”Samiskan är inte alls lika förlåtande”

I romanen Far inte till havet skapar Elin Anna Labba fiktion med rötterna i verkliga händelser. Men det tog tid att inse att hon faktiskt får skriva vad hon vill.

Journalisten Elin Anna Labbas första roman Far inte till havet släpptes nyligen på svenska och i nordsamisk översättning samtidigt. Hon är själv samisktalande, och även om hon skriver på svenska så har hon medvetet försökt närma sig samiskan stilistiskt.
– Det var häftigt att få se den samiska översättningen. Det var som om de ställen där jag inte hade lyckats blinkade i ­texten: det blev så tydligt att vissa saker i svenskan inte riktigt passar på samiska, säger hon.
Som ett exempel nämner hon de svenska måttorden, som hon tyckte klingade falskt i ett språk där kroppsmått fortfarande är vanliga vid sömnad och för att ange snödjup. Hon reagerade också på sina liknelser med labyrinter och glorior, som kändes kulturellt avlägsna i samisk språkdräkt.
– Jag tänkte inte på det medan jag skrev. Samiskan är inte alls lika förlåtande mot att man blajar på och broderar ut bara för att man kan – den är lite kargare, rakare och mer komprimerad.

”Jag känner mig snarare som en av de unga som har tappat språket”

För att efterlikna samiskans strama meningsstruktur har hon strukit en hel del prepositioner och andra småord. Samtidigt har hon använt poetiska bilder av blåhakar, glaciärvatten och andra naturfenomen, som är ett naturligt sätt att uttrycka sig bland renskötare.
Resultatet för tanken till den koncentrerade och betydelsemättade berättarkonst som i romanen bara behärskas av byns äldsta: ”En mening skulle helst vara kort, mer än tio ord kunde betraktas som ett misslyckande. Dristade man sig till längre meningar skulle de helst bära upp hela världar.”
– Det är dit jag strävar i alla fall. Men jag känner mig snarare som en av de unga som har tappat språket – någon som inte har kunskapen att nå ända fram, men som ändå drömmer om att kunna uttrycka sig som dem.

Herrarna satte oss hit utkom även på nordsamiska med titeln Hearrát dat bidje min.

Romanens handling kretsar kring uppdämningen av Stora Luleälvs källsjöar i Lappland mellan 1923 och 1972, som förvandlade sjöarna till Sveriges största vattenmagasin och lade flera samebyar under vatten.
Under sin uppväxt i området fick Elin Anna Labba ofta höra berättelser om de spöklika byarna på sjöbotten, som på något sätt formade livet i byn utan att hon riktigt kunde förklara hur. Det var viljan att förstå dessa gåtfulla händelser som fick henne att skriva Far inte till havet.
– Jag är väldigt upptagen av frågan om vad ett hem är. Kan man vara hemma i en by som bara delvis finns kvar, och hur påverkas man av det som är borta? Vi är så tätt sammanknutna med det förgångna, och när de fysiska minnena försvinner så blir verkligheten omkring oss tyst.
Såväl innehållet som språket hämtar även inspiration från de muntliga berättelser – ofta med övernaturliga inslag – som Elin Anna Labba samlade in under arbetet med sin tidigare bok Herrarna satte oss hit, som belönades med Augustpriset för bästa fackbok 2020.
Där skrev hon om tvångs­förflyttningarna av samer till följd av den så kallade ren­beteskonventionen 1919, som fråntog renskötare i Sverige rätten till sommarbeten på den norska sidan gränsen. Men när hon började göra intervjuer med äldre männi­skor i sin hemby så pratade de mer om magasineringen än om tvångsförflyttningarna.
– För dem låg flytten från sjön mycket närmare i minnet än de tvångsförflyttningar som jag ville skriva om. Så jag sparade materialet och tänkte att det här nog också kan bli något att skriva om.

Under arbetet med ­Herrarna satte oss hit upptäckte Elin Anna Labba också att litterär gestaltning kan vara ett bättre verktyg än fakta för att känslomässigt förstå något: det var inte förrän hon återskapade detaljerna i den värld som människorna tvingades lämna som hon insåg varför tvångsförflyttningarna kunde göra så ont för dem.
– Det är samma sak med romanen: för att förstå händelserna behövde jag som författare uppleva hur byn dränktes, se kåtorna som stack upp över vattnet, känna hur det är att ro över en by där man en gång har bott.
Skillnaden är att Far inte till havet är skriven helt i fiktiv form – delvis för att Elin Anna Labba ville slippa gå igenom sakprosans tidsödande bakgrundskontroll en gång till. Å andra sidan tycker hon att det har varit svårare att skriva utan de fasta ramar som verkligheten ger. Först i slutet av skrivprocessen började hon våga ta ut svängarna lite mer.
– Jag satt länge fast i att allt behövde vara som i verklig­heten. Det var en extrem lättnad när jag kom på att några personer som egentligen var tvångsförflyttade inte alls behövde vara det i berättelsen. Många gånger kände jag mig ganska dum: Just det, jag får ju skriva vad jag vill nu!

Myndigheterna talade under tidigt 1900-tal ofta om dislokation av renskötande samer. Men på nordsamiska myntades ordet bággojohtin, ’tvångsförflyttning’.

Ändå ligger slutresultatet nära den historiska sanningen. Romanens struktur är uppbyggd kring dammbyggets fyra etapper, och eftersom det oftast var kvinnor som var ute och fiskade på sjön och protesterade mot magasineringen så är också romanens gestalter kvinnor.
Huvudpersonerna – den stridbara individualisten Rávdná, som vägrar att ge efter för statens övermakt, och hennes mer pragmatiska ­dotter Iŋgá – kan dessutom ses som representanter för olika förhållningssätt i Sápmi.
– Än i dag finns det de som står på barrikaderna och de som tycker att man inte ska göra för mycket väsen av sig. Jag ville att berättelsen inte bara skulle handla om den stora dumma staten och den lilla stackars samen, utan också om de inre konflikterna i det samiska samhället.
Men oavsett hur romanens gestalter förhåller sig blir de lika överkörda av staten. På de sista sidorna går det dock att ana en gryende motstånds­rörelse, som får en äldre kvinna att utbrista ”det är nu man skulle varit ungdom” – en känsla som Elin Anna Labba känner igen sig i när hon ser dagens unga.
– Det är något slags avundsjuka. När jag växte upp på 80-talet hände det mycket i samhället, men det fanns också mycket gammal skit kvar som jag gick och bar på. Tänk om jag hade fått vara ung nu i stället när folk åker på urfolksfestivaler och känner en helt annan stolthet över det samiska!

”Varför ska man då bara använda ett enda språk när man skriver?”

Då, på 80-talet, uppfattade många samer fortfarande sitt språk som något fult, som inte behövde föras vidare till nästa generation – en konsekvens av den hårda svenska assimileringspolitiken. Det ledde till att Elin Anna Labba inte lärde sig samiska förrän i 25-årsåldern.
Sedan dess har hon målmedvetet arbetat för att återta sitt språk och använder gärna ­oöversatta samiska uttryck i sina böcker. Själv ser hon det som en liten revansch att ­samiskan får synas och ta plats på sina egna villkor, men det handlar också om att spegla den norrbottniska verkligheten.
– Om man kommer från en minoritetsspråklig bakgrund är man van vid att höra språk som man inte alltid förstår. Det tycker jag om i mitt skrivande också. I Kiruna växlar folk ständigt mellan svenska, finska, meänkieli och samiska. Varför ska man då bara använda ett enda språk när man skriver?

Staffan Eng är frilansjournalist.

Elin Anna Labba i korthet

Namn: Márge Elin Anna Labba.
Född: 1980 i Kiruna.
Bor: I Røkland i Norge med man och tre barn.
Aktuell: Med romanen Far inte till havet. Fick Augustpriset för bästa fackbok 2020 med Herrarna satte oss hit – om tvångsförflyttningarna i Sverige. Uppskattad sommarpratare i Sveriges radio 2021.
I framtiden: Har redan börjat med en ny bok om varför hennes föräldrageneration bröt med samiskan. Vill också skriva fler romaner och söka en samisk litterär form – allra helst på samiska.
Favoritord: Áhkka som betyder ­’farmor; mormor’ men också är ett vanligt namn på heliga fjäll. Det ger en så fin bild av vad en mormor – och vad ett fjäll – är. På svenska: just. Tycker illa om krångliga svenska ord, men väldigt mycket om de där småorden som ofta ger en vink om varifrån man ­kommer och som kan tryckas in lite här och var.”

Av:

Bild: Erik Abel