Partysvensken har flyttat västerut, trängs ofta i en lägenhet i Oslo med flera andra unga svenskar, jobbar inom servicenäringen och festar. Partysvenskarna sägs vara uppskattade av arbetsgivarna – men inte alltid av andra norrmän.

Gott om jobb och högre löner. Det är två skäl till att tiotusentals unga svenskar de senaste åren valt att flytta till Norge för att arbeta. För den som inte vill plugga vidare efter gymnasiet har Oslo för många blivit ett alternativ. Jobben finns framför allt inom servicenäringen, som på restauranger och uteställen.

Expressen skriver att vissa ser på partysvenskarna som andra klassens medborgare. Inte sällan tar de jobben som norrmännen själva ratar. Visserligen är det dyrt att leva i Norge, men de förhållandevis höga lönerna gör ändå att partysvenskarna har råd att festa:

Beroende på vem man frågar får man olika svar när man frågar vad ”Partysvensk” egentligen betyder. Begreppet används om unga svenskar som jobbar i restaurang- och servicebranschen och är ute mycket på krogen och får sägas vara negativt laddat. Men alla svenskar jag talar med understryker att norrmän i allmänhet ser mycket väl på svenskar.

Partysvensk är belagt i svenskan sedan 2009. Ordet är inlånat från norskan. Det fick spridning sedan någon på en husvägg i centrala Oslo sprejat Partysvensker go home! I Sydsvenskan skriver Thomas Hylland Eriksen om händelsen:

Det tog några år innan vi förstod att svensk arbetskraftsinvandring hade blivit ett mönster, en norm och något som börjat sätta sin prägel på service-näringen i Oslo. En dag, det kan ha varit tio år sedan, upptäckte jag en ny färgstark graffitimålning på en mur mitt i centrum. ”Partysvensker go home”, stod det. Partysvenskar? Jag stannade upp och smakade på ordet. Det måste handla om de unga, vackra svenskar som på sistone hade börjat inta stans uteställen med sina trendiga kläder, kritvita tänder och sitt blonda hår, som tjänade bra pengar i Norge och bodde där utan att kunna namnet på ett endaste norskt band eller en enda norsk fotbollsspelare.

Aftonbladet rapporterar att var tionde Oslobo är svensk. Många har lockats över gränsen just för att det i Norge finns stora möjligheter att få jobb även för den som saknar yrkeserfarenhet:

Köper du en kaffe på ett kafé blir du garanterat betjänad av en svensk kille eller tjej. De finns också i butiker, i vården och många är säsongsarbetare. I Norge kallas de ”partysvenskarna”. Men trots det har svenskarna ett gott rykte och anses serviceinriktade och arbetsvilliga, enligt personer som Aftonbladet talar med.

Anders

Foto: Istockphoto

0 kommentarer

Det lånas friskt till bostadsköp, men det är långt ifrån alla köpare som amorterar på sina lån. I stället hoppas många köpare att priserna ska fortsätta att stiga. Därmed försvinner också ett argument för att amortera. Men från flera håll varnas det för att bristen på amorteringskultur kan få katastrofala följder.

En stor del av svenska folket har skulder upp över öronen. I de flesta fallen handlar det om bostadslån på högre belopp än årsinkomsten. Många av landets skuldsatta bor i storstäderna. Sedan många år är trenden att bostadspriserna blir allt högre.

De stigande priserna har gjort att många låntagare bara valt att betala räntekostnaderna, men avstått från att amortera. Eftersom de räknar med att kunna sälja bostaden till ett högre pris har skälen för att betala av på lånen inte ansetts vara tillräckligt starka.

Inte minst Finansinspektionen har på sistone varnat för överskuldsättning. Om priserna skulle falla samtidigt som räntorna skulle stiga skulle många hushåll få det tufft att klara av sina lån. Den som i stället amorterar på lånen ser varje månad till att minska riskerna med en sådan utveckling.

Ofta talas det om att det inte finns någon tillräckligt stark amorteringskultur i Sverige. I en debattartikel i Barometern skriver Lennart Weiss att det i Norge finns en hälsosammare syn på amortering:

Sparkulturen i Norge har även lett till en sund amorteringskultur. Människor har tidigt lärt sig att spara och fortsätter i regel att göra det genom att amortera på sin bostad. För norska hushåll är det ett självklart mål att amortera bort sina bostadslån över sin livstid.

Nyligen sade finansmarknadsminister Per Bolund enligt SVT att ”det är viktigt med skärpt amorteringskultur i Sverige”. Moderatledaren Anna Kinberg Batra var inne på samma spår i en chatt hos SVT:

På flera orter är bostäderna väldigt dyra, den viktigaste lösningen på det är att bygga mer och billigare. Det är också viktigt att vi fortsätter arbetet med en sundare amorteringskultur.

Amorteringskultur är belagt i svenskan sedan 2010.

Anders

Foto: Thinkstock

0 kommentarer

Kokhett vatten direkt från kranen som kan användas till pastakoket eller kaffet. Allt fler svenskar faller för frestelsen att installera en köksblandare som ger 96 grader varmt vatten. Men brännskadeläkare varnar för de nya kokkranarna.

Den som installerar en kokkran behöver inte vänta på hett vatten till tekoppen eller diskhon. En annan fördel är att den kan användas för effektiv rengöring av skärbrädor och andra köksredskap där bakterier gärna samlas.

Kokkranen kopplas till en liten varmvattenberedare som placeras under diskbänken. Det är sedan upp till beställaren om det kokheta vattnet ska komma ur en särskild kran eller om det ska finnas bara en gemensam kran för alla temperaturer.

Men allt är inte positivt med kokkranar. Både läkare och Boverket varnar enligt SVT för att risken för brännskador ökar dramatiskt med en kokkran i köket. Bertil Jönsson, myndighetens expert på vattenfrågor, säger till SVT att Boverkets tester visar att kokkranarna trots tillverkarnas påståenden inte alls är barnsäkra:

Det finns en risk att barn och äldre personer förväxlar dem med vanliga kranar och att de bränner sig. Det sitter inte i ryggmärgen hos föräldrar att alltid ha uppsikt över sina barn när de är nära en kokkran på det sätt som man har när man sätter på en kastrull eller en vattenkokare.

Kokkran är belagt i svenskan sedan 2011. Den kallas ibland kokvattenkran. Där är första belägget från 2008.

Anders

Foto: Istockphoto

0 kommentarer

Migration är just nu ett ämne som dominerar nyhetsrapporteringen. I medierna handlar debatten gå gott som dagligen om EU-migranternas livsvillkor och om båtmigranternas fasansfulla resor över Medelhavet.

En migrant är enligt Svenska Akademiens ordlista en ’person som migrerar’. Den som läser vidare i den fjortonde upplagan av ordlistan hamnar så småningom på migration, vilket betyder ’in- och utvandring’. Just därför är EU-migranter inte en helt lyckad benämning på de personer – ofta romer från Rumäninen – som ofta tigger eller säljer tidningar för att få ihop en slant. Få av dem sägs ha avsikten att migrera till Sverige, alltså att bosätta sig permanent i Sverige och lämna Rumänien för gott. I stället när många en förhoppning om att kunna återvända med en liten summa pengar som skulle kunna ge ett drägligare liv. Ordet EU-migrant är belagt i svenskan sedan 2011.

Båtmigranterna flyr däremot sina hemländer med målet att få en fristad i Europa. I svenskan är båtmigrant belagt sedan 2006, men användningen har ökat dramatiskt det senaste året i takt med att allt fler asylsökande försöker komma till Europa samtidigt som katastroferna med sjunkande fartyg på Medelhavet blir allt fler.

Den senaste tiden har EU:s attityd till båtmigranter gett upphov till debatt. Dagens Nyheter berättar att unionen undersöker olika metoder att minska antalet båtmigranter. Ett förslag är att många omedelbart ska skickas tillbaka:

Enligt ett läckt utkast ligger EU-ländernas fokus på repressiva åtgärder: många av båtmigranterna kan tvingas återvända.

I dag kommer de flesta båtmigranterna till Italien och Malta. Svenska Dagbladet skriver om hur EU vill se till så att fler länder åtminstone tillfälligt tar emot båtmigranter:

EU-ledarna förväntas också gå med på att omfördela några av migranterna som räddas till Italien och Malta – de två länder som båtmigranterna oftast är på väg till – mellan sig. Till en början föreslås att 5 000 migranter direktförflyttas från Italien och Malta till andra EU-länder.

I Aftonbladet skriver ledarskribenten Eva Franchell om de ständiga skeppsbrotten och dödsolyckorna på seglingarna över Medelhavet:

Det är sorgligt och det mest tragiska är att vi vant oss. När lika många flyktingar drunknade söder om Italien 2013 täckte katastrofen världens förstasidor. För att det inte skulle hända igen sjösatte italienarna en massiv räddningsinsats för båtmigranter - Mare Nostrum. Under ett år räddade den 150 000 flyktingar, men sedan tog pengarna slut.

Anders

Foto: Istockphoto

0 kommentarer

I mediebranschen är native ett modeord. Det handlar om en kortform för native advertising, alltså redaktionell marknadsföring. Syftet med denna typ av marknadsföring är att den ska smälta in bland det redaktionella innehållet.

Redaktionellt material brukar anses ha hög trovärdighet medan annonser har lägre trovärdighet. Redaktionell marknadsföring är ett sätt att ”låna” det redaktionella innehållets trovärdighet genom att presentera det på ett sätt som påminner om redaktionellt material. Innehållsmässigt handlar det dock alltjämt om marknadsföring.

Det är framför allt i branschmedier som det talas om redaktionell marknadsföring. Journalisten berättar att Svenska Dagbladet nu är en av de tidningar som testar metoden:

Svenska Dagbladet är inte först ut på den svenska marknaden med redaktionell marknadsföring. Dagens Industri har det, Dagens Nyheter började förra veckan med ett samarbete med en tandkrämstillverkare, Aftonbladet har sysslat med redaktionell marknadsföring länge, och har också blivit fällda av Reklamombudsmannen upprepade gånger.

När Dagens Nyheter skriver om fenomenet sätts det i stället likhetstecken mellan content marketing och redaktionell marknadsföring:

”Content marketing” är ett slags varumärkesjournalistik – redaktionell marknadsföring – där annonsörens egenproducerade innehåll sprids via egna kundtidningar, nyhetsbrev, sajter och olika sociala plattformar.

I tidskriften Råd & Rön talas det i stället om inomflödesannonsering som översättning av native advertising:

Fenomenet har bara funnits i Sverige i några år, och har inte fått någon svensk översättning ännu. ”Inomflödesannonsering” är det som kanske bäst beskriver vad det är frågan om. För tanken är nämligen att annonserna ska se ut som det vanliga flödet på webbplatsen eller i tidningen.

Redaktionell marknadsföring är alltså en annons som ger sken av att vara redaktionellt material. Såväl utformningen av annonsen som av textinnehållet för tankarna till redaktionellt material, men syftet är antingen att sälja eller att bygga ett varumärke.

Ett annat ord som ofta används i sammanhanget är advertorial, ett teleskopord bildat till advertisement och editorial. Här handlar det om en annons som får en grafisk form som efterliknar redaktionellt material.

Anders

Foto: Istockphoto

0 kommentarer

I mediedebatten hörs röster som hävdar att journalistik allt mer handlar om jakten på klick. När materialets klickvänlighet får avgöra vad som publiceras råder klickokrati. I klickokratin går roliga katter och lustiga hundar före traditionell granskande journalistik.

I engelskan har det länge talats om clickocracy, alltså när förväntade klick får bestämma vad som publiceras. På samma sätt talas det på tyska om Klickokratie. Lånordet klickokrati dök upp i svenskan 2007, men har sedan dess ökat i användning.

När journalistik debatteras ställs i dag ofta två företeelser mot varandra – den klickvänliga journalistiken som symboliseras av listor och bilder, och den granskande journalistiken som inte sällan beskrivs som ett utrotningshotat fenomen. Somliga debattörer hävdar att jakten på läsare gör att klickvänligheten får gå i första hand. Andra anser att de snabba klicken bidrar till att finansiera produktionskrävande journalistik. Vidare finns det också debattörer som tycker att det är självklart att till exempel samhällsjournalistik kan locka många klick om den presenteras på rätt sätt.

Åsa Linderborg skriver i Aftonbladet att kulturredaktioner är de som främst tar strid mot klickhysteri:

Alla mediehus är fixerade vid läsar-, lyssnar-, och tittarstatistik. Kultursidornas recensionsverksamhet är den som har svårast att hävda sig på nätet – som kanske snart är den enda publiceringsformen. Just därför måste man förstå att kultur­redaktionerna faktiskt är de som med sämst resurser bäst lyckats stå emot klickokratin.

I Politism skriver Veronica Eneskjöld om just Aftonbladets satsning på morgon-tv:

Även om formen inte är ny, avger delar av Aftonbladets nya satsning ett eko av modern nyhetsförpackning. Sändningen delas upp i korta klipp. Det är klickokratin som bestämmer former. Alla nyheter ska kunna konsumeras med ett klick mellan Slussen och Stockholms Central. Vilket i sig varken är dåligt eller värt att förhindra utifrån något nostalgiskt behov av att bevara förflutna medieformer. Snarare är det intressant att se hur mycket nyheter blivit till en konsumtionsprodukt.

Möjligen kan ordet klickokrati få ytterligare en skjuts under våren. I juni utkommer nämligen Ulrika Kärnborg med en bok som heter just Klickokrati.

Anders

Foto: Istockphoto

0 kommentarer

Neet är en grupp unga vuxna som varken arbetar eller studerar och därför riskerar att fastna i långtidsarbetslöshet. Initialförkortningen står för not in employment, education or training.

I brittisk engelska fick neet något av ett genombrott under 1999 då ordet användes i en rapport. Enligt Wikipedia avlöste det status zero eftersom det inte på samma sätt uppfattades som negativt. Det handlar alltså om personer mellan 16 och 24 år som inte arbetar, studerar eller har någon lärlings- eller praktikplats.

I svenskan är neet belagt sedan 2005. Det är dock först de två senaste åren som användningen tagit fart. I rapporter har begreppet använts bland annat av LO och Statistiska centralbyrån.

Att kalla neet för etablerat vore dock att gå för långt. När begreppet används förklaras det också för läsaren. Någon gång har det jämställts med slacker. Så här skriver Smålänningen om just en LO-rapport som handlar om neet.

Unga vuxna som varken arbetar eller studerar har ökat. De riskerar dessutom att fastna i långarbetslöshet. Det visar en färsk rapport från LO. I rapporten går personerna under gruppen Neet, not in employment, education or training. Det är unga vuxna mellan 16 och 25 år som inte jobbar, praktiserar eller studerar. 2012 gick 9,3 procent av Sveriges ungdomar under Neet-gruppen.

I en debattartikel i Svenska Dagbladet tar moderaten Ulf Kristersson upp samma problem. Han hävdar att det i gruppen finns personer som inte vill ha ett jobb, men också personer som totalt gett upp hoppet om att komma in på arbetsmarknaden:

Förra året fanns enligt SCB 46 000 så kallade NEET – ungdomar som varken arbetar eller studerar – som inte ens räknas in i arbetskraften. I den gruppen finns både personer som inte vill ha ett jobb, och de som har gett upp alla försök att få ett arbete. Att tidigt nå just dessa ungdomar med både krav och stöd är en av politikens, socialtjänstens och föräldrarnas allra viktigaste uppgifter.

Anders

Foto: Istockphoto

0 kommentarer

Vad är det egentligen vi gör när vi använder en pekskärm? Sveper eller kanske drar med fingrarna? Eller svajpar?

Länge räckte det med att trycka och knappa på mobiltelefoner. Pekskärmens intåg har de senaste åren skapat ett behov av nya rörelser. Redan 2012 efterlyste Eva Wieselgren i Göteborgs-Posten ett nytt verb för just denna företeelse:

Språket hänger fortfarande inte riktigt med. Vad gör vi på svenska när vi klickar med fingret? Pekar? Knackar? Petar? Duttar? Trycker? Och ibland måste vi svajpa, för dra går väl inte an.

Svajpa, inlånat från engelskans swipe, har blivit allt vanligare i svenskan. Egentligen finns ordet redan i svenskan. Svepa och swipe är nämligen ett gemensamt germanskt ord med grundbetydelsen ’hastigt fara fram, slå till’. På färöiska, isländska och norska heter det exempelvis sveipa, på danska svøba och på tyska schweifen.

Det som egentligen lånats in till svenskan är uttalet – och möjligen en föreställning om att swipe på något sätt skulle vara mer tidsenligt eller träffsäkert. I anslutning till en artikel i Feber diskuterar läsare för- och nackdelar med svepa och svajpa. En skribent hävdar att den ”dog lite inombords” efter att ha sett svajpa medan en annan föredrar det framför svepa.

I Norrköpings Tidningar används verbet svajpa i ett julklappsrim:

Svischar, svajpar och ringer / Med denna fixar du allt med ett finger.

I Sydöstran intervjuas Peter Anderberg, forskare i hälsoteknik vid Blekinge tekniska högskola, om hur mobiltelefoner kan anpassas till olika åldersgrupper. Han tror inte att telefoner med knappar är någon lösning för framtiden:

Generationen som växte upp med smartphones kommer att använda dessa telefoner längre fram. Om barnbarnet sitter med en smartphone känns det kanske inte så häftigt att sitta med en mobil med stora knappar. Den generation som är van att ”svajpa”, föra fingret över en pekskärm, kan också har svårt att övergå till knappar, säger han.

Hur det blir med svajpas framtid i svenskan återstår att se. Svepa är åtminstone belagt sedan 1300-talet.

Anders

2 kommentarer

Dugnad talas det ofta om i Norge. Den som ägnar sig åt dugnad arbetar frivilligt, oavlönat och ideellt. Ordet har tagit sig över gränsen och syns allt oftare i svenskan.

I Sverige har allt fler föreningar börjat kalla oavlönat volontärarbete för dugnad. En sådan förening är Svenska turistföreningen, STF. I ett mejl till Språktidningen skriver Göran Forsell att ordet beskriver ”arbete på de anläggningar som STF som förening äger, framförallt längs vandringsleder i den svenska fjällvärlden, exvis Kungsleden.” Han skriver vidare att ordet också förekommer i sammansättningar som dugnadsarbete, dugnadsuppdrag och dugnadsledare.

Svenska Dagbladet berättade 2012 om Glomfjord, en annorlunda norsk skidort. Dugnad är viktigt för att hålla anläggningen vid liv:

Men runt Glomfjord är naturen desto mer spännande. Här breder Salten ut sig, ett område med spektakulära fjälltoppar som ger Glomfjords 1 200 invånare en skidterräng som resten av landet bara kan drömma om. Fortsätter man hundra meter från rondellen kommer man till skidlift som drivs ”på dugnad”. Dugnad innebär att ingen av de som arbetar med liften får lön eller annan form av ersättning för sin insats. Det handlar om äkta skidglädje.

I Södermanlands Nyheter efterlyser en insändarskribent mer dugnad i Nyköping:

I Norge har man sedan många år en företeelse som man kallar ”dugnad”. Någon motsvarighet har hittills inte funnits här i Sverige – och det är synd! Vad det handlar om är att de anställda i ett företag eller medlemmarna i en förening själva är beredda att ta egna initiativ när andra resurser tryter. Man samlas på ledig tid och målar, städar och fräschar upp. Helt utan ersättning, Fastighetsägaren står för materialet. Erfarenheterna från Norge är häpnadsväckande: Man får en trevligare arbetsplats/samlingslokal/skola och lär känna varandra under otvungna former. Dessutom blir det mycket billigare än om jobbet skall utföras av proffs.

Dugnad är ett substantiv med fornnordiska rötter. Det förekommer även i isländska. Dugnaður betyder ’förmåga, driftighet, kompetens, effektivitet’.

”Det vore trevligt att låna in det som svenskt nyord”, skriver Göran Forsell. Det ser ut som att en sådan utveckling är på gång.

Anders

Foto: Istockphoto

3 kommentarer

trollfabriken arbetar propagandatroll som ingår i en trollarmé. De får betalt för att med olika identiteter pumpa ut uppdragsgivarens åsikter i sociala medier. Syftet är att skapa bilden av en kraftig opinion.

På nätet kan vem som helst bilda opinion. Den som använder sig av olika användarnamn och identiteter kan dessutom får det att framstå som att många ställer sig bakom en åsikt. Så arbetar exempelvis ryska staten.

Dagens Nyheter berättade nyligen om hur ett företag i Sankt Petersburg fungerar som central för en verksamhet som i princip går ut på att hylla den ryske presidenten Vladimir Putin och att smutskasta USA och Ukraina. De anställda sprider Putins ståndpunkter och världsbild genom inlägg och kommentarer i sociala medier. Verksamheten är dock hemlig:

Flera ryska oberoende medier har undersökt Internet issledovanija. Den lokala affärstidningen Delovoj Peterburg har avslöjat att företaget förutom trollfabriken även ligger bakom ett antal fejkade ukrainska nyhetssajter som pumpar ut proryskt vinklade nyheter utan egna journalister på plats i Ukraina.

Den här typen av påverkansoperationer riktas både mot Ryssland och mot utlandet. Örnsköldsviks Allehanda rapporterar att den som på nätet skriver något negativt om Ryssland eller Vladimir Putin riskerar att bombarderas av kommentarer producerade av avlönade propagandatroll:

På twitter finns konton på google-svenska som ger sig in i debatten och förmedlar Putins alternativa världsbild. De anställda i trollfabriken har enligt Buzzfeed uppgift att posta 50 länkar samt hålla igång tio twitterkonton och sex facebookprofiler för spridandet. En annan avdelning ägnar sig åt att skriva artiklar. Det låter som science fiction men är inte det.

I Göteborgs-Posten beskrivs fenomenet som ett led i ett kallt krig som utkämpas på nätet:

En trollfabrik i St Petersburg? Detta fantasikittlande fenomen har DN och Sydsvenskan beskrivit de senaste dagarna. Aktiviteterna på fabriken bör på intet sätt att förväxlas med tomtens verkstad. Det handlar om att bygga och driva en nätorienterad propagandamaskin. De enskilda arbetarna är så kallade ”nättroll”– det vill säga de producerar i hög hastighet fejkade kommentarer och bloggar. Allt för att påverka opinionen inom och utom Ryssland.

Anders

Foto: Istockphoto

0 kommentarer

Sidor

Prenumerera på RSS - Veckans nyord