Nöjesindustrins jättar har länge kämpat i motvind. Branschen har blivit akterseglad av den tekniska utvecklingen och har ännu inte lyckats att till fullo hitta nya intäkter för att kompensera den vikande skivförsäljningen.

Konserter och kringförsäljning har fått allt större betydelse. Branschen använder därför i allt större utsträckning 360-avtal. I utbyte mot att ett bolag pumpar in pengar i en artists karriär får bolaget rättigheter som omfattar allt artisten ger sig in på. Det heltäckande 360-avtalet anses därför omfatta 360 grader, och är ett översättningslån från engelskans 360 deal.

Det första pressbelägget är från våren 2008. I Dagens Nyheter diskuterar United stages vd Anders Larsson utvecklingen i musikbranschen:

"Med 360-avtalen kontrakterar de [skivbolagen] upp en artist på alla hans rättigheter, de är enda parten gentemot artisten oavsett om det gäller skiva, förlag, merchandise, spons eller turné."

I Sverige fick fenomenet uppmärksamhet tidigare i år i samband med talangprogrammet The voice i TV4. Skivbolaget Universal har låtit deltagarna skriva på ett 360-avtal som omfattar all musik artisterna skriver, försäljning av tröjor och annat, procent på alla sidointäkter, rättigheter till eventuella biografier samt rätten till artistens personlighet.

Att unga talanger skulle skriva på ett 27-sidigt avtal som ger Universal så långtgående rättigheter fick kritik. Musikerförbundets jurist Per Herrey hävdar i Sveriges Radio att avtalet är "bland det värsta" han har sett och att det gör artister livegna. Rapparen Petter, en av de fyra coacherna i programmet, kallar i Aftonbladet villkoren för helt orimliga. I Dagens Nyheter beskriver Fredrik Strage de avsnitt i avtalet som ger bolaget rätt till artistens personlighet som "Faust-inspirerade".

Universals vd Per Sundin försvarar villkoren med att det kostar bolaget stora summor att investera i nya och oetablerade artister och att sådana satsningar medför stora ekonomiska risker. Så småningom backade dock Universal delvis och avsade sig rätten till deltagarnas personlighet.

Användningen av 360-avtal ökade i samband med diskussionen om villkoren för deltagarna i The voice, och de flesta beläggen gäller just detta tv-program. Om avtalsformen och ordet är här för att stanna återstår att se.

Anders

Foto: Niclas Brunzell/TV4

0 kommentarer

Att företag vill kunna erbjuda attraktiva arbetstillfällen är självklart. En yrkestitel som upplevs som lockande och spännande kan öka intresset för att söka sig till företaget och kanske bidra till att de anställda trivs bättre på arbetsplatsen.

En välkänd sådan benämningsresa är städare som blev lokalvårdare som blev hygientekniker. Hur effektiva de nya yrkestitlarna är går förstås att diskutera. Ibland kan det slå tillbaka.

När branschorganisationen Bemanningsföretagen i höstas sökte efter en positiv benämning på inhyrd personal överöstes kampanjsajten med mängder av ironiska och kritiska förslag. I slutändan vann konsult, men i debatten förekom i stället ord som flexhjon, låtsasanställd och nyträl, med exakt de associationer som Bemanningsföretagen ville undvika.

SJ kallar nu vagnstädare för komfortoperatörer. På bloggen Tickamobster berättar skribenten om det nya jobbet som "heltidsanställd hos Sj som komfortoperatör". I ett annat inlägg förklaras att komfortoperatör är synonymt med vagnstädare.

I LO-Tidningen går det att läsa om hur "SJ anställer 160 komfortoperatörer". I artikeln framkommer att komfortoperatörerna kan få något högre lön än sina föregångare och inte heller har exakt samma arbetsuppgifter som tågstädare.

Hur framtiden ser ut för komfortoperatören återstår att se. Titeln säger dock ganska lite om vad arbetet faktiskt innebär, vilket kan göra att ordet får begränsat genomslag utanför SJ.

Anders

Foto: SJ

0 kommentarer

Postkontor och Svensk kassaservice är blott minnen samtidigt som alltfler storbutiker ger sina kunder möjligheten att spela, köpa lotter och uträtta postärenden. Kanske är förbutiken en konsekvens av detta.

En förbutik är ofta en mindre butik i anslutning till ett varuhus. Där säljs i regel tidningar, lotter, tobak och frimärken. Men förbutiken behöver inte påminna om en tobakshandlare eller vara åtskild från huvudbutiken, utan kan även enligt Göteborgs-Posten leda in i den:

"Palladiums gamla ingång på hörnan, kommer att bli porten till COS förbutik där granitpelaren kommer att finnas kvar, och en trappa kommer att leda upp till COS övervåning, som kommer att ligga i nivå med den forna balkongen."

Det första pressbelägget på förbutik är från en debattartikel publicerad i Dagens Nyheter år 1993. Där argumenterar vd:n för en livsmedelskedja för att dagligvaruhandeln ska få sälja vin och sprit "i en avdelning i butiken, i en förbutik eller i en anslutande specialbutik".

Användningen har ökat rejält under de två senaste åren, sannolikt för att företeelsen har blivit allt vanligare.

Andra butikstyper som gjort sitt intåg i svenskan under det senaste årtiondet är gerillabutiken, som finns under begränsad tid, ofta har spartansk inredning och snarare förlitar sig på att kunderna ska hitta dit ryktesvägen än genom traditionell annonsering, och pop up-butiken, som också är tillfällig och där syftet är att överraska kunderna.

Anders

0 kommentarer

Lådvin, jordnötter, snittar och visning av en utställning behöver inte vara synonymt med vernissage. Om det är sista i stället för första visningsdagen som firas kan det hållas en finissage.

Vernissage är ett ord inlånat från franskan. Ordet är bildat till verbet vernis ('fernissa'), och syftar på att de gäster som bjöds in till förhandsvisningen fick se konstverken i samband med att de fernissades inför utställningen.

Finissage kallas i stället festligheter i anslutning till den sista utställningsdagen. Ordet är inte pinfärskt i svenskan. Det första pressbelägget är från 2001, och användningen tycks långsamt klättra uppåt. I Västerbottens-Kuriren går det att läsa om hur Bildmuseet i Umeå nyligen bjöd in till finissage innan det var dags att bomma igen för en flytt till nya lokaler.

Eftersom vernissage har en så stark koppling till just premiärvisningen verkar det finnas ett behov av att hitta andra ord för andra specialvisningar. Ett annat sådant är midissage, som äger rum mitt emellan första och sista utställningsdagen. År 2007 bjöd Konsthall C i Hökarängen in till en midissage.

Intressant är att finissage i franskan motsvaras av dévernissage. Det är dock inte bara i svenskan som franskans fin ('slut') sammansatts med vernissage. Ordet finissage förekommer även i bland annat tyskan och nederländskan.

Anders

0 kommentarer

Att döma av tidningarnas löpsedlar finns det ett stort intresse för väder. Men rubriker om annalkande lagomväder lockar knappast några lösnummerköpare, så det gäller att dramatisera vädret för att väcka nyfikenhet. Förra vintern talades det om snömonster, snösmocka och snökanon. I somras fick läsarna stifta bekantskap med både ryssvärme och tyskvärme.

Ett begrepp som har ökat i användning under hösten är svarthalka, ett tunt istäcke på vägbanan som är förrädiskt eftersom det inte syns på håll. I förra veckan varnade meteorologen Pererik Åberg i Aktuellt för just svarthalka, "sådan som inte syns".

Svarthalka är dock ett ord med historia. Det första pressbelägget finns i en TT-artikel från 1999 där Ulf Brüde, statistiker på Väg- och transportforskningsinstitutet, berättar att bilisterna "har tre svåra månader framför [sig] med svarthalka, modd och snö". Sedan dess har svarthalkan brett ut sig i allt större utsträckning – åtminstone i medierna.

I Aftonbladet beskrivs svarthalka år 2006 som "en dödsfälla" och i Expressen i år kallas den ett "lite lurigt" fenomen. Enligt Wikipedia är svarthalka synonymt med blixthalka och ishalka, men en skillnad är att svarthalkan alltid är svår att upptäcka, medan blixthalka kan uppstå på is och snö och därmed kan vara lättare att få syn på.

Däremot är svarthalka synonymt med svartis, ett ord belagt redan år 1909 i Gustaf Ullmans novell En flickas ära. Där talas det om "ögon, så mulet mörknade ... som blank svartis en molnig vinterdag". I Svenska Akademiens ordbok definieras svartis som ett "svartaktigt isskikt o. d. (som ofta är svårt att upptäcka)."

Anders

0 kommentarer

Anställningsformer och anställningsskydd är ständigt en het potatis i den politiska debatten. Förslag på att luckra upp arbetsrätten brukar av motståndare kritiseras som ett sätt att minska de anställdas trygghet, medan förespråkare anser att lagstiftningen är för snäv och därför gör att många tvekar inför att rekrytera ny personal.

Ett fenomen som blivit allt vanligare är fastlansare, en frilansande medarbetare som visserligen är egenföretagare men ofta är knuten till en enda arbetsplats. Att knyta till sig en fastlans gör att arbetsgivaren kan fylla de luckor som finns utan att behöva anställa.

Att i stor utsträckning anlita fastlansar har mött fackligt motstånd. Journalistförbundet skriver i ett handlingsprogram att det inte är acceptabelt "att arbetsgivare genom så kallat fastlanseri underminerar kollektivavtalen". I Frilansjournalisten beskrivs fastlansar som "frilansar som arbetar under anställningsliknande villkor – fast utan samma trygghet och samma förmåner".

Kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth säger till Journalisten att hon inte ser fastlansandet som något problem.

Hittills har diskussionen om fastlansar handlat om anställningsvillkor i mediebranschen. Därför används begreppet också främst i fackpress. Men om fler arbetsgivare får upp ögonen för fastlansare kan ordet liksom företeelsen säkert få större spridning.

I höstas lanserade branschorganisationen Bemanningsföretagen en omdiskuterad kampanj för att få förslag på hur inhyrd personal skulle benämnas. Vinnaren blev konsult, men det som väckte störst uppmärksamhet var hur många förslag som initiativtagarna strök eftersom de inte ansågs ge en positiv bild av villkoren för bemanningsanställda.

Frågan är om fastlans också har en negativ klang. Frilans låter kanske trevligare än fastlans. Om fastlansandet blir mer utbrett återstår det att se om arbetsgivarna accepterar begreppet eller hellre bara vill tala om frilansare.

Anders

0 kommentarer

Att troll är ljusskygga varelser är känt sedan länge. Oavsett om de vandrar runt i skogarna med en träklubba i handen och tomtemord i blicken eller sitter vid en dator och medvetet sabbar diskussioner på nätet rör det sig om sådana som i regel skyr offentlighetens ljus.

En släkting till dessa har på senare tid fått fotfäste i svenskan, nämligen patenttrollet. Ett patenttroll är en patentinnehavare som på tveksamma grunder försöker mjölka företag på licensavgifter eller dylikt. Det gäller ofta luddigt formulerade patent som innehavaren därigenom utnyttjar för att försöka tjäna pengar genom att hävda att andra inkräktar på det.

Ett sådant företag är, enligt Mac World, indiska Kootol som sökt patent på  en "metod och ett system för kommunikation, annonsering, sökning, delning och dynamiska flöden". Trots att patentet inte godkänts hindrade det inte Kootol från att skicka kravbrev till ett stort antal företag framgångsrika inom sociala medier.

Ett annat bolag som pekas ut som patenttroll är Lodsys, som enligt Feber "trollar vidare och kräver allt fler utvecklare på pengar". Företagets verksamhet uppges gå ut på att "försöka få app-utvecklare att betala avgifter på grund av ett luddigt patent". Lodsys har bland annat stämt skaparna av det populära spelet Angry birds.

I tidningen Journalisten varnar Kjell Häglund för att ett nytt amerikanskt lagförslag som ska stoppa nätpirater i stället kommer att innebära att "de så kallade 'patenttrollen' kommer att frodas som fästingar". Om lagen blir verklighet innebär den nämligen stora möjligheter för upphovsrättsinnehavare, vare sig kravet är befogat eller inte, att blockera andras verksamhet i väntan på ett domstolsavgörande.

Så här skriver Wikipedia:

"Patenttroll är en pejorativ term. Ett patenttroll motsvarar en person eller ett företag som upprätthåller sina patent mot ett eller flera påstådda intrång på ett sätt som (av den part som använder termen) uppfattas som otillbörligt aggressivt eller opportunistiskt. Patenttrollet agerar ofta utan någon avsikt att tillverka eller marknadsföra den patenterade uppfinningen."

På engelska talas det om patent troll. I USA har företeelsen enligt Computer Sweden funnits i åtminstone 20 år, där patenttrollen främst riktar in sig på mjukvaruutvecklare.

Det svenska konsultföretaget Valea, som ägnar sig åt immaterialrätt, skrev om patenttroll redan år 2006. Såväl ordet som företeelsen tycks ha fått ökad spridning sedan dess.

Anders

0 kommentarer

Att papperstidningarna kämpar mot vikande upplagor är välkänt. I stället läser alltfler nyheter på nätet, något som än så länge ger betydligt lägre intäkter. Sydsvenskan, Aftonbladet, Expressen och Svenska Dagbladet är några av de tidningar som under hösten aviserat nedskärningar. Enligt den australiske analytikern Ross Dawson är papperstidningen ett utdöende fenomen. I ett blogginlägg skriver han att den sista svenska dagstidningen kommer att tryckas år 2025.

Hittills har få svenska tidningar börjat våga låsa in materialet och därmed göra det tillgängligt enbart för betalande läsare. Förra året tog dock mediemogulen Rupert Murdoch ett sådant steg. Tidningar som The Times och New York Times införde betalväggar, där artiklar antingen går att köpas styckvis eller i prenumerationsform. Vissa tidningar, exempelvis Financial Times, har en begränsad betalvägg där det går att läsa ett mindre antal artiklar kostnadsfritt. I Sverige har Aftonbladet sedan många år tillbaka en så kallad plustjänst. För att få tillgång till materialet betalar läsaren en månadsavgift eller per artikel. Delar av sajten ligger alltså bakom en betalvägg, medan de flesta artiklarna alltjämt är gratis.

Det första pressbelägget på betalvägg är från år 2009. I Kristianstadsbladet skriver Susanne Claesson om riskerna med metoden:

"Det stora problemet med att låsa in material bakom betalväggar har hela tiden varit det låga intresset från användarna: en minskning av webbtrafiken gör det svårare att sälja annonser, man riskerar att hamna utanför debatten och förlora sin position i nyhetsflödet och det material man vill ta betalt för finns med största sannolikhet någon annanstans, gratis. Andra hinder är tekniken, dels den rent tekniska uppbyggnaden av väggar runt materialet, dels att hitta sätt att administrera till exempel prenumerationstjänster."

Betalvägg är ett översättningslån från engelskans paywall. Även betalmur förekommer som benämning på fenomenet. Tidningen Resumé skriver att Svenska Dagbladet "öppnar för fler betalmurar framöver".

Anders

0 kommentarer

Veckans nyord har en tusenårig historia. Och det finns belagt i svenskan sedan år 1769. Det gäller skyr, en isländsk mejeriprodukt som nyligen lanserats i Sverige.

I norska finns sedan tidigare skjør och dialektalt har det tidigare i Sverige talats om skör. Det första skriftliga belägget på skyr i svenskan återfinns i språkforskaren Johan Ihres Glossarium suiogothicum år 1769.

Kan då ett nyord ha en så lång historia i det svenska språket? Tja, det beror kanske på vem som tillfrågas. I modern tid har skyr haft en undanskymd tillvaro i svenskan och inte omtalats annat än som ett livsmedel som finns på Island. Ordet finns varken i Svenska Akademiens ordlista eller Nationalencyklopedins ordbok, men väl i Svenska Akademiens ordbok.

Ökad användning är ett vanligt kriterium för ett nyord. Det innebär att ett ord kan användas vid enstaka tillfällen under en längre tid, men att det tas upp som ett nyord först när det får ett bredare genomslag. Ett exempel är, som Erika Winther skriver i Språktidningen 1/2011, ordet livspussel. Begreppet användes i pressen redan år 2000, men det dröjde några år innan användningen tog fart. År 2007 togs det upp på Språkrådets nyordslista.

När skyr nu har börjat säljas även i Sverige är det naturligt att fler talar om produkten – användningen av ordet ökar snabbt och är, för de flesta, en språklig nyhet. I ett blogginlägg skriver Emma Luu "att skyr kan vara väldigt bra och enkelt efter träning", medan Camilla E Lindström på sin blogg anser att skyr smakade "riktigt äckligt".

Skyr har en lika självklar plats i islänningarnas matvanor som i det isländska språket. Skyr påminner om yoghurt fast är tjockare, innehåller mer protein, känns lika strävt som en hundtunga och är egentligen en surmjölksost. Det åts skyr redan i de isländska sagorna och den 19 december varje år gör Skyrgámur ('Skyrfrossaren') entré. Som en av de tretton ganska besvärliga isländska jultomtarna letar han sig enligt sägnerna fram till bondgårdarnas skyrtunna där han inte släpper sleven förrän den sista slurken har försvunnit ned i magen. Frossandet gör sannolikt Skyrgámur skyrfeitur ('skyrfet'), en benämning på en person som skaffat sig ett ansenligt midjemått.

Som en stapelvara i isländska kylskåp är skyr även en självklar referenspunkt. När Bjarni Benediktsson våren 2009 valdes till ledare för konservativa Självständighetspartiet anspelade han på skyrhræringur, skyr och gröt som rörts ihop på traditionellt vis, i sitt tacktal: Ég er eins og skyr, ég er mjög hrærður ('Jag är som skyr, jag är väldigt rörd').

Skyr förekommer också i flera vanliga ordspråk. Að sletta skyrinu ('att kasta, skvätta skyr (omkring sig)') betyder att en person lever över sina tillgångar och slösar utan att ha råd. Þeir sletta skyrinu sem eiga það ('de som har (råd med) skyr kastar det (omkring sig)') innebär att den som själv har sitt på det torra bekymmerslöst kan anmärka på andra.

Anders

0 kommentarer

En pedagogista är något av en pedagog åt andra pedagoger. Såväl arbetsmetoderna som benämningen är inlånade från Italien. Flera svenska kommuner har redan anställt pedagogistor.

I Språktidningen 6/2010 skriver Olle Josephson om yrkesbeteckningar på glid. En av dem är lärare, som på senare år har fått allt tuffare konkurrens av pedagog. Men även pedagoger kan vara i behov av pedagoger, och det är då pedagogistan träder in.

Inspirationen kommer från de kommunala förskolorna i italienska Reggio Emilia. Den pedagogiska filosofin växte fram som en reaktion mot fascismen. I stället betonades vikten av lyssnande, reflektion samt hänsyn till olikheter. En ledstjärna är att vuxna inte ska styra hur barn uttrycker sig.

Metoderna från Reggio Emilia har tillämpats i Sverige sedan 1980-talet. Och nu har även ett yrke hämtat från den italienska förskolan kommit till Sverige och svenskan, pedagogistan.

I Piteå-Tidningen förklaras pedagogistans roll inom förskolan så här:

 

"I dag ligger det pedagogiska huvudansvaret på rektorn som även har ansvar för en rad andra områden vilket kan göra att pedagogiken lätt hamnar i skymundan och det är just här som pedagogistan har sin roll; att hjälpa både rektorer och pedagoger att hålla den pedagogiska reflektionen och utvecklingen vid liv."

Även i Botkyrka finns pedagogistor. En av dem är Martin Gråfors, som på kommunens hemsida beskriver sina arbetsuppgifter:

 

"Som pedagogista är jag pedagogisk utvecklare och min viktigaste uppgift att sätta verksamheten i reflektion! Det är viktigt att vi reflekterar över vad vi håller på med – vad får barnen möta – vad är barn nyfikna på."

Det går förstås att undra vad det egentligen är för skillnad på en pedagog och en pedagogista. Den pedagogik som utövas i Reggio Emilia har dock fått stort inflytande, och egna benämningar kan bidra till att stärka bilden av metoderna som unika.

Anders

1 kommentarer

Sidor

Prenumerera på RSS - Veckans nyord