Det är dags för en stavningsrevolusjon i svenskan! Det skriver Johannes Vivers, lärare i svenska som främmande språk, i en debattartikel.

”Varför har ni så många olika stavningar av sju- och tjugo-ljudet?”

Frågan utslungades av en av mina elever, en frustrerad man från Mellanöstern, som med rätta ifrågasatte vår minst sagt inkonsekventa stavning av ljuden ”sj” och ”tj”. Dessa ljud och deras stavningar vållar inte bara mina elever huvudbry, jag minns själv hur knepigt det var att bemästra detta under skoltiden.

Svaret på frågan är komplicerat. Ibland har vi ursprungligen uttalat alla bokstäver i ordet, och behållit stavningen även om uttalet har förändrats (ex: stjärna). I andra handlar det om att vi i vår vilja att känna oss lite franska eller tyska har behållit dessa stavningar (ex: situation).

Min sambo är från Bulgarien, och det är slående hur mycket smartare konstruerat det kyrilliska alfabetet är. Vårt tjugo-ljud (tjugo, kärna, kjol) har blott en bokstav i bulgariskan. Enkelt, rent och tydligt. När man hör att ett ord har detta ljud, vet man automatiskt vilken bokstav som ska skrivas. Sju-ljudet finns dock inte i bulgariskan, så av naturliga skäl finns inte det representerat i det kyrilliska alfabetet.

Det finns faktiskt en grundregel för sju-ljudet, och den är att det ska stavas ”sj” framför hård vokal (sjal, sjok, sjunga, sjå) och ”sk” framför mjuk (sked, skina, skynda, skärp, skör).

Tänk om det vore så enkelt. Problemet är som så ofta att det finns undantag. Vi skriver till exempel ”människa, själv och sjö”.

Förutom grundreglerna och deras undantag finns även en mängd andra stavningar för sju-ljudet. Vad sägs om skjorta (skj), stjärna (stj), operation (ti), invasion (si), diskussion (ssi), shorts (sh), schack (sch), choklad (ch), generös (g) och journalist (j).

Grundreglerna för tjugo-ljudet är:

tj framför hård vokal, dock ej ”å”: (tjalla, tjog, tjuv)

k framför mjuk vokal (kemi, Kina, kyl, kärlek, kök)

Alternativa stavningar för tjugo-ljudet är:

kj (kjol, Kjell)

ch (chatta, check)

Så till mitt förslag: Är det inte dags för stavningsreform, en liten revolusjon för att byta ut alla förlegade stavningar, som bara vållar bekymmer och som inte på långa vägar är logiska? Vad är det för fel på följande, till exempel:

Den kostade sjortan.

Ser du sjärnan i det blå?

Läkaren ska utföra en operasjon.

Dagen D 1945 skedde en stor invasjon.

Det blev en våldsam diskusjon.

Det är 27 grader varmt ute. Jag tar på mig ett par sjorts.

Vill du spela sjack?

Jag är sugen på sjoklad.

Vad du är sjenerös!

Jobbar hon som sjornalist?

Ät med sjeden.

Solen sjiner.

Sjynda dig!

Dra åt sjärpet.

Vasen är sjör.

En gemensam stavning av samma ljud. Snyggt, eller hur?

Och vad sägs om det här:

Jag ska tjatta med en kompis i kväll.

Kan man betala med tjeck?

Vilken snygg tjol!

Heter du Tjell?

Tjemi var mitt favoritämne i plugget.

Tjina är ett stort land.

Tjylen är full med mat.

För tjärlekens skull.

Vi har byggt om tjöket.

Vad säger ni? Skulle det inte vara enklare för alla? Två specifika ljud, två specifika stavningar?

Johannes Vivers

lärare i svenska som främmande språk

8 kommentarer

Ta chansen att på allvar införa arabiska som språkval i svenska skolor. Det vore en verklighetsanpassning som skulle ge Sverige stora fördelar. Det skriver Oskar Ehrnberg.

Det har aldrig funnits ett bättre tillfälle att lära sig det arabiska språket. Till följd av det avskyvärda inbördeskriget i Syrien och den allmänna instabiliteten i Mellanöstern och Nordafrika letar sig allt fler till Europa för att starta ett nytt liv. Ord kan inte betona vikten av att lära sig språket av det land man tagit sig till, varken den personliga och den samhälleliga. Men vad som ofta glöms av att ge emfas är hur viktigt språket är för att på riktigt förstå den kultur man möter, vare sig detta sker på hemmaplan eller i ett främmande land.

Visst kan du som engelsman eller amerikan flytta till Sverige och klara dig galant enbart på dina engelskkunskaper, men kan du någonsin på riktigt förstå svenskarna och vår kultur utan att ha ett starkt grepp om svenska språket? På samma sätt skulle en svensk säkerligen kunna bli mycket god vän med en grupp på besök från exempelvis Brasilien, men hen skulle förmodligen få ut mycket mer värde ur mötet med den främmande kulturen om hen lärde sig portugisiska. Om Sverige på riktigt ska kunna hantera det stadigt ökande antalet modersmålstalare av arabiska inom sina gränser gäller det alltså att vi får en bredare grund i det arabiska språket även bland oss med svenska som modersmål.

Bortsett från dina politiska åsikter och ifall du benämner det flyktingkris eller massinvandring är detta den verklighet vi ställs inför; mängden modersmålstalare av arabiska i Sverige kommer att försätta öka under den kommande tiden. I stället för att se detta som ett problem kan det göra gott att tänka på det som en möjlighet för Sverige. Det är ju trots allt mycket enklare att gå med strömmen än att försöka motarbeta den.

Mitt förslag är att i samband med det stora antalet nya arabisktalande starta upp och bygga ut undervisning i arabiska som andraspråk i svenska skolan. Genom att satsa på vuxna med åtminstone slutförd gymnasial utbildning och ge dessa expressundervisning i svenska och en kurs i läraryrket kan vi snabbt fylla positioner för arabisklärare runt om i landet. Arabiska skulle då kunna införas som språkval tillsammans med tyska, spanska och franska som i skrivande stund väljs av elever i sjätte klass (fastän det gott och väl skulle kunna flyttas fram till fyran). Inte bara skulle vi då ge elever utökade språkliga valmöjligheter och ett bredare lingvistiskt perspektiv utan också skapa ett helt nytt yrke som klippt och skuret för många nyanlända.

Somliga kan säkert se det som problematiskt att anställa lärare utan fullständig lärarutbildning eller tidigare undervisningskompetens, men med tanke på hur skrämmande låg färdighetsnivå många språkvalslärare besitter i sina undervisningsspråk i dagens skola känns det snarare som en frälsning att kunna ta in modersmålstalare på dessa poster. För språkinlärning är immersion vitalt och detta kan uppnås i större utsträckning med en person som är fullt trygg i språket.

Så förutom att en stor mängd arabisktalande bor inom Sveriges gränser, vad finns det för skäl till att lära sig arabiska? Till att börja med finns det mellan 300 och 400 miljoner modersmålstalare världen över och det är ett dessutom ett av världens snabbast växande språk. Inte nog med det är islam en snabbt växande världsreligion som fortsätter få ett ökat kulturellt inflytande på länder långt utanför Mellanöstern och Nordafrika. Arabiskan spelar en otroligt central roll inom islam, långt viktigare än latinet någonsin gjort inom kristendomen. Dessutom är arabiska en nyckel till århundraden av fascinerande och spännande kultur och förståelse för kanske ett av världens mest missförstådda folk.

Det finns emellertid en hake. Arabiskan är inte ett enat språk per se, utan är snarare en samling vitt spridda dialekter med mer eller mindre gemensam förståelse. Skillnaderna i ordförråd och uttal är ofta så stora att invånare från olika regioner har svårt att förstå varandra. Två talare av arabiska från Marocko respektive Irak skulle troligtvis inte kunna hålla en konversation om de pratade sina lokala dialekter. För att överkomma detta problem finns det tre olika alternativ som den svenska skolan skulle kunna titta på.

Levantinsk arabiska är en samling dialekter som talas i området Levanten i Mellanöstern som inkluderar bland annat Syrien, Libanon, Jordanien och Palestina. Eftersom många av de i Sverige nyanlända kommer från denna region kan fokus på dessa dialekter bidra till ett snabbt och smidigt införande av arabiska som andraspråk i svenska skolan. Det hade också givit kunskap i en arabiska som talas av cirka 20–30 miljoner människor i ett av Mellanösterns nyckelområden.

Egyptisk arabiska talas som modersmål av 50–60 miljoner människor och är den dialekt som förstås av flest i arabvärlden tack vare Egyptens stora mediaexport till resten av de arabisktalande länderna. Egyptisk arabiska kan därför vara ett strategiskt och effektivt alternativ men som dessvärre kan bli svårt att införa på grund av det relativt låga antalet egyptier i Sverige.

Modern standardarabiska baseras trots sitt namn på århundraden gammal grammatik med komplicerade böjningar och kasusändelser. De flesta experter ser ytterst lite skillnad på denna standard och klassisk arabiska som är språket i Koranen och det centrala språket inom islam. Till följd av detta uppfattas detta språk som arkaiskt och gammalmodigt i arabiska öron och för många känns det onaturligt ifall de skulle behöva prata det med någon. Ändå är det det språk som används på nyheterna och i den akademiska världen och alla som är högutbildade besitter färdigheter i språket. Dessutom är det det officiella skriftspråket så för att kunna läsa svårare texter krävs kunskaper i denna variant av språket.

Frågan är alltså inte om svenska skolan borde överväga att introducera arabiska som andraspråk; att detta kan gynna Sverige och dess invånare på åtskilliga sätt står klart. Det handlar snarare om vilken/vilka variant/varianter av språket som skulle ingå i undervisningen. I många fall där verkligheten plötsligt och drastiskt förändras är det viktigt att se sina nya omständigheter som en möjlighet i stället för något att försöka motarbeta. Jag anser att ett införande av frivillig undervisning i arabiska i svensk skola är en fullkomligt rimlig anpassning efter den nya verklighet som Sverige numera är en del av.

Oskar Ehrnberg

Foto: Istockphoto

8 kommentarer

Undervisningen i nordiska språk försummas i skolan. Därför kan allt färre förstå sina närmaste grannar i Norden. Det skriver Alexander Nilsson.

Somliga anser att svenskar, norrmän och danskar har tappat förmågan att förstå varandras språk. Detta gäller även dem som bor söderut nära Köpenhamnsområdet och nära gränsen till Norge. Flera generationer tidigare var nämligen norska, danska och svenska ett gemensamt språk då samtliga härstammar från urnordiska. Men i dagens moderna samhälle kan vi inte ens förstå våra närmaste grannar.

Själv stöter jag ofta på detta problem varje gång när jag till exempel ska köpa glass på Ströget i Köpenhamn, då danskans räknessätt låter som rappakalja i mina öron. Vid dessa tillfällen får jag helt förlita mig på siffrorna som dyker upp på kassaapparatens skärm och hoppas att kassörskan ger mig rätt summa pengar tillbaka. Det danska språket är uppbyggt på det sättet att man säger entalet före tiotalet, vilket är någonting som förvirrar många som inte är vana vid språket, inklusive mig.

Detta är ett problem som borde få ytterligare uppmärksamhet. Enligt den nordiska språkpolitiken i Deklarationen för nordisk språkpolitik (2006) har vi flera mål som inte ens är i närheten av att uppfyllas. Ett av målen är till exempel ”att alla nordbor kan kommunicera med varandra, i första hand på ett skandinaviskt språk.” Reminder: engelska är inte ett skandinaviskt språk och är därför exkluderat.

Inte för att jag är emot engelskan. Tvärtom är jag för inlärning av engelskan i alla klassrum eftersom språket redan har spridit sig som ett ogräs över hela världen och de flesta i dagsläget förstår det. Det är bara det att om de nordiska språken inte lärs flitigt och korrekt av yngre och framtida generationer, så riskerar ett annat språk än landets nuvarande modersmål att ta över. Språket är ett viktigt verktyg för alla människor, oavsett om de är medvetna om det eller inte. Det är synd när människor blir berövade sin språkliga handkraft och när språk blir utrotade. Vi har alldeles för många gravar i tungomålens värld; vi behöver inga fler.

Varför används engelskan så ofta i vårt vardagliga liv? Kanske ligger svaret i en tunn silverskärm med fladdrande bilder eller en svart platta som vilar på skrivbordet. Det kanske inte finns något adekvat svar på hur man motarbetar denna kommunikativa utveckling, men det finns alltid olika metoder och lösningar. Om skolledningen öppnar dörrarna för nordiska språk och förbjuder engelska helt under examinationer samt fokuserar på modersmålet, kan det hända att ungdomarnas resultat höjs.

Språket, vare sig det är norska, danska, engelska eller svenska, är det starkaste kommunikationsverktyget vi har i dagens samhälle. Någon gång i framtiden kanske vi uppfinner en apparat som låter oss läsa varandras tankar, men fram till dess ligger språkens framtid i dina händer.

Alexander Nilsson

student på Malmö Latin

Foto: Istockphoto

1 kommentarer

Villkoren för lärare i moderna språk måste förbättras. Annars drabbas inte bara lärarna utan i förlängningen även Sveriges internationella konkurrenskraft. Det skriver Fernando Lopez.

För en månad sedan publicerades Lärarnas Riksförbund rapport om situationen för de moderna språken i Sveriges skolor. För mig var den droppen som fick min bägare att rinna över. Redan för 11 år sedan skrev Ulrika Tornberg i sin bok Språkdidaktik följande förutsägelse: ”Under senare år har lärare i allt mindre grad haft möjlighet att påverka sin egen fortbildning. Undan för undan har de förlorat möjligheten till inflytande över sin egen yrkessituation. Yrkets status har sjunkit och risken finns att allt färre unga människor kommer att vilja utbilda sig till lärare”. Detta har tyvärr förverkligats i Sveriges skolor år 2016.

Vad håller vi egentligen på med här? Alltså, i den svenska skolan. Vi är trötta på att höra politikerna och utbildnings- och näringslivets representanter säga att ”språk är viktigt”, ”språk är en tillgång”. Känner ni igen dessa mantran? Och sedan, vilken är kommunernas och skolornas praxis? Vänta, svara inte än, jag ska berätta det för er. Åtminstone sedan 2005 vet vi (därför att Skolverket publicerade det) att de moderna språkens situation i Sverige, särskilt lärarnas situation, var dålig. Inom skolväsendet – detta är ingen hemlighet – är bra lärare a och o. Om lärarens situation inte är bra, blir det väldigt svårt att få såväl eleverna som ämnet att må bättre. Elva år har redan gått sedan dess, regeringar av tre olika färger, en handfull utbildningsministrar, tiotals rapporter som den ena efter den andra slår larm om det fria fallet som ämnet moderna språk går igenom i Sverige… och vad tusan händer här? Ingenting, ingenting alls. Det fria fallet fortsätter.

Bland resultaten i rapporten kan man läsa att det som väcker mest oro är det mycket låga söktrycket för ämneslärarutbildningen för grundskolan. Man skulle behöva ta in ca 380 sökande för lärare i moderna språk (framför allt spanska, tyska och franska) varje år i Sverige för att täcka behovet. Vet ni hur många personer som antogs i hela landet under höstterminen 2015? 16, ja, sexton, det saknas ingen nolla. Vad händer här? Varför höjer ingen rösten för detta i Sverige? Varför vill så få ungdomar utbilda sig till språklärare? Vänta ni, svara inte än. Vi kommer först att titta närmare på flera slutsatser i LR:s rapport.

Trots rådande brist på kvalificerade lärare i landet och svårigheter att rekrytera personal är lönerna för lärare i moderna språk lägre än för andra kollegor i samma läge.

Om vi pratar om könsfördelning bland män och kvinnor i ämnet kan vi hitta en möjlig anledning till förra punkten, då 89 % är kvinnor och endast 11 % är män. Jämställdhet? Inga kommentarer.

Vad gäller det allmänna missnöjet med arbetssituationen inom lärarkåren (ämne för att skriva inte bara en annan artikel utan en hel encyklopedi) kan man konstatera att språklärare är ännu mer missnöjda än sina yrkeskollegor. De uttrycker klart och tydligt att lönerna, för hög arbetsbelastning och brist på fortbildning är deras främsta anledningar till att må dåligt och överväga lämna yrket.

Trots att 85 % av lärarna yttrar sitt behov av fortbildning för att känna sig trygga med sitt ämne har endast 39 % fått något slags fortbildning under de senaste fem åren. Dessa fakta talar sitt tydliga språk. Inga kommentarer.

Över 60 % av lärarna säger att de måste undervisa grupper där det finns elever från olika kurser, nivåer eller årskurser, till exempel nivå 1 elever med nivå 3, nivå 2 med 4, etc. Hur kan man göra ett bra jobb under dessa förhållanden? Är det så att man har kommit på ett sätt att dela en lärare på två? Är det därför som man också har reducerad lön? Kan ni tänka er en matematiklärare göra samma sak under ett helt läsår? Eller en lärare i historia, eller i geografi? Vilken respekt för vårt ämne visar detta från skolledarnas sida? Från lärarföreningarnas och fackens?

Över hälften av alla lärare uppger att de fått för få antal timmar i sitt ämne för att kunna garantera att eleverna kommer att kunna uppnå kunskapskraven som kursen syftar till. Jag upprepar frågan för säkerhets skull: Vilken respekt för vårt ämne visar detta från skolledarnas sida? Från lärarföreningarnas och fackens?

Nästan en tredjedel av lärarna uttrycker att språkutbudet på den egna skolan har minskat under de senaste tre åren. Ännu mer oroande är det faktum att 88 % av lärarna uppger att skolan inte ger möjlighet till eleverna i årskurs 8 att läsa ytterligare ett språk inom ramen för det så kallade ”elevens val” program, något som Skolverket förespråkar och skolförordningen reglerar.  Kommer ni ihåg politikernas och skolmyndigheternas ord om “språk är viktigt”, “språk är en tillgång”? Motsvarar dessa ord de aktuella möjligheterna som skolor erbjuder till eleverna? Kära utbildningsansvariga, har ni ingen skam i kroppen? Nej, uppenbarligen inte. Ni fortsätter säga så medan möjligheterna för att läsa språk på skolan minskar i verkligheten. 

Som följd av allt detta börjar nu antalet språkelever på grundskola och gymnasieskola minska efter många år av kontinuerlig ökning. Det är inte bara så att antalet elever minskar utan också kursutbudet på skolorna gör det. Framför allt kurser på högre nivåer. Det finns allt färre skolor som erbjuder dessa kurser, vilket i sin tur kommer att leda till sämre språkkunskaper inom en nära framtid på landets universitet och högskolor. Bra jobbat, kära politiker och skolledare, bra jobbat.

Allt detta trots att en tredjedel av landets företag uppger att de vill och behöver anställa personal med bra språkkunskaper i ett annat språk än engelska. Konkurrenskraften på den internationella marknaden för de svenska företagen kommer snart också att lida av detta. Man behöver inte vara Aristoteles för att dra den slutsatsen.

Om vi återkommer till frågan om varför så få ungdomar vill utbilda sig till språklärare, behöver man inte heller vara Einstein för att förstå att den framtida yrkessituationen för språklärare i Sverige inte är särskilt attraktiv för ungdomarna.

Hur högt har vattnet stigit i era bägare, kära kollegor? Vi får smäll efter smäll, gång på gång, och till slut kommer vi att vara ute från flera utbildningar och skolor om vi inte vänder om och styr i rätt riktning snabbt. Kära politiker, skolledare, fack, lärarföreningar… Finns det någon där? Hur är det möjligt, efter mer än ett årtionde av flera alarmerande rapporter om moderna språkens situation i den svenska skolan, att ingen gör någonting? Vad håller vi på egentligen?

Man säger att den som tiger samtycker. Jag, som språklärare som känner stor respekt för mitt yrke och som vill att alla andra ska respektera det också, tänker inte tiga. Jag tänker inte gilla läget. Vad mer kan göras kring detta? Snälla – idéer, förslag, debatt – detta kan inte bara fortsätta!

Fernando Lopez

Gymnasielektor i moderna språk på Malmö latinskola och doktorand i språkdidaktik vid Göteborgs universitet

Foto: Istockphoto

8 kommentarer

När storebror var sådär fyra gjorde vi som alla andra föräldrar, lekte med bokstäver, ordspel och annat väl tillrättalagt pedagogiskt material. Visserligen tyckte storebror det var roligt att tillbringa tid tillsammans men insikten och förståelsen för vad allt det där skulle användas till kom liksom aldrig. Tills pappa en dag skrev bajs med stora bokstäver på lillebrors blöja.

Åh ... SÅ roligt det var!

Storebror kunde inte få nog och snart utvecklade det sig till sammansatta ord som bajsunge, skitunge, fisande, pruttande baby och plötsligt insåg han att bokstäver blev till ord, ord har makt och att alla som kan läsa orden kan förstå och att alla som inte kan lämnas utanför.

Språk är inte bara ord, det är sättet vi definierar och förstår vår värld på, uttrycker våra känslor, och precis som storebror insåg, är det att kunna använda orden även makt. Makt på gott och ont, men orden har bara den makt vi ger dem, orden i sig är neutrala. Vi kan välja att dramatisera eller avdramatisera de enskilda orden.

Exempelvis; En elev har inte fått någon uppgift på spanskan, tar därför ansvar och initiativ till eget lärande och med hjälp av Google lär sig eleven fyra nya ord på spanska. En duktig lärare samlar upp på elevens initiativ – använder orden till att bilda meningar, lära sig grammatik, hitta synonymer, föra en dialog och så vidare, och läraren gör detta utan egna individuella preferenser eller värderingar omkring enskilda ord. Om orden eleven lärt sig själv är kuk, fitta, trädgård eller katt spelar ingen roll för den duktiga läraren – alla ord kan användas.

Precis samma sak gör sig gällande när en dikt, en novell ska skrivas. Eleven måste få använda och leka med språket i alla dets kreativa, expressiva nyanser. En duktig lärare uppmuntrar eleven att göra detta; att fördjupa sig i språket, i orden, i kulturen, tiden, samhället, att experimentera, prova gränser. Om eleven i sin text skrivit hora, neger, snickare, jissta petter, förälskad, kåt eller jävlar spelar ingen roll för den duktiga läraren – för en duktig lärare begränsar eller censurerar aldrig sina elever utifrån egna normer.

Tyvärr ser det ofta inte ut så i den svenska skolan. Språkinlärningen, glädjen, kreativiteten och även yttrandefriheten får vika för lärarnas och de enskilda skolornas individuella uppfostringssyften. Svordomar och fula ord ändrar sig över tid, de är olika beroende på kulturella och sociala sammanhang, de är normbestämda och därmed även individuella. Inget av detta tycks spela någon roll och den svenska skolan genomsyras dessutom av den felaktiga slutledningen att så kallade fula ord alltid är lika med kränkning av individer.

Varför det är så kan man ju undra, när det ena forskningsresultatet efter det andra pekar på att fula ord, svordomar, inte är det minsta skadliga för barn – tvärtom. Att kunna använda förstärkningsord, att kunna nyansera sitt språk, att kunna begå sig i divergerande språkliga sociala sammanhang, att kunna och att få uttrycka sina känslor, är både bra och utvecklande.

Detta är alla överens om.

Bara inte i den svenska skolan.

Boel Harning

Författare och pecialpedagog

Foto: Istockphoto

2 kommentarer

Med tack för den intressanta artikeln "Helan goes forever" av Lars Melin i Språktidningen 5/2013 önskar Finlandssvenska Rimakademin framföra några kompletterande synpunkter:

I sin artikel tar Melin upp det faktum att det i snapsvisorna än i denna dag prisas hembränning och vrålsupande. Det är beklagligt att Melin koncentrerar sina analyser på denna ensidiga del av den breda snapsviserepertoaren.

Beklagandet kanske fordrar ett förtydligande.

I Finland är snapsvisesjungandet så gott som finlandssvenskarnas logotyp. De flesta kan snapsvisor och dessutom många snapsvisor. Javisst, fenomenet kan jämföras med allsång. Den första egentliga snapsviseboken i Skandinavien, "Pärlan", utkom 1927 i Finland. Efter det har snapsvisan levt vidare och utvecklats.

Vi såg det som en utmärkt idé när det svenska Vin & Sprithistoriska Museet på 1990-talet startade en insamling av alla nubbevisor som fanns i landet och sedan gjorde en uppföljning av insamlingen genom att arrangera Svenska Mästerskap i nydiktade nubbevisor. Det var då man hade kunnat vänta sig en kvalitetshöjning i det lyriska innehållet. Några nya pärlor såg dagens ljus, men den stora förbättringen i den svenska allmänna nubbevisrepertoaren uteblev desvärre.

I Finland följde en skara snapsviseentusiaster med utvecklingen och deltog även i de svenska tävlingarna. Efter att två år i rad ha tagit första pris (1997, 1998)  och andra pris 1999 anmodades de finländska aktivisterna att hålla sina egna mästerskap. Så gjordes och man har nu i tretton år arrangerat finländska snapsvisemästerskap som årligen lockar fram mellan 100 och 200 bidrag. Tävlingsmomentet med Sverige bibehölls och än idag hålls bejublade landskamper i Nyskrivna Snapsvisor i respektive land (Finland/Sverige) varje år.

Detta som bakgrund.

Det sällskap som grundades för att arrangera de Finländska mästerskapen och samtidigt vara en officiell motpart till Vin & Sprit (numera Spritmuseum) blev Finlandssvenska Rimakademin r.f. (FiRA), som grundades 2002. Ur Akademins urkund framgår tydligt dess strävan att förbättra den litterära kvaliteten på bordsvisor i allmänhet och snapsvisor i synnerhet. Med all kraft har FiRA gått in för att med exemplens makt (t.ex. publikationer) och i snapsvisetävlingssammanhang strängt utdöma brännvinsförhärligande, chauvinism, oetiska hållningar och dålig smak i insända tävlingsbidrag och i stället befordra intelligenta visor och stiliga rim.  

Vi i FiRA har sett en liten om också inte omvälvande förbättring i det nya snapsviseutbudet i Finland, men strävan kvarstår och målet släpps aldrig. Tilläggas kan att samarbetet mellan Spritmuseum och FiRA har varit både stimulerande och ömsesidigt givande.

Därför tycker vi att Lars Melin i sina språkvetenskapliga studier ytterligare kunde fördjupa sina insikter i snapsviselyriken – ­ när han nu har tagit upp ämnet – och djärvt ta ett steg över viken, där snapsvisan lever starkast, och applicera sina eminenta textanalyser på det utbud som finns och blommar bäst och på så sätt uppleva den finländska snapsvisans livskraft.  Mer information om FiRA hittar man på www.rimakademin.fi.

Finlandssvenska Rimakademin rf, Helsingfors

Bosse Österberg, dryckesråd

Stefan Federley, ordförande

1 kommentarer

Språkförsvaret är en partipolitiskt obunden ideell organisation, som språkpolitiskt står på tre ben: Vi försvarar svenska språket, särskilt gentemot engelskans expansion; vi förordar mångspråkighet; vi stödjer mellannordisk språkförståelse. Det avgörande med vår verksamhet är snarast att vi tror att det är möjligt att försvara svenska språket genom att påverka både makthavare och den allmänna opinionen med sakargument. När allt kommer omkring är det vi enskilda människor som bestämmer språkutvecklingen. Detta synsätt står i skarp motsättning till föreställningen att man ska stå vid sidan av språkutvecklingen och bara betrakta den. Alla språkförändringar som sker är ofrånkomliga. Detta är nonsens; det betyder bara att man överlåter till andra att bestämma över språkutvecklingen.

Ta Språkförsvarets senaste JO-anmälan angående krav på engelska i samband med universitetens anställningsansökningar och befordringsärenden (finns i antologin). I ett beslut från i höstas gick JO på Språkförsvarets linje. Denna JO-anmälan skrevs ursprungligen av en universitetslärare från en högskola i södra Sverige, som inte själv ville underteckna den, eftersom det kunde ha negativa konsekvenser för hans karriär. Språkförsvarets styrelse tog därför anmälan som sin. Under sommaren insjuknade han i cancer. På sin dödsbädd informerades han om JO:s beslut, vilket gladde honom mycket. Han själv kunde alltså inte dra någon praktisk nytta av beslutet, men hans JO-anmälan ledde till att svenska akademiker inte kan förmenas rätten att skriva anställningsansökningar och driva befordringsärenden på svenska.

Språkförsvaret har nyligen gett ut en antologi, Svenskan – ett språk att äga, älska och ärva, på eget förlag. Det betyder också att vi måste sköta all marknadsföring själva, exempelvis försöka förmå tidningar och tidskrifter att recensera boken. Blir inte boken känd, blir den inte såld. Hälften att alla nyutgivna böcker i Sverige recenseras aldrig i en dagstidning. Nu har i och för sig Språkförsvarets antologi till dags dato recenserats av en dagstidning, en nättidskrift och i en blogg. Alltid något, men inte tillräckligt.

Därför är det motiverat med en kort presentation av antologin.

Språkförsvarets antologi är ett viktigt språkhistoriskt dokument. Den speglar Språkförsvarets opinionsbildande verksamhet från och med 2004 till 2011. Samtliga dokument har tidigare antingen publicerats i olika tidningar och tidskrifter eller på vår webbplats, men som Marika Tandefeldt, professor i svenska vid Svenska handelshögskolan i Helsingfors, skriver i ett sakkunnigutlåtande:

 

”En bok är en bok är en bok. Den kan läggas eller den kan hamna under näsan på någon som aldrig hört talas om Språkförsvaret och dess webbplats. Den ger en överblick som ingen innehållsrik webbplats, där man måste navigera själv, kan ge. Den tematiska indelningen ger läsare en första aha-upplevelse. En bok blir känd och omtalad som ingen webbplats blir.”

Den tematiska indelningen är ingen tillfällighet. Även om Språkförsvaret fokuserade på kampen för en svensk språklag under åren 2005–2009, har vi systematiskt ”betat av” domän efter domän för svenska språkets vidkommande och olika språkpolitiska områden över huvud taget. Det gäller engelskans frammarsch som undervisningsspråk i det svenska skolväsendet, svenskans ställning inom högskolan, de moderna språkens ställning, svenskan i EU, mellannordisk språkförståelse, finlandssvenskan, engelska i reklamen, språkstatistik och svenskan som patentspråk etcetera.

Språkförsvaret bedrev en genomtänkt, konsekvent och energisk kampanj för tillkomsten av en språklag i Sverige, som antogs av en enhällig riksdag 2009. Vilken betydelse Språkförsvaret hade för det slutgiltiga beslutet går inte att avgöra. Men vilken organisation publicerade ett eget utkast till en språklag för Sverige 2006 i syfte att åskådliggöra hur en språklag skulle kunna se ut? När regeringen tillsatte en utredare, som så småningom publicerade betänkandet Värna språken, vilken var den enda gräsrotsorganisation som accepterades som remissinstans? Vilken organisation publicerade alla remissutlåtanden? Vilken organisation hade synpunkter på alla steg i utredningsprocessen, inklusive den språkpolitiska propositionen, Språk för alla, som låg till grund för riksdagens beslut 2009? Vilken organisation vidhåller sin kritik av språklagen? Svar: Språkförsvaret.

Per-Åke Lindblom är ordförande för Språkförsvaret.

0 kommentarer

Ledarskribenten på Norrköpings tidningar är orolig för svenskan. Men det är inte engelskans inflytande, sms-språket eller den så kallade rinkebysvenskan som hotar. Nej, det är språklagen och regeringskansliets språkvårdare. Ledaren pekar särskilt ut två mörka moln som tornar upp sig över ärans och hjältarnas språk: Svarta listan med ord och uttryck som ersättas i författningsspråk, och så Klarspråkskristallen, Språkrådets pris för en klar och tydlig svenska. Dessa två företeelser står, enligt Norrköpings tidningar, för vårdslös språkvård.

Vad är det då som bekymrar ledarskribenten? Först Svarta listan. Den är, enligt ledaren, ”full av till synes fullt normala ord som är tabu för våra stackars hunsade statstjänstemän”. Svarta listan sätter upp snäva ramar som gör den offentliga svenskan färglös och trist, argumenterar man vidare. Vad mycket mer spännande det vore att få brev och beslut som innehöll vackra ord som anbringa, hemställa och obilligt!

Ja, kanske det. Allt är lätt för den som redan kan. Många (exempelvis svensklärare, jurister, språkvetare och ledarskribenter) skulle säkert njuta av att få ett brev som kryddats med Svartalistanord. Ordkunskap ger kulturellt kapital – den som tvivlar kan titta in på Facebook den dag då högskoleprovets orddel offentliggörs som test i dagstidningarna.

Men den offentliga svenskan ska inte vara spännande. Den ska vara vårdad, enkel och begriplig – och demokratisk. Alla har rätt att förstå innehållet i utskick från myndigheterna. Ja, i allt offentligt språk. Den som vill njutningsläsa har en hel uppsjö utmärkta romaner på svenska att förlora sig i, som Paulina Nyman påpekade på Twitter.

Det här betyder förstås inte att myndighetsspråket behöver bli färglöst. Att hävda det är ungefär som att påstå att vi ibland behöver ta till engelska ord och uttryck för att svenskan är så fattig. Eller som att malligt slå fast att konceptet ”lagom” inte går att uttrycka på andra språk än svenska. Det går utmärkt att skriva vacker, ändamålsenlig myndighetssvenska utan att använda ord som mottagaren måste slå upp eller be en jurist förklara.

Klarspråkskristallen då? Det är lite svårt att tyda ut exakt vad NT har emot den. Skribenten oroar sig för att ”man nu låtit klarspråksarbetet gå till överdrift i Hovrätten”, utan att ge några exempel på denna ohämmade klarspråksiver.

Att en domstol ska skriva klarspråk i texter som vänder sig till allmänheten kan tyckas självklart. Det ska inte vara nödvändigt att gå juristlinjen för att kunna ta del av innehållet i en dom. Många tidningar rapporterade nyligen att unga jurister ofta använder ett onödigt krångligt språk. En förklaring kan vara att man under utbildningsåren bemödat sig om att internalisera det juridiska fackspråket. Äldre jurister har ofta betydligt lättare för att skriva klarspråk. Det betyder förstås inte att de glömt bort sin juristsvenska, utan bara att de lärt sig när den bör och inte bör användas.

En sak har NT alldeles rätt i: Språklagen ger det offentliga ett särskilt ansvar att vårda det svenska språket. Men det innebär inte att vi ska värna om svåra ord, passiveringar och långa inskott i myndighetstext. Språklagen slår fast att svenskan är samhällets gemensamma språk, som alla som är bosatta i Sverige ska ha tillgång till. Det innebär bland annat att myndigheterna måste arbeta med terminologi, så att svenskan även fortsättningsvis ska kunna användas inom alla samhällsområden. Det är motsatsen till vårdslös språkvård.

Anna Antonsson är språkkonsult och språkvårdare.

Foto: Fredrik Mjelle

6 kommentarer
Prenumerera på RSS - debatt