Så här i semmeltider kan jag, som språkhistoriker, naturligtvis inte låta bli att fundera på varifrån ordet semla kommer. Det behöver man i och för sig inte fundera så väldigt länge på: det är helt enkelt ett lånord som vi har fått från tyskans Semmel. Det är ju ett ord som fortfarande används i Tyskland, framför allt i södra Tyskland. I norr föredrar man ordet Brötchen för att beteckna samma sak – en liten brödbulle helt enkelt.

Det verkar som om ordet semla från början syftade på en vetebrödsbulle helt enkelt, precis som tyskans Semmel. Men historien kan ju inte sluta där. Den naturliga följdfrågan blir naturligtvis: varifrån har tyskarna fått sitt ord Semmel då?

Och det är nu det börjar bli intressant för en språkhistoriker. För Semmel visar sig även det vara ett lånord. Det har lånats in i tyskan från latinets simila som betyder ’fint siktat vetemjöl’. Lånord igen alltså. Så vitt jag kan bedöma kan lånet spåras tillbaka till åtminstone 700-talet e.Kr. när de första beläggen för ordet börjar dyka upp i fornhögtyskan (simula, semala). Till en början tycks ordet ha betytt just ’fint siktat vetemjöl’, men i den senare medelhögtyskan kan man se att ordet börjar användas för att syfta på själva produkten – vetebrödet. Det verkar alltså vara bland de tyska bagarna som det här lånordet kom att byta betydelse från mjöl till vetebulle.

Men inte ens nu när jag har lyckats spåra ordet ända tillbaka till latin känner jag mig helt nöjd. För ytterligare en fråga gnager i mig: varifrån kommer latinets simila då? Jag försöker slå upp ordet i den stora Encyclopedia of Indo-European Culture, men detta tycks inte vara ett ord med indoeuropeiska rötter. Det är inte ens troligt att indoeuropéerna kände till något om det här finmalda vetemjölet som man kan baka så goda semlor av.

Tvärtom tycks ordet simila ha kommit in i latinet ganska sent, de första beläggen för ordet kan spåras till den romerska författaren Aulus Cornelius Celsus (som levde ungefär 25 f.Kr.–50 e.Kr.). Allt tyder alltså på att latinet också har lånat in ordet. Lite vidare efterforskning gör faktiskt troligt att latinets simila har lånats in från från något av de semitiska språken i Mellanöstern (jämför akkadiska samīdu).

Genom att spåra ordet för semla tillbaka i tid steg för steg får vi samtidigt möjlighet att följa det finmalda vetets väg in i Europa från Mellanöstern via Medelhavsregionen – där ordet lånades in i latinet – och sen vidare till germanerna där man i Tyskland började baka Semmeln som vi svenskar fattade smak för och lånade in som ordet semla.

Här kan du lyssna på ett avsnitt av Akademipodden om semlor.

Jenny Larsson

professor i baltiska språk vid Stockholms universitet

Foto: Istockphoto

1 kommentarer

Dagens gästbloggare är Staffan Fridell, professor i nordiska språk vid Uppsala universitet:

Byn Maramö utanför Värnamo är aktuell i dessa dagar som centerledaren Annie Lööfs hemort. Namnet låter kanske lite lustigt i mångas öron. Det är tidigast belagt i skrift 1381 då det skrivs Marmö. Men ännu tidigare har det säkert hetat Marhem. Enklaste förklaringen är att det betyder 'hästgården' eller 'hästbyn'. Kanske har den varit känd för att ha särskilt många eller särskilt goda hästar?

Första delen av namnet, mar, betyder 'häst'. Det är ett ord som är belagt i fornisländska men som säkert funnits i språket i Sverige under vikingatiden också. Det är besläktat med ordet märr. Efterleden hem är samma ord som det vanliga svenska hem. I ortnamn räknar man med att det betyder 'bosättning, hemvist' och kan syfta på en bygd, en by eller en gård. Namn som slutar på hem hör till våra äldsta ortnamnstyper och namnet Maramö (Marhem) är säkert åtminstone från vikingatid, men skulle kunna vara ännu äldre. Det finns järnåldersgravfält vid byn.

Det finns en by och socken Marum i Västergötland som troligen har samma namn med samma betydelse. Ett antal uppländska gamla Marhem har ett annat mar i förleden som betyder 'vik, sjö eller kärr'. Det gäller Marjum i Söderby-Karl, och tre olika Marma i Almunge, Alunda och Lagga. Det ordet finns bara vid ostkusten och är inte aktuellt för Maramö.

Också Jom i Ekeby socken i Uppland och det Jum som ingår i Jumkil, också det i Uppland, har antagits ha samma betydelse ’hästgården’. Man har förmodat att de tidigast hetat Juhem, där ju är ett gammalt nu försvunnet ord för ’häst’.

Staffan Fridell

0 kommentarer

Dagens gästbloggare är Henrik Williams, professor i nordiska språk vid Uppsala universitet:

1 april i år kunde Språktidningen meddela det sensationella fyndet av en runsten som enligt uppgift använde ordet hen i den avslutande nekrologen: ”Hen ligger i Hjaltland (= Shetland)”. Stenen på bilden föreställer visserligen ett runminnesmärke vid gamla Turingevägen i Södertälje (Sö 311) som handlar om något helt annat, men så var ju det hela också ett aprilskämt.

Som ett skämt kan det tyckas att ordet hen skulle ha att göra med engelskans hen ’höna’, men en del upprörda insändarskribenter använder faktiskt detta argument mot innovationen. Att ord på olika språk råkar likna varandra betyder ju inte nödvändigtvis att det har med varandra att göra. Tänk bara på ordet fart som betyder helt olika saker på svenska och engelska...

Hur som helst har vi uppenbarligen stor användning för ett könsmässigt ospecificerat pronomen som hen, och det kunde nog ha behövts långt tidigare, även om det nu alltså inte finns på Språktidningens runsten. Men det ironiska är att det faktiskt har funnits en alldeles äkta runinskrift från vikingatiden med ett ord som till synes kan vara identiskt med hen. På Härnevisstenen (U 621) i Bro tre mil nordväst om Stockholm har det stått ”Åbjörn och Sjöbjörn och Gunhild lät resa denna sten efter sin fader och ?? efter sin make Assur.” Det ord som jag har markerat med frågetecken är ristat en på stenen, vilket kan återges som (h)en eftersom h ganska ofta faller bort i uppländskt runspråk (liksom i den sentida roslagsdialekten).

Elias Wessén som 1949 publicerade Härnevistenen i Upplands runinskrifter 3 räknade med att en återger pronomenet hon och syftar på Gunhild. Denna del av runstenen är sedan länge förstörd och Wessén menade att 1600-talsrunologerna läste fel när de avtecknade en. Ordet hen tänkte han naturligtvis inte på. Men inte ens detta belägg går att se som det första på hen, även om man som jag tror att det faktiskt har stått en. Evert Salberger visade nämligen i en artikel 2000 i tidskriften Gardar att ordet kan tolkas som än, vilket betyder ’dessutom’. Kanske inte lika spännande, men rätt ska vara rätt.

Den som vill veta mer om runor och runstenar kan söka vidare här.

Henrik Williams

2 kommentarer

Dagens gästbloggare är professor Raimo Raag. Med anledning av kvällens delfinal i Eurovision song contest skriver han om udmurtiska, det språk som Rysslands favorittippade bidrag framförs på.

Kanske tillhör du, liksom jag själv, den kategori av människor som tycker att Eurovisionen förlorade sin charm när arrangörerna släppte kravet på att bidragen skulle framföras på modersmålet. Men i år har varje språkvetare och språkintresserad skäl att spetsa öronen lite extra när Rysslands bidrag framförs. Titeln är visserligen engelsk – Party for everybody – men låten framförs på två språk: udmurtiska och engelska.

Gruppen som framför Rysslands bidrag heter på udmurtiska Brangurt pesjanaios (på ryska Baranovskije babusjki), vilket betyder ’Gummorna från Brangurt/Baranovo’. Gruppen kommer från byn Brangurt (ryska: Baranovo), som ligger i södra Udmurtien, och har gjort sig känd för att sjunga dels udmurtiska folksånger, dels internationella pop- och rockhittar på udmurtiska.

Redan för tre år sedan ställde de upp i den ryska uttagningen till Eurovisionen och kom då trea. De lyckades tydligen vinna tv-tittarnas hjärtan i hela Ryssland, för i år gick det, som synes, ännu bättre.

Vad är udmurtiska för språk?

Udmurtiska är ett finsk-ugriskt språk, avlägset släkt med estniska, finska, samiska och ungerska. En modersmålstalande est, finne, same eller ungrare, som inte lärt sig udmurtiska, förstår emellertid udmurtiska lite lite som en svensk förstår sitt släktspråk persiska.

Udmurtiskans närmaste språksläkting är komi. De båda språken uppvisar många lexikala överensstämmelser. Öl heter sur på båda språken och är ett av de ord som har lite större spridning bland de östliga finsk-ugriska språken; på ungerska heter öl sör, men uttalas med initialt sj-ljud: /sjör/.

Den allmänna hälsningsfrasen Hej! heter på udmurtiska Dźećbur! där ź betecknar en tonande frikativa, ett konsonantljud med brusande karaktär, och ć är tecknet för ett språkljud som uttalas som svenskt tj-ljud. Därmed är också en egenhet hos udmurtiska avslöjad: språket har inte mindre än sex affrikator, ett konsonantljud där lufttillförseln först stryps och sedan öppnas något, som i tyskans Pfirsich (‘persika’) och engelskans child (‘barn’).

Udmurtiska skrivs med kyrilliskt alfabet som kompletterats med fem tecken som ryskan inte använder: Ӧ, Ӥ, Ӝ, Ӟ, Ӵ. Hälsningsfrasen ger oss ett exempel på ett sådant tecken: Dźećbur! skrivs i udmurtisk text Ӟечбур!

Det moderna udmurtiska alfabetet har 38 tecken: 10 vokaler och 28 konsonanter. Fyra av tecknen används bara i ryska lånord, som övertas utan ortografisk anpassning: Ф (=f), Х (=h), Ц (=ts) och Щ (=sjtj).

Böjningsläran är tydligt agglutinerande och suffixen många. På samma sätt som i finska fogas alltså i udmurtiskan ordbildningselement till ordstammen. Substantiv, adjektiv, pronomen och räkneord böjs i 15 kasus – som i finska (estniska har bara 14 kasus, nordsamiska futtiga 7, medan ungerskan leder den finsk-ugriska kasusligan med 22 kasus). De udmurtiska kasusändelserna är lika i singularis och pluralis. I pluralis föregås ändelsen av pluralismarkören -oc (=os) eller -öc (=os). Vi finner suffixet i namnet på sånggummorna: (Brangurt) Pesjanaios: pesjanai betyder ‘gumma’, + -os (pluralis).

Verben böjs i tre modus: indikativ (som används för att uttrycka faktiskt information, Stina äter och Pelle lagade maten), imperativ (förekommer vid uppmaningar, Kom nu, Oskar!) och konditionalis (uttrycker något som skulle kunna ske, Om Charlotte vore rik skulle hon köpa en sommarstuga). Verbböjningen är annars okomplicerad: Det finns bara två böjningsklasser, konjugationer. I indikativ böjs verben i fyra tempus: presens, första och andra imperfekt (andra imperfekt kallas av en del forskare perfekt) och futurum. Andra imperfekt uttrycker att talaren själv inte varit med om händelsen, utan återger vad en tredje person sagt: första imperfekt – верад = verad ’du sade/berättade’; andra imperfekt - верамед = veramed ’du ska ha sagt/berättat, det sägs att du har sagt/berättat’. Andra imperfekt är med andra ord något av en skvallerform.

En första grammatika över udmurtiska gavs ut i Sankt Petersburg 1775. Det ligger nära till hands att förknippa utgivandet av språkläran med den kampanj som strax innan inletts för att sprida den ortodoxa tron bland udmurterna. Udmurterna höll nämligen länge fast vid sina förfäders förkristna trosuppfattningar och motsatte sig kristnandet så till den milda grad att de anslöt sig till det stora Pugatjovupproret 1773–75. Upproret slogs ned av trupper som leddes av generalen Johann von Michelson (Michelsohnen) som var född i Väinjärve i Estland.

Under 1800-talet växte ett udmurtiskt litteraturspråk fram. I mitten av 1920-talet utarbetades ett standardspråk som skrevs med latinsk skrift och som började användas för den framväxande udmurtiska litteraturen, men som man tvingades överge i slutet av 1930-talet, då den nuvarande skriften påbjöds.

Udmurtien – var ligger det?

Udmurtien är en republik i Ryska federationen. Den ligger ungefär hundra mil nordost om Moskva, mellan Volgas mellersta lopp och södra Uralbergen. Med sina 42 100 kvadratkilometer är landet lika stort som Danmark och bebos av ungefär 1,5 miljoner människor. Av befolkningen i Udmurtien är endast 28 procent udmurter (62 procent ryssar, knappt 7 procent tatarer), men landsbygden och småstäderna domineras av udmurter. I sånggummornas hembygd, regionen Pitji Purga (ryska: Malopurga eller Malopurginskij rajon) är udmurternas andel 78 procent av befolkningen. (Adjektivet pitji betyder ’liten’ och hänger etymologiskt troligen samman med estniskans pisi och pisike, som också betyder ’liten’.)

Udmurtiska kändisar

Udmurternas antal är enligt den senaste folkräkningen i Ryssland 552 000. Därmed är udmurterna ett av de större finsk-ugriska folken i Ryssland. Två tredjedelar av udmurterna bor i sin titulärrepublik.

Två udmurter torde vara världsberömda, åtminstone bland idrottsintresserade: skidlöperskorna Galina Kulakova och Tamara Tichonova(-Volkova). Kulakova vann två guldmedaljer i Sapporo 1972 och spädde på med ytterligare två guld vid OS i Innsbruck 1976. Tichonova vann två guldmedaljer och en silvermedalj vid OS i Calgary 1988 och är, liksom Kulakova, flerfaldig världsmästare.

I kväll, i den första av tävlingens semifinaler, kommer av allt att döma sånggummorna från Brangurt att ansluta sig den lätt räknade skaran av udmurtiska internationella kändisar. För egen del tror jag att de kan gå långt med sitt Party for everybody. Under alla förhållanden skulle jag vilja tilltala sånggummorna på deras modersmål med frasen Шудбур cїзисько (=sjudbur siziśko) – ‘jag önskar (er) framgång’!

Raimo Raag är professor i finsk-ugriska språk, särskilt estniska, vid Uppsala universitet

0 kommentarer

Dagens gästbloggare är Lars Melin, docent i nordiska språk vid Stockholms universitet. Inlägget är ett utdrag ur boken Polletten som trillade ned (Norstedts), där han skriver om vår förståelse av metaforer.

Melodifestivalen är numera en långserie på tv. Hela våren får vi följa hur låtar vaskas fram och en av dem slutligen får tävla internationellt. Det är en kavalkad av artister, scenuppträdanden och musik. Få bryr sig om texterna, men utan dem vore det inte någon ”song contest”.

Traditionen bjuder att de allra flesta ska handla om kärlek – het och avsvalnad, lycklig och trasslig, drömd och upplevd. Och varje år får vi höra cirka 8 000 ord sångtext. Det är förstås mycket jag och du, och numera ännu mera I och you. Älska och kärlek är viktiga ord, precis som love. Men självklart är melodifestivalen också en metaforfestival. 

Tidigare i denna bok har vi lärt oss att kärlek framför allt är eld, värme och lågor. Men visst finns det andra metaforer. Carola var fångad av en stormvind när hon virvlade in på scenen, och Abba vann både kärleken och festivalen genom att förlora kriget vid Waterloo. Kärlek är eld, naturkatastrofer, krig och annat livsfarligt. Men även om kärleken kapitulerade så vann den, och musiken var medryckande. Det var alls inte så farligt som det lät. Melodifestivalen har under många år varit en himmelsk festival. Det vimlade av just himlar, av skyar, av änglar, av månar och av stjärnor. Tindra var ett favoritord. Men det himmelska skenet börjar blekna bort.

Melodifestivalen blir en allt mer tragisk festival. Visst finns det fortfarande många jag och du i texterna, men det blir allt färre vi, oss och tillsammans. Det finns fler glömma än drömma, och allt kroppsligt verkar försvinna. Det är fler andetag än kyssar, mer hjärta än läppar, fler blickar än ögon, mer mind än body.

Det är med andra ord läge för hjärta och smärta. Trots att det inte längre finns någon som vågar rimmar på dessa standardmetaforer, är det nu, mer än någonsin, något oemotståndligt med att slå ihop en stark lyckometafor med en lika stark olycksdito. Så nu är uppfinningsrikedomen stor, speciellt i de engelska texterna. Där hittar vi heart/apart och things falling behind/disarming my mind, medan de svenska dunkar på som förr: 

"Lämnar alla tunga tankar

Känner hur musiken dunkar 

Och mitt hjärta bankar"

(Elektrisk med Anniela Andersson (bilden) i Melodifestivalen 2011. Text: Johan Alkenäs, Johan Fransson, Tim Larsson, Tobias Lundgren.)

Så mycket hjärta/smärta har vi aldrig haft förut. Något är galet.

Av de svenska låtar som gick vidare till final år 2011 handlade en om en kvinna som älskar fel karl, en om hustrumisshandel och en om ett par desperados. De engelskspråkiga texterna är inte stort bättre (Run, Dance alone, Enemy ...). OK, det är någon sorts kärlek det handlar om, men sällan något lyckligt slut.

Allt detta har gett upphov till ett nytt batteri kärleksmetaforer. I den nya schlagern är man inte i balans, man försöker leda strömmen men missar tåget, man förvarar sin ångest bakom betongsliter i väggarna, hamnar snett medan löven faller, man bär sin sorg och slåss med väderkvarnar. På engelska fångas man dessutom av tomheten, satsar på fel häst och drar fel lott. Och, värst av allt, i de engelskspråkiga krigen finns det bara fiender, och sångaren förlorar både krig och kärlek. 

Sådan är kärleken i det 21:a seklet.

Lars Melin

Här kan du läsa mer om schlagertexter.

Foto: Carl-Johan Söder/SVT

0 kommentarer

Nästan alla är överens om att det är viktigt och angeläget att vara hjälpligt bevandrad i de flesta av våra skolämnen, till exempel musik, religion och samhällskunskap. Det är vad samhället kräver att den svenska skolan ska utrusta oss med inför vuxenlivet. Men när det gäller grammatik är det en vanlig inställning att det är okej, ja till och med lite högstatusbetonat, att inte ens ha de mest elementära baskunskaperna. Grammatisk okunskap verkar nästan vara något att kokettera med. Det är både dumt och synd! Och det är inte coolt att inte veta skillnaden på prepositioner och pronomen. Grammatik är kul och lika viktigt som alla andra allmänbildande skolämnen.

Den allmänna attityden till grammatik har länge varit att man egentligen inte behöver lära sig någon grammatik alls. ”Jag kan använda språket korrekt, men jag har aldrig lärt mig någon grammatik”, är ett vanligt påstående. Det är lite grand som att säga ”Jag hittar till Farsta, men jag kan inte peka ut det på en karta”. De två sakerna har mycket lite med varandra att göra. Man kan klara det ena utmärkt utan att klara det andra, men det är bra i många situationer att kunna både och.

Svårt att diskutera text utan grammatik

I egenskap av språkexpert och kursledare behöver jag ibland förklara textbindning eller diskutera meningsbyggnad med uppdragsgivare eller kursdeltagare. Men det är svårt att hålla en kvalificerad dialog om språket eller texten utan att kunna använda ord som pronomen eller bisats.

Enligt min uppfattning är kunskapsluckan när det gäller grammatik en vit fläck i folkbildningen som gör att vi inte kan diskutera ett så viktigt kunskapsområde som skriftlig kommunikation, utan hänvisar till att det går bra ändå. Nej, det gör ju inte det om jag inte kan prata med dig om att meningen är svårläst för att den har så många bisatser. Eller om du inte kan förklara för din chef att everybody är ett singulart pronomen när hon ideligen gör samma misstag i alla pressmeddelanden. Grundläggande grammatikkunskaper ger diskussionen mer substans och man kan dra mer långtgående slutsatser.

Mobbat skolämne

Grammatiken är även mobbad i skolan. Nyligen berättade en vän med en dotter i mellanstadieåldern att skolan visserligen erbjuder eleverna grammatikundervisning, men eleverna uppmuntras att jobba med annat i stället. Jag får ofta höra sådana historier när jag pratar språk med folk. Ämnet har länge haft låg status, och eftersom många lärare därmed själva har fått torftig grammatikundervisning för de över attityden på sina elever: ”Det här är ett nödvändigt ont som du måste lära dig för att det står i läroplanen, men du kommer aldrig att behöva använda det.” Grammatik framställs som föråldrat och blir som en följd av det naturligtvis impopulärt.

Ge grammatiken den status den förtjänar

Det är dags för en attitydförändring när det gäller grammatik. I synnerhet i skolorna, men även i andra skikt i samhället. När man är vuxen bör man hjälpligt kunna peka ut en plats på en karta, kunna redogöra för huvuddragen i de största religionerna och kunna ta ut subjekt och predikat i en sats. Och när man går i skolan ska man få lära sig grundläggande grammatik, och man ska få göra det utan att de vuxna i omgivningen suckar över hur jobbigt det är.

Grammatikdagen förändrar attityder

Grammatikdagen är en årlig händelse som äger rum den 3 februari i år. Den är till för att vända den allmänna inställningen och försöka få barn och vuxna att inse att det är kul och användbart med grammatik. Vi hoppas att det ska bli full aktivitet i skolorna och universiteten runt om i landet och att grammatik blir en snackis i fikarummen den här dagen. Läs mer på www.grammatikdagen.se

Helena Englund Hjalmarsson

initiativtagare och arrangör till Grammatikdagen 

6 kommentarer

Dagens gästbloggare är Siv Strömquist, docent i nordiska språk vid Uppsala universitet. Inlägget är ett utdrag ur boken Vart är vart på väg (Norstedts).

 

Ni har väl lagt märke till det nya modeordet? Ordet berättelse.

Berättelser har funnits i alla kulturer i alla tider. Muntliga berättelser och så småningom skriftliga. Man kan säga att berättelsen är skönlitteraturens vagga.

Men i modern tid är berättelse inte bara en litterär term. Med den franske filosofen Lyotards La condition postmoderne (1979) fick ordet nya dimensioner. Här handlar det om de stora historiefilosofierna, om ideologierna och systemen.

Från att från början alltså ha varit en ganska snäv idéhistorisk term invaderar i dag ordet berättelse praktiskt taget alla samhällsområden. Näringslivet har sedan länge haft sina ”berättelser”: verksamhetsberättelsen, årsberättelsen, revisorernas berättelse etc. De här redogörelserna ligger långt från skönlitteraturens sagor och berättelser, kan man tycka. Men sedan 2000-talets början har en ny sorts berättande smugit sig in på företagen. Den amerikanska kommunikationstekniken corporate storytelling har blivit ett av marknadsföringens populäraste grepp. Med berättelser av olika slag bygger man varumärken och skapar mervärde.

Inte minst modebranschen har hakat på trenden. I dag ska en lyckad catwalkvisning helst ackompanjeras av en emotionellt laddad berättelse, om exempelvis märkets eller modehusets legendariska grundare eller designer.

Berättelsen säljer. Och pr-byråerna berättar. Oftast är berättelserna autentiska, ibland fiktiva. Oavsett vilket, är tanken att de ska skapa substans, ge djup och bakgrund till varumärket, visningen, föreställningen.

Också inom politiken talar man i dag oupphörligt om den nödvändiga berättelsen. Om man förlorar eller vinner ett val verkar hänga på om man har en trovärdig berättelse eller inte. I de här sammanhangen får ordet berättelse ytterligare en dimension. Också den politiska berättelsen ska naturligtvis sälja. Men här handlar det om att sälja in de bärande idéerna, ideologin.

Modeordet berättelse kan också användas på individnivå. Genom att berätta om sitt liv kan man komma åt sitt jag, sin identitet. Sådant berättande kan förstås användas terapeutiskt. Men det kan också utgöra avstamp för skapande verksamhet med utvidgad målgrupp. Det är påfallande många skönlitterära författare som under de senaste åren sett på sitt liv som en berättelse. En berättelse för offentligheten.

Modeord karaktäriseras av att deras innehållspotential är stor. Något som tyvärr också ofta innebär att tydligheten blir lidande. Det ska bli spännande att se hur det går för ordet berättelse.

Siv Strömquist

0 kommentarer

Göran Hägg är aktuell med Retorik i tiden – 23 historiska recept för framgång (Norstedts), där han analyserar 23 tal från Lysias och antikens Grekland till Barack Obama och dagens USA. Blogginlägget är ett utdrag ur boken.

 

Olof Palmes (1927–86) historiska roll påminner i vissa avseenden om John F. Kennedys. Båda symboliserade för sina samtida föryngring av politiken samt inrikes- och utrikespolitisk nyorientering. Båda var lysande retoriker. Båda offer för politiska mord – där den mest trolige mördaren ändå var ”fel” ur opinionens och anhängarnas synpunkt. Men skillnaderna är också påfallande. Kennedy blev en samlande nationell symbol redan före martyrdöden. Palme var hela tiden omstridd, till och med i sitt eget parti. Han var föremål för extremt hatiska angrepp från höger, men också från yttersta vänstern. Skepsis och nedvärdering har i viss mån fortsatt även efter mordet, sedan den första chocken lagt sig.

Palmes retoriska kraft och personliga karisma var i direktkontakt med en verklig publik lika stor som Kennedys, men livet igenom hade han betydande svårigheter att hantera TV – Kennedys verkliga hemmaplan. Olof Palme väckte i televiserad närbild ofta rädsla och ilska även i situationer där han öga mot öga brukade charma och entusiasmera med samma ord och gester, ja ibland rentav vid samma tillfälle. Under den berömda valdebatten mot Fälldin i Göteborg 1976 vann Palme enligt de flesta bedömare stort på plats. Men vi som såg det hela i TV visste att han hade förlorat i resten av landet. Därmed var även valet förlorat.

Det följande är det absolut kortaste talet i det här urvalet.

Det är som många av de närmast föregående talen ett framträdande i radio, och fick minst lika starkt genomslag i hemlandet, inte minst genom återutsändningar. Indirekt fick det även ett enormt internationellt genomslag. Kanske det sista verkligt betydande tal i världshistorien som spritts den vägen. Så var det lättare för Palme att väcka sympati än i televiserad närbild. Men talet orsakade ändå våldsam vrede på sina håll – vilket också var avsikten. USA:s krig mot FNL-gerillan i Sydvietnam hade sedan mitten av 1960-talet ”eskalerat”, som man sa på den tiden, samtidigt som det ändå tycktes gå allt sämre ju mer amerikanska trupper som sattes in på marken. Gerillan stöddes hela tiden av Nordvietnam som ville återförena landet under sin kommunistiska regim. Den 18 december 1972 hade det amerikanska flygvapnet inlett en massiv bombning av Nordvietnams huvudstad Hanoi. Det var terrorbombningar i traditionell mening – mindre avsedda att slå ut militära mål än att knäcka befolkningens motståndsvilja genom död och förintelse bland civila. 

Flera stater, även USA-allierade som Australien, Kanada och Danmark uttryckte bestörtning och avsky. Den svenska regeringens negativa inställning till kriget var välkänd, och Olof Palme valde att ta några dagar på sig för att överväga sina ord och nå största effekt. Det bör påpekas att bombningarna hela tiden fortsatte trots den övriga världsopinionens protester. Palme konsulterade även ledande utländska socialdemokrater som Österrikes Bruno Kreisky och Västtysklands Willy Brandt. Han gav Anders Ferm i statsrådsberedningen i uppdrag att göra ett utkast som är daterat den 22 december. Utifrån detta utformade han sedan en text som han läste upp för Tage Erlander och Alva Myrdal som kom med smärre ändringsförslag. Det rör sig med andra ord om en extremt väl genomtänkt retorisk produkt – trots att några bedömare ansett uttalandet överilat och obalanserat. 

Morgonen den 23 december ringde Palme in uttalandet till TT, och till lunch sändes inspelningen i radion, samtidigt som texten vidarebefordrades till övriga nyhetsbyråer. Palme läser talet långsamt, begrundande, förbluffande lågmält, men med eftertryck:

 

Man bör kalla saker och ting vid deras rätta namn. Det som nu pågår i Vietnam är en form av tortyr. Det kan inte finnas militära motiv för bombningarna. Militära sagesmän i Saigon har förnekat att det skulle pågå en nordvietnamesisk uppladdning.

Det kan inte rimligen bero på vietnamesernas halsstarrighet vid förhandlingsbordet. Motståndet mot oktoberöverenskommelsen i Paris kommer – som New York Times påpekar – framför allt från president Thieu i Saigon. 

Det man gör är att plåga människor, plåga en nation för att förödmjuka den, tvinga den till underkastelse inför maktspråk. 

Därför är bombningarna ett illdåd. 

Därav finns det många i modern historia. 

De förbinds ofta med namn. Guernica, Oradour, Babij Jar, Katyn, Lidice, Sharpville och Treblinka. 

Våldet har triumferat. Men eftervärldens dom har fallit hård över dem som burit ansvaret. 

Nu finns ytterligare ett namn att foga till raden. 

Hanoi – julen 1972.

Det är intressant att jämföra den färdiga texten med Ferms utkast. Ordet tortyr finns redan hos Ferm liksom konstaterandet att något militärt motiv inte existerar. Men meningarna är långa och innehåller utfyllnader som ”väl”. Det hela slutar i en from förhoppning ”med sikte på att uppnå en politisk lösning”. Hos Palme har satserna blivit korta och slagkraftiga. Talaren går rakt på sak utan inledande förklaringar. Namnen på Sydvietnams hatade president Thieu och hans huvudstad Saigon har lagts till. Från och med talet om ”att plåga människor” är texten helt ny i förhållande till den ursprungliga byråkratprodukten för vilken ord som ”illdåd” vore främmande. 

Så kommer den berömda uppräkningen av orter kända för illdåd. Ouradour, Babij Jar, Lidice och Treblinka är platser förknippade med nazistiska massmord. Guernica i Baskien flygbombades av nazisterna och deras bundsförvanter, medan Sharpeville var det mest kända övergreppet i rasismens Sydafrika. Massmordet på polska officerare i Katyn har senare visat sig vara ett sovjetiskt övergrepp, men troddes 1972 fortfarande i allmänhet även det ha iscensatts av tyska nazister. 

Det har ifrågasatts om inte de allierade terrorbombningarna mot Hamburg, Dresden eller Hiroshima under andra världskriget hade varit mer självklara jämförelseobjekt när det gällde luftburna anfall i terrorsyfte. Men Palme och hans rådgivare var inte ute för att göra tekniska jämförelser, utan för att väcka opinion i ett akut läge. Ingen kunde förneka att i den mån man talade om terror så var faktiskt de valda objekten också relevanta. Det faktum att de amerikanska åtgärderna i detta fall faktiskt KUNDE jämföras med dåd av den yttersta ondska som nazismen representerar skulle kunna fungera som en väckarklocka för amerikansk och internationell opinion, när nu andra moraliska påpekanden inte gjort det. 

Någon traditionell retorisk uppbyggnad har inte behövts för det korta uttalandet. Men givetvis är namnuppräkningen ett klassiskt grepp, liksom den infernaliska jämförelsen. Och man bör notera hur ordningen på det hela ändå är ytterst välkalkylerad. Den sista raden är på sitt sätt den mest dräpande. Tidsangivelsen ”julen” har från Ferms inledning flyttats hit. Den amerikanska militärledningens nästan ofattbara missgrepp att förlägga terrorattackerna till jultid utnyttjas till det yttersta – utan att talaren ens behöver förklara saken! 

Uttalandet väckte enormt uppseende, även i USA och övriga världen. Långt mer än föregående svenska manifestationer av Palme och andra uppmärksammades saken av de krigförande. Det här gick helt enkelt inte att tiga ihjäl. President Nixon, som redan tidigare privat brukat kalla Palme ”that Swedish asshole” var rasande. Efter några dagars brevväxling och diplomatiska palavrer blev resultatet att de diplomatiska förbindelserna i praktiken bröts. USA drog ytterligare ner sin diplomatiska representation i Stockholm. Sveriges nye ambassadör förklarades icke välkommen till Washington. 

Många ansåg som sagt redan då uttalandet alltför hårt. Vi har senare sett än värre övergrepp i internationella tvister. Men kritiken mot bombkriget var som framgått stark också från USA:s allierade i Nato. I tredje världen var ursinnet allmänt. I Sverige ledde krisen till en namninsamling mot terrorbombningarna som alla partier ställde sig bakom, till och med Moderaterna, om än förmodligen något motvilligt. Men ändå: det ledde till att även moderatledaren Gösta Bohman långt efteråt haft sin bild uppsatt bland vänner till den vietnamesiska saken i revolutionsmuseet i Hanoi! Insamlingen fick 2,7 miljoner underskrifter – svenskt rekord för sådana aktiviteter. 

Internationellt ökade Palmes intiativ ytterligare hans och Sveriges anseende, särskilt bland tredje världens stater. Till det bidrog väl också att utvecklingen tycktes ge honom rätt. USA tvingades av världsopinionen faktiskt att inom en månad helt avbryta stridshandlingarna mot Nordvietnam samt börja förbereda ett ensidigt tillbakadragande av de egna trupperna även från Sydvietnam inom 60 dagar. Bomberna slutade falla, kriget gick hastigt mot sitt slut. Att Sveriges och Palmes ingripande betydde mycket som tungan på vågen och för att skapa den världsopinion som framtvingade detta är ovedersägligt. 

På sistone tycks det faktiskt som om vi åter börjat inse det även i Sverige.

 

Göran Hägg är författare och docent i litteraturvetenskap.

Inlägget är ett utdrag ur boken Retorik i tiden – 23 historiska recept för framgång (Norstedts, 2011).

Foto: Cato Lein/Norstedts

0 kommentarer
Prenumerera på RSS - gästblogg