Det är inte bara i Sverige som användningen av könsneutrala pronomen väcker debatt. Den amerikanske lingvisten John McWhorter skrev nyligen en artikel i CNN om användandet av ze eller they (i singular) på engelska.

John McWhorter skriver att det kan vara lika svårt att börja använda ett nytt pronomen som en ny preposition, eftersom de är i princip stängda ordklasser. Att det är någonting som påverkar ett ords etablering är något som bland annat Sara Lövestam har diskuterat i en krönika.

Det finns tendenser att det håller på att bli mer accepterat att använda ett könsneutralt pronomen i engelskan. Ett exempel är att studenter som började på Harvards universitet den här hösten kunde välja vilket pronomen som de vill bli tilltalade med, vilket uppmärksammades bland annat i Fox News. Även i Kanada finns liknande strömningar. I juni 2014 beslutade ett antal skolor i Vancouver att börja använda xe (uttal zee) som pronomen i stället för bara he och she, vilket fick starka reaktioner.

John McWhorter påpekar att även fast ze har fått viss spridning är det mer troligt att singular av they är det som kommer att bli mer vedertaget som könsneutralt pronomen i engelskan, eftersom det är en utvidgning av ett redan befintligt pronomen. Han menar att det är en fråga om hövlighet att folk ska kunna välja hur de ska bli tilltalade.

Till skillnad från svenskans hen så finns det många olika förslag på hur man ska kunna använda engelska personliga pronomen på ett könsneutralt sätt. På Wikipedia listas så många som 14 olika nya alternativ, inklusive ze, till de traditionella he och she. Utöver dessa finns även hesh som exempel i McWhorters artikel på tidigare förslag på pronomen som inte riktigt fick så stor spridning.

Även om det kan kännas ovant att använda they som ett könsneutralt pronomen i tredjeperson singular, är den användningen inte ny. Oxford Dictionaries webbplats berättar att det finns belägg för singular they i texter skrivna på 1500-talet. Det är alltså mer en fråga om att återuppta ett gammalt sätt att använda ordet, som även diskuteras på deras blogg.

Natalie Baker

Illustration: Istockphoto

3 kommentarer

Den som talar en lågstatusdialekt riskerar att hånas i amerikanska klassrum. En elev som mobbas för sin dialekt blir inte sällan mindre aktiv på lektionerna. Och det är inte ovanligt att klasskamrater på grund av dialekten betraktar en person som korkad.

Från delstaterna New York och Pennsylvania i norr till Mississippi, Alabama, Georgia och South Carolina i söder ligger längs bergskedjan Appalacherna en amerikansk landsbygdsregion där inkomsterna länge låg långt under genomsnittet. Länge präglades också rapporteringen om regionen av sensationsrubriker om hembränning och rasism. Uppenbarligen är detta en bild som åtminstone delvis finns kvar.

Lingvister vid North Carolina State University har studerat vilket bemötande elever från landsbygdsregionens södra delar får på college i den amerikanska söderns storstäder. Studien är publicerad i The Journal of Higher Education.

Såväl svarta som vita elever från landsbygden mobbas i städerna för sin dialekt. Ofta tycker deras klasskamrater att de talar som lantisar och fnissar åt dem. Det kan gälla dialektala uttal som rahs i stället för rice och white i stället weight.

Konsekvenser för de utsatta eleverna var bland annat ovilja att hålla muntliga presentationer eller att räcka upp handen. Somliga försökte tvätta bort sin dialekt för att slippa mobbning. Andra upplevde att de behövde jobba betydligt hårdare och kunna betydligt mer än sina kamrater för att de inte skulle stämplas som korkade eller för att de inte skulle känna sig obekväma i klassrummet.

Studien visar enligt forskarna att det är viktigt att på college skapa välkomnande miljöer. Respekt för olika dialekter ska i sin tur minska fördomarna.

Anders

Foto: Istockphoto

0 kommentarer

När ord som fuck, damn och piss används på Twitter är det inte sällan en liberal som sitter vid tangentbordet. Konservativa twittrare talar mer om religion – men använder också oftare negativt laddade ord som ugly och nasty. Det visar en studie publicerad i den vetenskapliga tidskriften PLOS ONE.

Tydliga kopplingar finns mellan språkbruk och politisk hemvist. Det fastslår brittiska forskare i en studie av följare av Twitterkonton tillhörande Republikanerna och Demokraterna i USA. Totalt analyserades inlägg från 10 759 twittrare.

Forskarna konstaterar att den politiska ideologin återspeglar sig i ordvalet. Demokrater, som ofta beskrivs som personer med en liberal grundsyn, använder ord som återspeglar egna värderingar. Samma sak gör också republikaner, väljare som i regel kallas konservativa.

Liberaler tar oftare till kraftuttryck som fuck, damn och piss. Detta förklarar forskarna med att republikaner förknippas med artighet. Men liberaler använder också ord som sweet, love och nice, något som uppges bero på att de i större utsträckning än konservativa uttrycker glädje. Dessutom är liberaler mer känslosamma, vilket visar sig i flitig användning av ord som touch och feel.

Konservativa har ett större intresse för religion. Därför dyker enligt forskarna ord som church, altar och mosque oftare upp i inläggen. Konservativa sägs även i hög grad förespråka en livsstil med fokus på framgång och bedrifter. Tecken på detta är ord som hero, win och earn.

Fler förekomster av worried, fearful och nervous gör att liberaler kan betraktas som neurotiska. En negativ tolkning av världen resulterar hos konservativa i ökad användning av hurt, ugly och nasty.

Språkbruket ger alltså ledtrådar om en twittrares politiska hemvist. Värt att notera är dock att twittrarna för forskarna inte avslöjat några politiska sympatier. Därför är gränsdragningen mellan liberaler och konservativa inte självklar. Politiskt intresserade personer kan till exempel tänkas följa Twitterkonton tillhörande även meningsmotståndare.

Anders

Illustration: Istockphoto

0 kommentarer

Manspreading, wine o’clock, rage-quit, deradicalisation och butt-dial är nya ord i Oxford Dictionaries nätupplaga. En gång i kvartalet uppdateras ordboken med tusen nya ord.

Att avståndet mellan Sverige och Storbritannien inte är särskilt långt blir tydligt för den som läser de senaste tillskotten till ordboken. Många av de engelska nyorden återfinns också i svenskan – i vissa fall som lånord, i andra fall som svenska motsvarigheter.

Såväl i Storbritannien som i Sverige har fenomenet manspreading diskuterats. Det handlar om män som – särskilt inom kollektivtrafiken – sitter så bredbent att kvinnan som råkar sitta bredvid tvingas att tränga ihop sig för att få plats. På svenska används bresande och bredsittande. Som verb används skreva och bresa i betydelsen ’sitta bredbent’.

Beer o’clock och wine o’clock inträffar inga bestämda klockslag. Tidpunkten inträffar helt enkelt när det blivit dags för en öl eller för ett glas vin.

Rage-quit gör den som lämnar datorn i vrede efter att ha misslyckats med ett spel. Butt-dial är släkt med pocket-dial. I det ena fallet sker den oavsiktliga uppringningen när mobiltelefonen ligger i bakfickan, i det andra fallet när den ligger i någon annan ficka.

Både i Sverige och Storbritannien finns det personer som frivilligt söker sig till krigsområden. Vissa vänder sig till terrorgruppen Islamiska staten, IS, för att strida för dess så kallade kalifat, medan andra reser till Ukraina för att delta i striderna antingen mot eller för separatister. Något vissa fruktar är att dessa frivilliga ska utnyttja kunskaperna om vapen och annat även i hemlandet. Därför strävar myndigheterna efter deradicalisation (’avradikalisering’), alltså en process där presoner med samhällsomstörtande åsikter ska vända sig bort från denna ideologiska värld.

Grexit (’grekiskt utträde ur eurozonen’) och brexit (’brittiskt utträde ur EU’) är ord som redan funnits med på Språktidningens och Språkrådets nyordslista. Språktidningen har tidigare också tagit upp ordet hangry (’att samtidigt vara hungrig och ilsken’).

Nätets kortformer fortsätter att ta plats i ordlistan. Den här gången märks bland annat kortformerna NBD (No Big Deal), rly (really) och SJW (social justice warrior).

Anders

Foto: Istockphoto

1 kommentarer

Den mest attraktiva accenten på de brittiska öarna är den som finns i republiken Irland. Den som däremot talar Brummie vinner inte många popularitetspoäng. Det visar en undersökning utförd av You Gov.

Den som har irländsk accent har all anledning att inte försöka dölja sitt uttal. När britterna själva får avgöra är det nämligen accenten från grannlandet Irland som betraktas som mest attraktiv. Den irländska accenten får 42 poäng av You Govs panel. Nordirländsk accent får däremot bara 5 poäng.

Tvåa på listan är received pronunciation, den så kallade BBC-engelskan, med 31 poäng och trea walesisk accent med 20 poäng.

Hopplöst sist är brummie, som talas i Birmingham, med -53 poäng. Attraktiva är heller inte scouse (Liverpool) med -33 poäng, mancunian (Manchester) med -31 poäng, cockney (London) med -30 poäng och glaswegian (Glasgow) med -29 poäng.

Accenter som talas i eller nära det egna hemmet får i regel bättre betyg där än av britterna i genomsnitt. Glaswegian får betyget 7 när enbart skottar får betygsätta den. Med -16 är cockney inte lika oattraktivt i London som i övriga Storbritannien.

Undersökningen genomfördes av You Gov i november 2014. Där fick 2 018 britter betygsätta tolv brittiska och irländska accenter. Skalan som användes var mycket attraktiv, ganska attraktiv, varken attraktiv eller oattraktiv, ganska oattraktiv och mycket oattraktiv. Varje accent fick en popularitetssiffra genom att ta andelen positiva omdömen och därefter dra ifrån alla negativa omdömen.

Anders

Illustration: You Gov

Foto: Thinkstock

0 kommentarer

Vissa koncentrerar sig på rösten medan andra bryr sig mer om ansiktsuttrycken. Skillnaderna mellan hur mandarin- och engelskatalande tolkar känslor beror på att det i Östasien är mer sällsynt med ögonkontakt. Det hävdar kanadensiska forskare i en studie publicerad i Neuropsychologia.

Flera östasiatiska kulturer kännetecknas enligt forskarna av begränsad ögonkontakt och mindre intensiva ansiktsuttryck. Engelsktalande i Nordamerika fokuserar däremot mer på ansiktsuttryck och mindre på rösten.

Forskarna drar slutsatsen efter att ha testat hur 39 personer – där 20 talade kinesisk mandarin och 19 engelska – tolkade känslor som förmedlades genom tal och kroppsspråk. De fick se ansikten och lyssna till röster. Därefter var deras uppgift att säga hur personen kände sig.

De engelsktalande lade större vikt vid ansiktsuttrycken medan de kinesisktalande gav rösten större betydelse när det gällde att läsa av hur en person kände sig. Samtidigt hade neutrala ansikten en störande effekt för de engelsktalande vid tillfällen då de borde ha fokuserat på rösten.

Men det handlade inte bara om olika beteenden. Även hjärnaktiviteten, som mättes med hjälp av EEG, skilde sig mellan grupperna. Därför anser forskarna att det handlar om kulturella och lingvistiska skillnader som är mycket djupt rotade.

Anders

Foto: Istockphoto

0 kommentarer

Med 32 000 ord på 712 sidor kartlägger Noel Kelly slang i nyzeeländsk engelska. Boken är den första i sitt slag sedan 1940-talet. Den innehåller både ord och uttryck som är typiska just för Nya Zeeland, men också slang som används inte bara i nyzeeländsk engelska.

Den som händelsevis funderat över uttryck som seagull’s breakfast (en ”frukost” där varken mat eller dryck ingår utan i stället består av ett toalettbesök och en promenad på stranden), all hui and no doey (’mycket snack och lite verkstad’), autumn leaf (’sladdbarn’) back door pensioner (’pensionerad fårhund’) och blackwash (’besegras av ett nyzeeländskt idrottslag’) kan nu få sin nyfikenhet stillad i den nyutkomna boken Dictionary of slang in New Zealand. Den senaste slangordboken för nyzeeländsk engelska var Sidney Bakers A dictionary of colloquialisms som utkom för 70 år sedan.

Noel Kelly är den som står bakom boken. Han berättar enligt Stuff att han började att samla på slang när han skrev en roman. Syftet var att använda slanguttrycken i berättelsen. Men snart tog slangen över helt och hållet. I fem års tid växte samlingen av slangord samtidigt som manuset till romanen hamnade allt längre ner i byrålådan.

Svårast har enligt Noel Kelly varit att kartlägga slanguttryckens ursprung. Det är ett av skälen till att boken även innehåller slang som också används i andra länder. Inte minst finns det i nyzeeländsk engelska mycket slang som är gemensam med den engelska som talas across the ditch (’på andra sidan Tasmanhavet’), alltså i Australien. Ett sådant uttryck är no worries, som vissa närmast upphöjt till ett motto för Australien men som också används flitigt på Nya Zeeland.

Noel Kelly tycks ha fått blodad tand. Han säger enligt Stuff att han redan har planer för en andra upplaga av den nyutkomna boken:

Direkt när den hade börjat tryckas hade jag redan en lista på 40 uttryck som jag sedan dess har hört att nyzeeländare använder.

Dictionary of slang in New Zealand kostar 50 till 60 nyzeeländska dollar i handeln, alltså 360 till 430 kronor plus porto från lite längre bort än across the ditch. En budgetvariant är att i stället följa bokens Twitterkonto.

Anders

0 kommentarer

Mansplain (’förklara ett fenomen på ett nedlåtande sätt’) var 2014 års ord i australisk engelska. Valet gjordes av Macquarie Dictionarys jury. Vinnare i den allmänna röstningen blev share plate (’portion avsedd för flera kunder på restaurang’).

Teleskopordet mansplain (bildat till man och explain) har gjort kometkarriär de senaste åren. Verbet används i synnerhet när en man förklarar en sak för en kvinna och utgår från att hon vet mindre än honom. Det har fått syskon i ord som whitesplain och rightsplain, något vita respektive högerväljare kan ägna sig åt.

Under 2014 fick mansplain, som är belagt sedan 2008, sitt stora genombrott i australisk engelska. Verbet utsågs därför av Macquarie Dictionarys jury till 2014 års ord. Under året tog det också plats i ordbokens elektroniska utgåva.

I allmänhetens omröstning segrade share plate. Ordet används framför allt i restaurangmiljö när matgäster delar på en stor portion av samma rätt.

Hedersomnämnanden gick till binge watching (’serietittande’), bamboo ceiling (’bambutak, osynlig barriär som förhindrar att personer med asiatisk bakgrund lyckas göra karriär i samhället’), lifehacking (’tillämpning av olika knep eller genvägar för att underlätta vardagen’) och selfie stick (’selfiepinne’).

Anders

Illustration: Istockphoto

0 kommentarer

Jag har en fråga med anledning av artikeln om vikingarna i Språktidningen nummer 8/14. Vi har sett tre vågor av invandring från Skandinavien (huvudsakligen ”Danmark”) till England. Vid den sista vågen hade man uppehållit sig några generationer i Normandie och gått över till franska språket så där kan man förstås se stora språkskillnader. Men hur var det med de två första vågorna? Anglerna, saxarna och jutarna kom på 400-talet och vikingarna på 7-800-talet. Fornnordiskan var enligt artikeln ganska enhetlig fram till 900-talet. Hur stora var egentligen skillnaderna i språk mellan de som kom på 400-talet och de som började komma mot slutet av 700-talet? Man får ofta intryck av att skillnaderna var mycket stora trots att kontakterna varit täta.

Lars Andersson

Svar: Det är riktigt att Storbritannien träffats av (minst) två, och om man räknar med de förfranskade ’normannerna’ från Normandie, tre, vågor av skandinaver. Den första kända är förstås när angler, saxar och jutar (och antagligen också friser) invaderar England på 400-talet, den andra är när ’vikingarna’ härjar i England och sedan etablerar Danelagen i centrala delarna. Frågan lyder alltså hur stora de språkliga skillnaderna varit mellan dessa folk, när de möts.

Angler och saxar (och friser) talade vad vi kallar för ett västgermanskt språk, jutarna, får vi anta, ett nordgermanskt. Hur det har gått till när Proto-Germanska (eller urgermanska, som vi säger i Sverige) splittrades upp i nord-, väst- och öst-germanska, har vi ganska dimmiga uppfattningar om. Östgermanskan, dvs. i princip gotiskan, har vi gott grepp om tack vare Silverbibeln i Uppsala, men för de övriga två måste vi förlita oss på framförallt de fåtaliga runinskrifterna med det äldre runalfabetet (den äldre futharken). Här pågår forskning tämligen intensivt för närvarande, där de senaste rönen räknar med att jutarna på Jylland haft ett slags språklig mellanställning mellan nord- och väst-germanskan. Anglernas, saxarnas (och frisernas) språk smälter av allt att döma snabbt samman i England och utveckals till fornengelska, och på samma sätt genomgår det andra västgermanska språket, ’ur-tyskan’, stora förändringar, med uppkomsten av en fornlågtysk dialekt och en fornhögtysk (som exv. genomgår den fornhögtyska ljudskridningen, även kallad den andra germanska ljudskridningen, då exv. ett *watr, i engelskans water, resulterat tyskans wasser). Danelagen antar man har varit tvåspråkigt långt fram i tiden; anglosaxiska och nordiska.

Den stora frågan är då om de nordbor som kommer till England på 700- men framför allt på 800-talet kunnat förstå det fornengelska språket. Personligen har jag svårt att tro det. Ett av skälen är dels att fornengelskan, på vanligt sätt, utvecklats på sitt sätt, dels att det urnordiska språket genomgår en radikal förändring under just 700- och 800-talen, med förändringar som omljud (gasti- > gäst), brytning (*bernu > björn), synkope (försvagning eller förlust av slutstavelser) och assimilationer och sammandragningar med förlust av ljud, vilket leder till ordreduktion (Hlewagastir > Lägästr). Det fornnordiska språket kommer således att skilja sig ganska mycket från fornengelskan vid tiden omkring år 800.

Intressant nog – och detta är helt nya forskningsrön – har professor Jan Terje Faarlund i Oslo, föreslagit att det språk som vi kallar medelengelska, och som talades i England efter att normannernas franska ånyo ersatts av engelska, denna medelengelska inte är att definiera som emanerande ur västgermanska utan ur nordgermanska. Fornengelskan skulle således vara att klassificera som ett västgermanskt språk, medan medelengelskan ett nordgermanskt! Detta senare språk skulle syntaktiskt vara baserat på nordgermanskan med ett starkt inslag av anglosaxiskt och franskt ordförråd. Sannolikt kommer dessa nya forskningsresultat att resultera i en intressant diskussion i forskningen.

Stefan Brink, professor i skandinaviska studier vid University of Aberdeen

Foto: Istockphoto

0 kommentarer

Engelska i både förskolan och i hemmet. Det är receptet för att barn med spanska som modersmål ska lyckas i skolan längre fram. Det hävdar amerikanska forskare i en studie publicerad i Applied Psycholinguistics.

År 2030 beräknas omkring 40 procent av eleverna i amerikanska skolor ha engelska som andraspråk. En stor del av dessa elever kommer att ha spanska som modersmål. Tidigare forskning visar att de elever som inte tidigt bemästrar engelskan ofta lämnar skolan med låga betyg. De går också mer sällan vidare till högre utbildning.

För att tidigt utveckla engelskan rekommenderar nu en amerikansk forskargrupp att föräldrar exponerar sina barn för språket så mycket som möjligt. Studien, som gäller spanskspråkiga barn som ännu inte börjat skolan, visar att barnen i hemmet snappar upp och lär sig använda nya ord. I förskolan, där de stöter på mycket engelska, får barnen möjlighet att öva och utveckla sin engelska.

Just förskolan är enligt forskarna en utmärkt plats för språkinlärningen. Där kännetecknas inlärningen av att den sker genom social interaktion.

Metoden lägger ett stort ansvar på föräldrarna. Om de inte talar god engelska kan i stället någon annan person kallas in för att hjälpa barnen. Samtidigt får heller inte modersmålet glömmas bort. Det är av yttersta vikt, skriver forskarna, att även det utvecklas.

Anders

Foto: Istockphoto

1 kommentarer

Sidor

Prenumerera på RSS - engelska