Inger Enkvists artikel om katalanska och katalansk nationalism i Språktidningen 7/14 har väckt flera reaktioner. Här är några av de reaktioner som inkommit och Inger Enkvists svar på kritiken.

Inger Enkvist har träffat den ena sidan i dragkampen om Katalonien. På detta bygger hon en artikel i Språktidningen 7/14 och spetsar med värdeladdade formuleringar och generaliseringar.

För en finlandssvensk känns misstänkliggörandet obehagligt bekant, och exemplen går att översätta. Subventioner till kultur på svenska i Finland? En egen national­dag? Svenska skyltar fast de flesta förstår finska? ”Inskränkthet”, rapporterar professor Enkvist.

Det är skäl att noga och opartiskt syna hur språk kan missbrukas politiskt, och att låta olika uppfattningar höras. Att som Enkvist kategoriskt avfärda den andra parten i en konflikt som manipulatörer eller ”manipulerade, intellek­tuellt och känslomässigt” ur­holkar trovärdigheten – artikelns­ och källornas. Katalanerna är värda bättre.

Wivan Nygård-Fagerudd

Inger Enkvists artikel om den katalanska nationalismen i Språktidningen 7/14 är tyvärr både ensidig och felaktig. Artikeln riktar in sig på det nationalistiska partiet CiU, som är en koalition bildad av Convergència Democràtica de Catalunya och Unió Democràtica de Catalunya. Unió har alltid varit emot självständighet och fortsätter att motsätta sig den. I Katalonien är nationalism inte synonymt med separatism per automatik.

I artikeln hävdar också Inger Enkvist att man har använt skolan för att försöka katalanisera befolkningen. Då citerar hon framför allt Antonio Robles. Han är historiker men har också varit medlem i två politiska partier som har gjort språket till dess huvudfråga. Det saknas någon röst som försvarar den katalanska utbildningsmodellen och att berätta att en bred politisk majoritet alltid har stött den här satsningen. Den nuvarande spanska kultur- och utbildningsministern har dock uttryckt sin vilja att ”spanifiera” de katalanska barnen.

 Förvirringen är stor när Inger Enkvist definierar en katalanist som en person som ”vill använda det katalanska språket som medel för att kräva politisk självständighet”. Vissa socialdemokrater, till exempel, säger sig vara katalanister, och de är inte alls för självständighet utan för federalism.

Det är också obefogat att hävda utan några exempel att den katalanska nationalismen är aggressiv. Varken våld eller hot om våld är något som präglar nationalismen i Katalonien. Däremot har det ofta varit hårdare tongångar från den andra sidan. Militärer som hotar med stridsvagnar och högerextrema grupper som kastar tårgas i en katalansk institution i Madrid.

På UR kan man se Mer än ett språk, ett intressant reportage om vilken situationen är för katalanskan, baskiskan och galiciskan i Spanien. Dokumentären ”Espanya Cataluña” av Issona Passola är också en bra dokumentär. Som i denna dokumentär förväntade jag mig av artikeln en pluralitet av röster som visar att relationerna mellan Katalonien och Spanien är komplexa. Därför är det en besvikelse att artikelns slutsats
är att alla i Katalonien har blivit manipulerade. Dessutom tycker jag att det är märkligt att en språkmänniska inte erkänner någon slags glädje över det positiva med tvåspråkighet och att katalanskan trots allt har överlevt och återhämtat sig. 

Maria Blanco

I Språktidningen 7/2014, skriver Inger Enkvist en artikel med den bisarra rubriken ”Katalanskan är kidnappad.” Men, kan ett folk ”kidnappa” sitt språk? Har till exempel svenskarna ”kidnappat” svenskan för att man i Sverige vill att det ska vara landets officiella språk och att alla ska kunna det? Är det en ”kidnappning” av språket att undervisning, massmedia och förvaltning ska vara på svenska i Sverige, och att man även skapat Svenska Akademien, med uppgift att ”främja svenska språket och litteraturen”?

I internationell press som The New York Times, Financial Times, The Guardian och Der Spiegel, har man under senare år ofta rapporterat om Katalonien. Beskrivningen av de stora demonstrationer som nyligen ägt rum, liksom Kataloniens ställning i Spanien och språkfrågan har framställts med saklighet, och med redogörelser av de olika synpunkterna.

Inger Enkvist däremot, framför i sin artikel en ensidig och falsk bild av Katalonien och det katalanska samhället. Hon använder argument från bittra spanskspråkiga skribenter som tydligen saknar Francodiktaturens politik i Katalonien. Då var den offentliga användningen av katalanska förbjuden, liksom i all utbildning och på skyltar på gator och torg. Alla handlingar som vi katalaner behövde från födelse till död måste vara på spanska, liksom alla namn. De som flyttade till Katalonien behövde aldrig lära sig katalanska och dessutom hade de privilegiet att alltid kunna kräva att bli tilltalade på spanska.

Tillkomsten av demokratin i Spanien i slutet på 1970-talet gjorde att katalanskan, som i Katalonien varit folkets språk sedan medeltiden, på nytt kunde återta sin självklara officiella rang, dock jämsides med spanskan. När skyltarna på gator och torg åter skrevs på katalanska och barnen började i skolan med katalanska som första språk och med spanska senare, protesterade radikala enspråkiga spansktalande grupper. De såg det som en försvagning av spanskans ställning och som ett hot mot deras språkliga privilegier i Katalonien. De protesterade också mot att kravet att kunna katalanska börjat gälla i vissa yrken, detta för att man i Katalonien skulle ha rätt att i affärer och allmänna inrättningar bli expedierad på katalanska.

De ogillade också att den självstyrande regeringen lagt undan resurser till att främja inlärningen och användningen av katalanska bland vuxna.

Denna språkpolitik som självstyrande regeringar av olika färg bedrivit i Katalonien de senaste tre decennierna har hela tiden haft ett stort stöd i Kataloniens parlament.

Trots självstyret, var katalanerna tvungna att acceptera att den spanska grundlagen från 1978 förpliktigar alla landets medborgare att kunna spanska. De andra inhemska språken däremot, var enligt grundlagen bara ”föremål för speciell respekt och skydd”. Detta innebär att katalanska i sitt eget område inte har samma starka ställning som spanska, till skillnad från vad som är fallet med den status som de olika språken åtnjuter i flerspråkiga länder som Schweiz, Belgien och Kanada. Enligt lag är katalanerna tvungna att vara helt tvåspråkiga, men inte de spansktalande som bor i Katalonien.

Det så kallade ”språkbad” som Enkvist kritiserar, alltså att barn i Katalonien, även spanskspråkiga, börjar skolan med bara katalanska som undervisningsspråk, borde inte väcka någons indignation. Alla elever i Katalonien är tvåspråkiga när de slutar skolan. Enligt det spanska utbildningsministeriet är deras kunskapsnivå i spanska till och med något över medelvärdet för hela landet.

Ramon Bohigas

Svar: Det här är ett ämne där många gör jämförelser till andra situationer, där olika personer har mer eller mindre djupa kunskaper och där jag redan ”har fått ordet” genom att få publicera artikeln. Jag tror inte att det är meningsfullt att gå in i en diskussion om enskildheter. Jag ville publicera artikeln eftersom jag uppfattar att svenska skattebetalare just har givit mig uppdraget att följa utvecklingen i spansktalande länder och förmedla kunskap om situationen där till svenskarna. Det här är en fråga där det är svårt för den svenska allmänheten att bilda sig en uppfattning och den är extra komplicerad därför att dels är den spanska situationen komplicerad, dels tangerar frågan flera allmänna kulturströmningar.
Jag vill bara upprepa/nämna ett par huvudpunkter:
1. När man talar om katalanskan i dag ska man veta att språket används som politiskt verktyg och att vi inte talar om någon ”naturlig” utveckling av ett språk i ett visst område. Språk används ofta politiskt och detta är ytterligare ett exempel.
2. Det bästa exemplet på att det är fråga om politisk maktutövning är att de katalanska myndigheterna inte tillåter de elever som så vill att exempelvis utbilda sig på spanska. Varför kan föräldrar och elever inte få välja?
3. Den som inte tror att det är fråga om nationalistisk manipulation bör studera katalanska läroböcker där det är lätt att hitta exempel på förtigande och snedvridning. Ger man snedvriden information till den unga generationen har man inte rent mjöl i påsen.
4. Den som föredrar att läsa en beskrivning som ligger nära nationalisternas inställning till situationen kan läsa den artikel som Språktidningen publicerade 2010 skriven av Jon Pelling.

Inger Enkvist, professor i spanska vid Lunds universitet

16 kommentarer
Prenumerera på RSS - katalanska