Frestande staga upp språkekipaget

Text: Jan Stolpe

Jag översatte en gång en memoarbok av Gro Harlem Brundtland, tidigare norsk statsminister. Hon hade naturligtvis mycket att berätta och jag var intresserad av vad hon skulle säga. Ändå blev det ett plågsamt arbete.

Jag fick inget grepp om språket. Hon var aktiv under ett viktigt skeende, och berättade inifrån om hur hon hade varit med om att forma det. Det kunde ha blivit spännande. Men skildringen var otydlig, även de mest personliga kommentarerna var protokollartade, kantiga. Varken särpräglat eller officiellt utan något obestämt mittemellan. Vart hade människan tagit vägen?

Översättaren skaffar sig en uppfattning om en gestalt bakom verket. Med gestalt menar jag inte en fysisk person eller en moralisk karaktär utan snarare en röst, ett tonfall, en språkmelodi. Vad var det här för en tonart? Här var det tonlöst på ett sätt som bekymrade mig alltmer.

Hade jag varit skådespelare skulle jag kanske ha sagt att jag aldrig begrep hur jag skulle lägga upp rollen. Nu var jag en annan sorts interpret och trevade mellan ton- eller språkarterna.

Språkligt var det inte någon särskilt krävande text, men jag har aldrig varit så bekymrad och störd under ett arbete.

Inte förrän jag var klar fann jag en förklaring. Längst bak i den norska boken hittade jag då en text som jag tidigare hade förbisett. Där tackade Gro Harlem Brundtland en person för det stora arbete som vederbörande hade lagt ner på att skriva ut den text som Brundtland själv hade talat in på band. Verket var alltså en bandspelarbok! Inte en med penna utarbetad text.

Ska det bli en bok med karaktär med en sådan process krävs det ett omfattande efterarbete, och här hade detta inte blivit gjort. Det var förklaringen till karaktärslösheten – inte politikern Gro Brundtlands karaktärslöshet, väl att märka, utan verkets.

Nå, får man som översättare förbättra en sådan text? Får man ge skärpa åt ett språk som är vagt och trubbigt? Det är svårt, nästan omöjligt att låta bli, men i princip får man bestämt inte det.

Ann-Mari Seeberg översatte en gång några tidiga texter av Karen Blixen. Översättaren fick kritik för att den svenska texten var kantig och ojämn. Seeberg replikerade att hon samvetsgrant hade återgett originalets kantighet och ojämnhet. Jag kan inte förstå annat än att hon gjorde alldeles rätt.

Nog kan det vara frestande att staga upp ett språkekipage som vinglar. En enstaka olyckshändelse må väl vara hänt om man avstyr. Men om vinglet hör till grundkaraktären?

Översättaretiken säger att det som är originellt och avvikande på källspråket, alltså i originalet, ska vara det också på målspråket, det vill säga i översättningen. Man får inte släta ut och normalisera. Detta är det lätt för alla att hålla med om. Men konsekvensen tycks kräva att man inte heller får ge profil åt det profillösa. Principen är kanske enkel, men praktiken kan bli olustig, rentav plågsam.

Jan Stolpe är översättare, främst från franska och grekiska