kommatecken vara på sin plats. Genomtänkt kommatering är läsarservice.

Siv Strömquist är docent i nordiska språk vid Uppsala universitet och författare till Skiljeteckensboken.