Personer som sympatiserar med våldsbejakande ideologier kan utgöra ett hot mot samhället. I synnerhet om de fått stridserfarenhet som frivilliga i exempelvis Syrien eller Ukraina. Därför talas det allt oftare om behovet av avradikalisering.

Avradikalisering är inget dagsfärskt ord i svenskan. Det är belagt sedan 2003. Användningen har ökat det senaste året – och det är en viss typ av avradikalisering som då diskuteras.

Radikalisering är en förutsättning för avradikalisering. En person som radikaliseras sympatiserar med något slags extremideologi. Inte sällan handlar det om våldsbejakande extremism. Radikalisering kan ske till exempel på nätet eller vid sammankomster som syftar till att uppmana deltagarna till handling.

Personer som går från ord till handling kan ansluta sig till krigförande grupper i länder som Syrien och Ukraina. Vissa befarar att stridserfarenheterna ska leda till att personerna planerar och genomför vålds- eller terrordåd efter återkomsten till hemlandet. Därför anser politiker och myndigheter att avradikalisering är något som bör uppmuntras.

Avradikalisering är ofta en längre process där målet är att personen med hjälp av olika samhällsinsatser ska ta avstånd från extremism. Personen ska alltså anamma en ideologi som inte förespråkar våld. Dagens Nyheter berättar om ett franskt projekt som syftar till att avradikalisera personer som befinner sig i extremistiska miljöer:

Ett sextiotal imamer ska rekryteras för att hjälpa till i så kallad avradikalisering av personer som bedöms som farliga. Enligt premiärminister Manuel Valls finns det ett behov av att kunna övervaka runt 3000 personer på nära håll. Enligt franska medier räknar säkerhetstjänsten med att det krävs drygt 20 personer för att effektivt övervaka, skugga och avlyssna en medborgare.

I Sverige finns det ingen politisk enighet om vilka metoder som bäst främjar avradikalisering. I en debattartikel i Svenska Dagbladet går två kristdemokrater till angrepp mot ett förslag som lagts i Stockholms stad:

I dagarna presenterade den rödgrönrosa majoriteten i Stockholms stad en strategi för hur vi kan stoppa och motverka våldsbejakande extremism. Strategin landar i slutsatser som att de som återvänder efter terrordåd i utlandet ska mötas av ”anpassade inkluderande insatser” och erbjudas hälsovård, arbete, bostad och utbildning. Det handlar alltså inte om hur vi ska möta ungdomar som allmänt är ”på glid” utan om personer som tillhör terrororganisationer som IS och som kan ha medverkat vid bestialiska övergrepp, halshuggningar och skändningar av människor. Inte ett ord nämns i dokumentet om avradikalisering eller vikten av att införa avhopparprogram.

Men all avradikalisering handlar som sagt inte om en återkomst från våld och terror. Ordet används även när politiska rörelser i samhällsdebattens mittfåra förändras. I en ledare i Smålandsposten diskuteras Socialdemokraternas ideologiska utveckling:

En nostalgisk längtan tillbaka till 70- och 80-talet är därför inte trovärdig vart ifrån den än kommer. Fler bevis pekar alltså på att Sverige är ett friare och bättre land idag än för 30 år sedan, något vi kan tacka Socialdemokraternas avradikalisering och resa högerut.

Anders

Foto: Istockphoto

0 kommentarer

Hipsterns passion och idealism kombinerat med yuppiens sug efter ära och pengar. Så beskrivs yuccien – en typ av person som sägs trivas särskilt bra i Hornstull i Stockholm.

Yuccie är en bokstavsförkortning, akronym, av young urban creatives. Det handlar om människor som vill göra karriär och tjäna pengar, men som samtidigt är passionerade och kreativa. De har pluggat på universitet och låter mobiltelefonen och sociala medier utgöra navet i tillvaron.

John Mellkvist, design- och varumärkesstrateg, säger till Resumé att yuccien kännetecknas av otålighet. Ett engagemang för välgörande ändamål är ett annat typiskt karaktärsdrag:

Om hipstern odlar sitt intresse, så skördar yuccien frukten av det. Yuccien är en kreativ person med gott självförtroende, som bestämt sig för att inte bara följa sin dröm utan också leva gott på den.

Expressen berättar att Hornstull i Stockholm är en stadsdel där yuccien bör trivas:

Stockholm är invaderat av hipsters med hög koncentration i kvarteren runt SoFo på Södermalm eller på Östermalm. Så det gäller att navigera rätt i huvudstaden för att hitta sina yuccie-likar. Satsa på Hornstull för en chans att hänga med likasinnade. En stadsdel som vibrerar av spännande energier, entreprenörer, unga företag, loppmarknader och heta klubbar.

Metro skriver att yuccien är ett fenomen importerat från USA. En yuccie ratar traditionella kontorsjobb och vill pyssla med något som både ger tillfredsställelse och bra betalt:

Typiskt för yuccien är att starta ett eget företag inom något kulturellt och trendigt eller att starta upp en organisation inom dessa områden. Yuccien är alltså en företagsam, karriärsinriktad och kreativ själ.

Café beskriver yuccien som en ”hipsterföretagare”, alltså en ”hipster som klippt sig och skaffat ett jobb”. Yuccien är enligt Café bland annat en person som dyrkar tv-serien Seinfeld, har mängder av följare på Instagram och som drömmer om en resa till Austin, Texas (bilden).

Hittills är det sparsamt – eller möjligen obefintligt – med svenskar som själva definierar sig som yuccier. Men så var det även när hipstern dök upp. Det var en etikett som inledningsvis främst stämplades på andra människor som en förolämpning, men med tiden blev hipster mindre av ett skällsord. Om yuccien går samma väg även där återstår att se.

Anders

Foto: Istockphoto

0 kommentarer

På Facebook lajkar och gillar vi. På Instagram hjärtar vi. Och på Twitter favoritar vi i stället när vi använder mikrobloggens favorite-funktion.

I Sverige finns runt 800 000 Twitter-konton, men det är bara omkring en tredjedel av dessa användare som är mycket eller ganska aktiva. På en majoritet av kontona är aktiviteten liten eller ingen. Ändå har Twitter ett stort genomslag i samhället eftersom många tongivande debattörer, kändisar och politiker är flitiga användare.

Följare, följa, avfölja, tweet, retweeta och twittra är några av de ord som sedan länge förknippas med Twitter. Ett annat ord som blir allt vanligare i svenskan är verbet favorita. Det handlar alltså om den funktion där en användare kan visa sin uppskattning för ett inlägg genom att klicka på favorite.

Så här tipsar Språkrådet i Sverige sina följare på Twitter att de ska göra för att inte förväxla kontot med Språkrådet i Norge:

Favorita detta, så att ni kommer ihåg: @Sprakradgivning = Språkrådet i Sverige, @sprakradet = Språkrådet i Norge. :)

Resumés bloggare Johanna Lindskog Lindell berättar i ett inlägg hur favorite-funktionen kan användas:

Ett annat lika enkelt sätt att tacka någon för deras tweet är att favorita det. Din strategi kanske blir är att använda favoritknappen som en förvaringsplats för värdefulla tweets. När du favoritat en tweet får din avsändare en notifiering om det.

Maria Abrahamsson, riksdagsledamot för Moderaterna, skriver i ett blogginlägg om en händelse på Twitter:

Bloggposten om regeringens dubbelspel om cigarettpaketen, som jag publicerade här tidigare i dag, samma bloggpost lade jag sedan ut på Twitter där jag har hyggligt många kloka följare som jag menar bör känna till hur regeringen försöker plocka folkhälsopoäng utan stöd i lag. Och tänka sig, en av dem som ”favoritade” var ingen mindre än Folkhälsomyndighetens generaldirektör Johan Carlson, i grannkanalen bredvid hittar man honom här @CarlsonJFoHM.

Verbet favorita dyker oftast upp i samband med Twitter, men det används också i andra sammanhang. Så här skrev en bloggare redan 2005 om en utekväll i Stockholm och artisten Andres Esteche:

I lördags var jag ute med en kompis på det populära stället Storstad i Vasastan. Där klämde jag mig in mellan ett par hånglande bögar och talade om för den ene att han var lik Andres Esteche. Han hade hört det förut. Jag berättade det för en kille jag snackade med och han sa att det var ju han. Hm, mycket möjligt, men i så fall har han bra mycket kortare ben än vad jag ville minnas från när jag favoritade honom i Melodifestivalen för några år sen, just på grund av hans fantastiska ben och en dans som gjorde mig och min väninna alldeles lyckliga.

Ett annat tidigt belägg är från Svenska Fans 2007. I ett blogginlägg diskuterar Nina Ljung Fredman olika typer av fotbollsintresse:

Då jag senast tog upp ämnet skrev någon väldigt klokt i forumet något i den här stilen: Jag begriper inte varför man bemödar sig kolla på en match om man bara är ute efter att se på en enda spelare. Stora delar av matchen ser man ju inte ens skillnad på dem! Ungefär så tänker jag också. Men jag har två systrar som har motbevisat tänket gång efter annan. De (och många med dem) tittar inte på matchen, trots att den står på någonstans i bakgrunden. Det är känslan av närvaro som infinner sig, som de är ute efter. De tycker om att höra kommentatorn säga FERNANDO TORRES, titta upp, och vara helt nära honom, typ live. De favoritar alla klipp han förekommer i på YouTube och tittar på dem om och om igen. Och sen då någon någonstans i vilket sammanhang som helst kommer in på ämnet har de mage att säga att de gillar fotboll. Det fungerar även med David Beckham och Cristiano Ronaldo.

Favorita är än så länge ett verb med vardagligt stilvärde. Hittills har det exempelvis inte använts i svensk press.

Anders

Foto: Istockphoto

0 kommentarer

Inom näringslivet i engelskspråkiga länder talas det ofta om vikten av att kunna få affärsidéer att växa. Då används verbet scale (up) och substantivet scale-up. De har nu lånats in i svenskan som skala upp och uppskala respektive uppskalning.

Näringslivet är ett av de områden där många gärna sneglar på engelska. Att använda engelska uttryck kan vara ett sätt att signalera att en person eller ett företag ligger – för att använda en klyscha – i framkant, och har koll både på samtiden och på framtiden.

När affärsidéer presenteras för tänkbara investerare brukar en avgörande faktor vara om de går att skala upp. Om Nisses och Lottas korvmoj inte har några utsikter eller ambitioner att växa bortom platsen på torget är det inte sannolikt att någon investerare nappar. Men om den till exempel har en unik meny med recept som inte går att kopiera, och skulle kunna konkurrera med snabbmatsjättar över hela landet är förutsättningarna större för att någon ska satsa en slant.

I Resumé skriver Leif Holmkvist om Bonniers intresse för att köpa Aftonbladet av Schibsted. I artikeln analyserar han vilka strategier som gjort den norska koncernen framgångsrik:

De digitala framgångarna för Schibsted bygger på två strategier: bygget av starka trafikmotorer som Aftonbladet och Verldens Gang samt uppskalning och global utrullning av sajter som Blocket.

I Driva Eget beskrivs möjligheten att skala upp som något som ska finnas med i ett företag redan från starten:

När ditt företaget är nytt tvingas du antagligen göra allting så billigt som möjligt. Systemen kanske är hemsnickrade och allt bygger på att du gör jobbet, har kontakt med alla kunder och hanterar alla leveranser. Men för att lyckas på mästarnivån behöver du en plan för hur du ska ersätta dig själv och skala upp verksamheten. Att en affärsmodell är skalbar betyder att den kan hantera 10 000 kunder lika lätt som den tidigare kunde hantera 10 kunder.

Anders

Foto: Istockphoto

0 kommentarer

På engelska har det länge talats om att den som lägger falska argument i motståndarens mun gör en straw man. Nu tycks uttrycket vara på väg att etablera sig i svenskan som halmdocka, halmgubbe eller halmfigur.

I samhällsdebatten om samhällsdebatten sägs det ofta att många debattörer argumenterar ohederligt. Det handlar inte sällan om avsiktliga missförståenden där motståndarens argument förvanskas. Därmed kan debattören skräddarsy argument eller åsikter som visserligen aldrig framförts, men som är enkla att bemöta.

Halmdocka är belagt i svensk press sedan 2008, halmfigur sedan 2008 och halmgubbe sedan 2006. I år har användningen ökat – i synnerhet av halmdocka och halmgubbe.

I Expressen skriver Johannes Forssberg att debattknepet kan uppskattas av personer som redan håller med, men att det inte bidrar till några konstruktiva meningsutbyten:

Det är enkelt att bygga en halmgubbe. Man tar sina politiska motståndare och gör en grotesk karikatyr av deras uppfattningar. Sedan går man till rasande angrepp och vinner debatten i stor stil. Fördelen med halmgubben är att den inte har någonting att sätta emot. ... Det är därför debatthögern och debattvänstern i allt större utsträckning debatterar mot karikatyrer som de båda sidorna har skapat av varandra. Var sida har var sin urhalmgubbe som vapen.

Än så länge är det få skribenter som förutsätter att ordet är känt bland läsarna. I stället förklaras det i regel. När Tove Lifvendahl i Upsala Nya Tidning bemöter kritik från Håkan Holmberg hävdar hon att han använder sig av en halmdocka. I texten återger hon nästan ordagrant Wikipedias definition av ordet:

Bygget av så kallade halmdockor är ett retoriskt grepp – medvetet eller omedvetet – och framkommer ofta i situationer då den utsedda motståndarens argument är svåra att bemöta rationellt.

Uppdatering: Wikipedia-artikeln om halmdocka skapades redan 2005.

Anders

Foto: Istockphoto

0 kommentarer

En innehållsdeklaration över innehåll som kan tänkas väcka anstöt är en så kallad triggervarning. Fenomenet har importerats till Sverige från USA. Tanken är att den som av personliga skäl inte vill ta del av material som kan väcka obehag ska kunna undvika det.

Under året har det framkommit att vissa svenska studenter efterlyser triggervarningar. De uppmanar alltså lärare att förvarna om innehåll som riskerar att trigga (’utlösa, främja’) negativa känslor. En student i litteraturvetenskap skulle till exempel kunna få en lista över passager i kurslitteraturen som kan hoppas över. Där finns kanske Raskolnikovs knivhugg och mordplaner i Fjodor Dostojevskijs Brott och straff (våldsskildring), Viktor Rydbergs skildring av romer i Singoalla (stereotyper med rasistiska förtecken) och den plågsamma behandlingen av såväl hästar som människor som jobbar i gruvorna i Émile Zolas Den stora gruvstrejken (lidande djur och människor). Och att läsa William Shakespeares dikt Lucretias våldtäkt eller Jan Guillous roman Ondskan är knappast att tänka på.

Triggervarningen är besläktad med empatisk korrekthet. Att vara empatiskt korrekt innebär att inte utmana en persons känslor eller upplevelser på ett sätt som kan orsaka negativa reaktioner. En triggervarning kan alltså utfärdas för något som inte är empatiskt korrekt.

Hittills har debatten präglats av ett motstånd mot triggervarningar. Inom universitetsvärlden anses det exempelvis nödvändigt att möta uppfattningar och erfarenheter som ifrågasätter de egna värderingarna. Vissa debattörer anser därför att triggervarningar utgör ett hot mot utvecklingen av ett kritiskt tänkande. I Västerbottens-Kuriren skriver Lisa Magnusson att de i själva verket motarbetar verkligt lärande:

Ordet trigger kommer från just traumaterminologin. Till sin tillämpning påminner triggervarningen dock mest om de där Parental advisory-etiketterna som efter påtryckningar från en snörpkonservativ föräldraorganisation i mitten av 80-talet började fästas på skivor och filmer som ansågs olämpliga för barn: ”Obs! Stötande innehåll!” Skillnaden är att triggervarningarna handlar om vuxna, närmare bestämt universitetsstudenter som inte vill ta i otrevligheter. Vägen till helvetet är inte bara stensatt med goda föresatser, den är därtill brant sluttande. I USA har studenter bland annat ifrågasatt föreläsningar på obehagliga teman, motsatt sig att läsa sexistiska och rasistiska skildringar i allt från gamla grekiska myter till modern litteratur, samt gått till storms mot en staty vars brist på klädsel kan trigga dem som blivit våldtagna. I dagarna har man debatterat om trigger warning bör bytas mot content warning, innehållsvarning, eftersom trigger även betyder avtryckare och därmed kan vara en trigger för dem som har problem med vapen.

I Sydsvenskan skriver Jenny Maria Nilsson att triggervarningar går emot den grundprincip som finns inom universitetsvärlden:

Universitet kan få en enda stor triggervarning: här råder diskussionsnorm och du kan behöva konfronteras med för dig irriterande, sårande och outhärdliga åsikter och personer.

I Upsala Nya Tidning hävdar Elise Karlsson att det är viktigt att omvärdera äldre texter och tolkningen av dem. Hon anser att triggervarningen är något som påminner människor om något de redan upplevt, och att de därför visar att alla människor har olika erfarenheter:

Till viss del handlar irritationen över triggervarningar om ett i sig rimligt försvar för att vi ska fortsätta läsa äldre texter – frågan är bara vilka och på vilket sätt. Det är en fråga som är och alltid har varit en av grunderna i förmedlandet av kunskap. Men man kan också säga att triggervarningen genom att påminna om att vissa grupper orsakas obehag flyttar obehaget till de grupper som inte direkt drabbas av obehaget. Kritiken mot triggervarningarna ter sig därför ibland som en egen triggervarning: Påminnelser om privilegiet att slippa obehag kan skapa obehag.

Diskussionen om triggervarningar förs inte bara på tidningarnas kultursidor. Ebba Busch Thor, ledare för Kristdemokraterna, tog upp fenomenet under sitt tal i Almedalen. Hon sade att trigger warnings kan motverka sitt syfte genom att gruppidentiteter får större betydelse:

Det är ett aktuellt fenomen på amerikanska universitet. Allt fler vill se det även i Sverige. Det handlar om att skapa ”safe spaces” – trygga rum genom att sätta varningstext på litteratur, konst och kurslitteratur. I ett radioinslag i Gomorron Världen berättas att den kända komikern Jerry Seinfeld inte längre vågar uppträda på universitet av rädsla att bli uthängd eller till och med stämd. Det är identitetspolitiken som spökar där bakom. Ingen medlem ur någon grupp ska få såra eller uppröra någon annans gruppidentitet.  Konsekvensen av ”trygga rum” blir att vi ska sluta oss kring våra gruppidentiteter – i våra trygga rum av likasinnade ska vi instämmande bekräfta varandra.

Triggervarningar tycks ha fått ett ordentligt fäste i debatten och i språket. Om de även etablerar sig vid svenska universitet och högskolor återstår att se.

Anders

Foto: Thinkstock

3 kommentarer

Taxinätverket Uber, hushållsservicen Taskrabbit och övernattningstjänsten Air BNB är bara några exempel på delningsekonomi. Med hjälp av nättjänster kan kunder hitta leverantörer utan några fysiska mellanhänder.

På engelska talas det om the sharing economy. I Sverige är delningsekonomi belagt sedan 2013. Grundidén är att kunder och leverantörer kan göra affärer med varandra med hjälp av enkla nättjänster. Efteråt har kunden möjlighet att betygssätta servicen.

Det är alltså privatpersoner som genom nätverk erbjuder sina tjänster som exempelvis chaufförer och fixare. I medierna har debatten bland annat handlat om att nättjänsterna gör så att de som erbjuder sina tjänster i praktiken fungerar som egenföretagare, men samtidigt har skyldigheter som om de vore anställda. När det gäller Air BNB – där privatpersoner hyr ut rum – har det framkommit att många som erbjuder övernattningar inte har tillstånd för uthyrningen.

Computer Sweden skriver att delningsekonomin kan bidra till fler osäkra jobb. Som positiva effekter brukar lägre trösklar till arbetsmarknaden och ökat ansvarstagande nämnas:

Idén är enkel. Via nätverk online kan människor lätt skapa egna kanaler för att låna sommarstugor, hyra lägenheter, samåka eller byta prylar i stället för att köpa nya. Uppmärksamma entreprenörer fattade snabbt galoppen och startade bolag, där kärnan är att göra affärer på denna nya marknad. Detta är den så kallade delningsekonomin.

I Sydsvenskans näringslivsblogg 8 till 5 ger Thomas Frostberg den här beskrivningen av fenomenet:

Det nya med delningsekonomin är därför egentligen inte själva delandet i sig, utan vem det är som delar. Från att enbart ha varit företag med resurser att investera i fastigheter och fordon samt anställa personal så har nu även privatpersoner börjat hyra ut sina soffor, lägenheter och bilar till vilt främmande människor på ett mer systematiskt sätt än förr. Det som gjort det möjligt är i princip två saker: Digitala verktyg och förtroendekapital.

Fokus berättar att ett annat område där delningsekonomin gjort sitt intåg är mat. I stället för att gå på krogen finns det personer som erbjuder sina ”hemmarestauranger” för att kanske kunna ge gästerna en mer personlig upplevelse än ett traditionellt restaurangbesök:

Att dela middagsbord är en självklar utveckling av den delningsekonomi som bygger på att man har tydliga strukturer för att använda varandras saker och kunskaper, i stället för att var och en ska konsumera på egen hand. Det kan handla om tillfälligt boende, bilar, arbetsytor, kläder och taxibilar. De ekonomiska, hållbara, sociala och kulturella fördelarna brukar framhållas och när det kommer till middagsvarianten lyser alla parametrar grönt.

När det gäller Uber, Taskrabbit och Air BNB finns det en tjänsteleverantör som tjänar pengar på att ta ut en avgift på alla affärer. Sedan flera år tillbaka finns dock liknande tjänster, som Skjutsgruppen och Couchsurfing, där användare erbjuder skjuts eller övernattning utan något vinstintresse.

Anders

Foto: Istockphoto

2 kommentarer

Att tala om avgångsvederlag låter kanske inte särskilt skojigt. I stället finns det företag som hellre talar om växlingspaket när anställda får några månadslöner som kompensation för att de låter sig bli uppsagda.

Framtidsutsikterna för mediebolag med tryckta dagstidningar som stomme i verksamheten ser i dag kanske inte helt lysande ut. Ett bolag som har haft stora ekonomiska problem är Stampen. Koncernen har på sistone gjort enorma förluster på dåligt tajmade köp av en lång rad svenska dagstidningar. Försäljningar, nedskrivningar och nedskärningar har sedan varit några av verktygen när ledningen försökt få stopp på pengarullningen.

Besparingarna är dock inte över. Johanna Öberg, vd på Stampen Media, säger i Resumé att ett nytt sparpaket lagts på 50 miljoner kronor. Där ingår bland annat ett växlingspaket:

Vi erbjuder ett växlingspaket och det tror jag att vissa kommer att hoppa på. Jag har varit väldigt tydlig med att det sker stora förändringar framöver. Tycker man om det  kan man ha väldigt roligt på Stampen. Om man inte gör det kan växlingspaketet vara ett bra alternativ.

Växlingspaket är knappast etablerat i standardsvenskan. Ordet återkommer dock när det är just Stampen som väljer att tala om annat än avgångsvederlag. En anställd får alltså en viss ekonomisk kompensation mot att låta sig bli uppsagd.

I februari 2008 var det Göran Johansson som i Dagens Media talade om ett växlingspaket när Hallands Nyheter och Hallandsposten slogs ihop till ett bolag. I juni 2013 rapporterade Journalisten om ännu ett växlingspaket. Förra året var det Lena Larsson som enligt Resumé använde samma ord. Och ordet tycks ha fått fäste inom koncernen. När Göteborgs-Posten – Stampens flaggskepp – 2013 rapporterade om turerna kring journalisters Twitterkonton dök ordet upp igen:

I december gjorde bloggaren Noah Kravitz och det digitala mobiltelefonmagasinet Phonedog upp om vem som äger hans följare på Twitter – efter en två år lång tvist. När sedan New York Times biträdande redaktionschef Jim Roberts nyligen accepterade ett växlingspaket kom frågan som ett brev på posten: ”Vad händer med dina 75 000 följare?”.

Om ordet lyckas ta sig utanför Stampenkoncernen och Göteborg återstår att se.

Anders

Foto: Istockphoto

0 kommentarer

Riter och ceremonier kännetecknar ett ledarsamhälle. I en sådan miljö spelar social förmåga större roll än meriter. Företagsekonomen Mikael Holmqvist kallar fenomenet konsekrati.

Mikael Holmqvist är professor i företagsekonomi vid Stockholms universitet. I den nyutkomna boken Djursholm – Sveriges ledarsamhälle studerar han makt och inflytande i just Djursholm. En slutsats är att anpassningsförmågan är avgörande för att tas upp i gemenskapen. Den som bryter mot de sociala spelreglerna riskerar att bli utfryst.

I boken talar Mikael Holmqvist om konsekration, en process av upphöjda riter och ceremonier som genomsyrar Djursholm. I stället för att vara en meritokrati, där formella meriet som exempelvis utbildning fäller avgörandet, är samhället en konsekrati. I denna miljö upphöjs medlemmarna till ledare baserat på social förmåga i stället för akademiska meriter.

Enligt Mikael Holmqvist fungerar Sverige som helhet mer och mer som Djursholm. Han hävdar att utbildning ofta har mindre betydelse än social kompetens. Det återspeglar sig i ett ord som anställningsbarhet, som enligt Mikael Holmqvist snarare handlar om sociala förmågor än akademiska kriterier.

Studien har bland annat uppmärksammats i Dagens Nyheter av Björn af Kleen. Djursholm tillhör Danderyds kommun – en av de kommuner i landet som får mest bidrag till ungdomsidrott. Samtidigt, skriver Björn af Kleen, är Djursholm en plats där många skulle ha råd att sporta på fritiden utan några statligt stöd:

Om man är nyfiken på hur ett maktsamhälle håller sina medborgare i trim, utövar kollektiv kroppskontroll, bör man absolut ta del av Mikael Holmqvists Djursholmsstudie. Holmqvists tes är att Djursholm är en ”konsekrati”, en plats där medborgare upphöjer varandra genom sociala ritualer. Inte bara ska man utbilda sig, skaffa sig ett respektabelt jobb, bo vackert, gifta sig och skaffa många barn – man tämjer också varandra fysiskt, man lär varandra utstråla fysisk suveränitet, man ”estetiseras” till ledare.

Anders

Foto: Istockphoto

1 kommentarer

En traditionell hijab täcker håret och axlarna. En hijabista är en muslimsk kvinna som klär sig modemedvetet, men samtidigt följer islams värderingar.

En fashionista är enligt Svenska Akademiens ordlista en trendsättare. Fashionistan är alltså en person med ett stort modeintresse. Ordet är belagt i svenskan sedan 2001. Fashionistan kan skapa trender både genom att rita egna plagg och genom att bära det senaste modet.

Hijabistan är en viss typ av fashionista, nämligen en muslimsk kvinna med lika mycket koll på modet som på islams regler. Hon använder täckande klädsel, men gör det på ett trendriktigt sätt. På sajten Politism skriver Isabel Lind om fenomenet:

Att Hijabistas lyckats utmana omvärldens stereotypa bild av hur en kvinna som är muslim och bär slöja ser ut är tydligt, och något inte minst de senaste veckornas mediala uppståndelse kring Hijabistas i Sverige visat på.

I Svenska Dagbladet berättar Madelaine Levy om hur hijabistan blivit allt synligare i Sverige. Inte sällan förekommer ordet tillsammans med ett annat fenomen, nämligen muslim cool:

De kallas hijabistas – stilikoner som blandar det senaste modet med en abaya eller burka. Muslimskt mode har blivit en växande global industri. Och faktum är att även flera aktuella modetrender i Sverige är inspirerade av islam.

Hijabista är belagt i svenskan sedan 2014.

Anders

Foto: Istockphoto

2 kommentarer

Sidor

Prenumerera på RSS - Veckans nyord