Transspråkande utnyttjar alla våra språk

Text:

”Jag kan inte prata med dig nu, det är så noisy här!” Ibland slinker ett engelskt ord sömlöst in bland de svenska. Kanske onödigt – eller kanske helt ändamålsenligt?

Vi är vana att tänka på språk som separata system, isolerade från varandra: svenska är ett språk, engelskan ett annat, arabiska ett tredje … Men tänk om vi i stället skulle lösa upp gränserna, och låta språken flöda in i varandra? Vid varje tillfälle skulle vi då kunna lyfta fram ett uttryck eller en mening på det språk som vi smidigast kan uttrycka oss på, och som de vi samtalar med bäst förstår. Det är detta som är translanguaging eller transspråkande.

Och det kan bli en resurs i skolundervisningen, hävdar språkforskarna Ofelia García och Li Wei, som skrivit boken Translaguaging (Natur & Kultur 2018), liksom de forskare som bidragit till antologin Transspråkande i svenska utbildningssammanhang (Studentlitteratur, 2018). Då hamnar funktionen snarare än formen i centrum. Och ett av språkets främsta syften är ju kommunikation – och gärna smidig sådan.

I traditionell undervisning har ”främmande” språk ofta lärts in separat. Flerspråkiga elever, som har ett annat modersmål än landets majoritetsspråk, har dessutom i många fall hindrats från att tala detta. Bland annat för att förhindra att språken ska ”smitta” varandra. Genom historien har det även funnits en farhåga om att barn som lär sig fler språk än modersmålet kommer att bli ”halvspråkiga”, det vill säga inte lära sig något av språken helt och fullt.

Dessa synsätt är förlegade, anser forskarna, i dagens globala och flerspråkiga värld. Det vore ett enormt slöseri att inte ta vara på elevernas mångskiftande språkliga repertoar i undervisningen.

Det finns en mängd exempel på hur transspråkande kan användas för att etablera begrepp och förmedla ny kunskap. Språk, matematik, samhällskunskap och litteratur är några av de ämnen som eleverna tillgodogör sig genom att röra sig fritt mellan språken, som i Translanguaging sträcker sig från engelska och spanska till kinesiska och japanska.

I boken Transspråkande beskriver Jeanette Toth, doktorand i språkdidaktik, hur denna praktik bland annat kan användas i undervisning i naturvetenskap i en svensk skola. Delar av undervisningen sker på engelska, så att eleverna får tillägna sig språk- och ämneskunskaper samtidigt. De lär sig på detta vis också skillnaden mellan vardagsspråk, som huvudsakligen är modersmålet, och naturvetenskapligt ämnesspråk, som ofta innehåller abstrakta och tekniska termer.

Det här sättet att utnyttja alla tillgängliga språk utmanar den enspråkiga normen. Skolan har dessutom ”en historia av att vara djupt rotad i enspråkighet”, som Christina Hedman, professor i svenska som andraspråk, skriver i epilogen till Transspråkande.

Dessutom speglar språk alltid kultur, och det är troligtvis motstånd mot vissa kulturer som gör att transspråkandet har haft svårt att få fäste. Praktiken representerar en djupare ideologisk tanke; ett hopp om en gränslös värld.

Maria

Illustration: Istockphoto