Bärsärkagång

Text: Catharina Grünbaum

Atterboms Vikingasäten, åldriga lundar, framruten av en manskör, hör man i våra dagar ganska sällan. Storvulen fornnordiskhet är inte gångbar på samma sätt som förr. Alltför många lätt bedagade män i läderväst och stripig hästsvans, tatuerade drakslingor på de bara armarna och torshammare i läderrem runt halsen har dessutom blivit en alltför åskådlig påminnelse om hur nordborna faktiskt kan ha tagit sig ut.

Det är ju inte precis så vi vill föreställa oss Tegnérs Frithiof.

Och när Arne Ankas tecknare Charlie Christensen i serieform framställde Röde Orm skapade han, trots stiliseringen, en bild av en skara mjödstinna flåbusar som förmodligen låg verkligheten närmare än Frans G Bengtssons sagapastisch.

Men även om vikingaromantiken har ersatts av en sakligare syn på den fornnordiska epoken har vi i språket ett antal uttryck från den - ofta omvandlade till mer eller mindre bildlig betydelse.

Högst levande är uttrycket gå bärsärkagång, förstärkt av engelskans go berserk, vilket smittat av sig på svenskan, så att man nu inte sällan möter konstruktionen gå bärsärk.

Bärsärkar, forntida våldsmän som ofta uppträdde i grupp, någon sorts brödraskap, karakteriserades förutom av sina björnskinnssärkar av att de i slagsmål och strid eggade upp sig själva och varandra med höga tjut och till sist uppnådde ett så besinningslöst raseri att de gick lös på allt som fanns i deras väg - samma psykotiska tillstånd som när påtända rockmusiker röjer ur ett hotellrum.

Ensamströvande bärsärkar kunde roa sig med att utmana personer de mötte på holmgång, ett envig som inte slutade förrän den ene eller båda sårats till döds. En regelrätt holmgång utfördes på en holme, så att ingendera av de stridande skulle kunna avvika. Uttrycken gå holmgång med någon, bjuda någon en holmgång används i dag om hårda duster både bokstavligt och bildligt, om såväl boxningsmatcher som politiska debatter.

I nutida redogörelser för vikingatiden framhålls handel och vardagsliv lika mycket som våldsamheten och det hänsynslösa skövlandet av städer och kloster. Men härnad, som skeppsfärderna kallas i den fornnordiska litteraturen, är bildat, det kan man inte komma förbi, av verbet härja.

I dagens språkbruk har härnadståg alltid i ett vällovligt syfte. Besjälade personer och organisationer drar i härnad mot orättvisor, drogmissbruk, sexism, språkligt förfall och annat förkastligt. Men skulle ordet kunna ha denna erkännsamma klang om det inte föregåtts av tidigare skedens syn på vikingafärderna som en oavbruten rad av kämpabragder?

Den som inte dog i härjning och strid utan hemma i sänghalmen sades dö strådöden, som inte var lika ärofull utan rentav vanhedrande, i alla fall i den götiska romantikens uppfattning av forntidens ideal. Erik Gustaf Geijer skildrar i sin dikt Den siste kämpen från 1800-talets början en åldrig viking, "döpter [...] i rödan blod", minsann, som avvisar tanken att "dö nesligt / på mjuka bädden, / dit de komma, / de svarte män / uti munke-kåpor, / och med olåt / nedlägga kroppen / i lågan mull / där ingen hög, / ingen bauta-sten /skall stå upp på hans stoft..."

För att undgå den kristna olåten och all den övriga förnedringen väljer han ättestupan. "Säll den som får vara hos Oden!"

Samma betydelse som dö strådöden har dö sotdöden, som innebär att man dör en icke våldsam död, av sjukdom, ålderdom eller annan skröplighet. (Sot är ett gammalt ord för sjukdom, ännu levande i sammansättningar som farsot, lungsot, gulsot, utsot.) I dag skulle väl de flesta finna det lite svårsmält att omtala medmänniskors stillsamma död som en död i sotsäng. Sotdöden är nu för tiden reserverad för bildligt bruk, om förhållanden, projekt och liknande som avtynar i brist på näring.

Bara bildligt används i dag också uttrycket varg i veum, det vill säga en person som skändat en helgedom. Veum är en gammal dativfom av vi, 'kultplats' -  ordet har överlevt i namn som Frövi, Ullevi, Odensvi, platser för dyrkan av Frej, Ull och Oden. En sådan våldsverkare (för det är vad varg ursprungligen betyder) dömdes fredlös. När man i dag omtalar en person som varg i veum är det oftast för att framhålla omgivningens inskränkthet. I den blekare kristliga vokabulären motsvaras uttrycket av en som svär i kyrkan.

Ett ord som däremot inte har något ursprung i forntida seder eller talesätt är lagom.

Men en gammal form är det ändå, nämligen dativ av ordet lag i betydelsen 'rättsbestämmelse', 'föreskrift'. Lagom betyder 'enligt lagens föreskrift', det vill säga så som det ska gå till om det ska gå rätt till.

Att det skulle syfta på att var och en fick ta en måttlig klunk så att det räckte till alla när hornet gick laget om är emellertid en myt som kan hänföras till avdelningen för språklig folklore, gestaltad i klämmiga sånger som Göterna fordomdags drucko ur horn, som avsjöngs vid Götiska förbundets gillen för två hundra år sedan.