Svettig situation fick svavelosande lösning

Text: Kerstin Gustafsson

Jag sitter med en råöversättning och bara rasar på. Alltsomoftast hakar det upp sig – översättning är ett evigt upphakande – och här och där lämnar jag luckor; lösningar som jag inte kommer på i stunden får vänta. Nästa dag tittar jag igenom gårdagens håliga text och hittar följande: Du kommer att bli ... belönad. Med dagen efter-distansen ser jag genast att det är rikligt som ska fylla ut luckan. Ett adverb som i spontant tal eller skrivande skulle infinna sig direkt men som i råöversättandets mellanspråkliga limbo är mer svårfångat. Och så fullbordar jag prudentligt frasen, nöjd med att ha hittat ”rätt ord”. För rikligt belönad ”heter” det ju.

”Vad heter det nu igen?” är den försåtliga fråga som hela tiden mal i översättarens huvud. Naturligtvis är den ofrånkomlig – det ska ju bli svenska av alltihop, detta övergripande mål som aldrig får glömmas bort. Men vilken sorts svenska? Hur idiomatisk och lättflytande?

Språket består inte av ord utan av fraser, har någon klok människa sagt. Vissa ord vill helt enkelt hålla ihop, och för den sortens språkliga kluster finns underbart nog ett namn: kollokationer, med en inte mindre underbar definition: ”två eller flera ord som har en benägenhet att uppträda tillsammans”. De vanligaste kollokationerna lär vara sa hon, sa han, det är, men dit hör också rikligt belönad, hugade spekulanter, svidande vidräkning, obrottslig lojalitet, svavelosande eder, det vill säga fasta uttryck, eller idiom, eller varför inte klyschor.

De här fraserna bör översättaren naturligtvis ha stenkoll på, men när använda dem? I glädjen över att hitta ”rätt ord” riskerar man att bortse från originalets originalitet, så att säga, och banalisera texten. Ingen blir ju glad av att läsa texter som trampar på i gamla invanda spår och där varje huvudvärk är sprängande, varje idyll bräkande, varje konsekvens förödande. Goda författare staplar heller inte igenkännliga uttryck på varandra. De tänjer på språkets gränser, bryter upp fasta fraser, leker med dem, hittar på nytt.

Halsbrytande exempel på lustfyllt hoptotade kombinationer finner man hos Aleksandar Hemon. Jag funderade länge på vilket adjektiv jag skulle välja till det överraskande ordparet onionesque armpits, alltså vad som karakteriserade de medresenärernas armhålor som huvudpersonen i Lazarusprojektet utsätts för under en bussresa. Onionesque är en ovanlig glosa, bildad av onion, ’lök’, och det franskklingande suffixet -esque, ’-aktig’, och används mest i den överförda betydelsen ’syrlig’, om kritik, recensioner etcetera. Här var det dock uppenbart fråga om odören. Lökstinkande? Så lagom roligt. Till slut bestämde jag mig för att härma författaren: hämta ett kollokationsord från ett helt annat sammanhang och slita loss det från dess parhäst. Det blev svavelosande armhålor, och jag kan i alla fall trösta mig med att det inte är en klyscha.

Kerstin Gustafsson är översättare från engelska till svenska.