Att läsa är en hjälp att leva

För två år sedan gav författaren Agneta Pleijel ut memoarboken Spådomen. Den är något så relativt ovanligt som en uppväxtskildring ur en flickas perspektiv. Onani, musik, vänskap i unga år och barnets blick på föräldrarna har skildrats otaliga gånger av män. I Spådomen får läsarna i stället ”en flickas memoarer”. Att döma av responsen var det efterlängtat. Hon är själv förvånad över framgångarna.

– Boken har exempelvis gjort smärre succé i Polen, men det beror nog på att den kom rätt i tid där med tanke på den kvinnokamp som förs där just nu, säger Agneta Pleijel.

I hennes bibliografi ryms både litteraturkritik, essäer, poesi, dramatik och romaner. Men novellsamlingarna lyser med sin frånvaro.

Tanken var att Spådomen skulle bli just en sådan.

– Jag har aldrig lyckats skriva noveller. Det är en mycket krävande konstform i sin knapphet. När jag börjar skriva skjuter mina tankar i väg. Det växer ut skott och rottrådar åt alla möjliga håll. Lite som den där.

Hon nickar mot sitt kök, där en ståtlig och månggrenad papyrusväxt tronar i fönstret. Agneta berättar att den härstammar från en växt som Selma Lagerlöf plockade med sig hem från Jerusalem i slutet av 1800-talet.

– Jag fick ett skott av en vän och ingår nu i en slags inofficiell klubb som vårdar Selmas gamla papyrus.

Till och med växterna är alltså litterära hemma hos Agneta Pleijel. Att det är ett författarhem märks inte minst också på antalet böcker och tidningar som ligger på bord och golv, framför den fullmatade bokhyllan. Stegen som står lutad mot bokhyllan är ett måste för att kunna nå övre radens böcker.

Lägenheten är också den plats där Agneta Pleijels nya roman Doften av en man tar sin början. Berättarjaget står och betraktar parken utanför. Det är vinter och det regnar över ett gräsbeklätt torg.

– Jag skrev det rätt nyligen. Berättelsen behövde förankras i nuet.

Precis som i Spådomen växlar perspektivet i boken mellan två pronomen. Nutidens jag blickar tillbaka mot den hon som i bokens inledning är i tjugoårsåldern och som nyss har lämnat Lund för ett fritt studentliv i Göteborg.

När hon skrev Spådomen brottades Agneta Pleijel mycket med formen. Skulle den berättas i första eller tredje person? Hon prövade båda.

– När man ändrar pronomen är det mycket annat som förskjuts. Texten förblir inte intakt. Men när jag skrev Doften av en man hade jag formen klar för mig från början, så det var lättare.

Det går ändå alltid åt mycket tid till att skriva om och stryka.

– Som författare brukar jag ta ett steg framåt, två tillbaka och så ett fram. Spådomen var extra besvärlig, eftersom berättelsens objekt var jag själv. Visst har jag figurerat här och var i mina böcker tidigare, men inte på detta sätt.

När hon började arbeta på Doften av en man gick hon igenom sparade brev från sin pappa och sina gamla vänner.

– Jag ville inte fastna i att beskriva någon brevväxling. Men eftersom jag aldrig har fört dagbok var det ett bra sätt att gå tillbaka och kontrollera mina minnen. Det fanns mycket att ösa ur.

Doften av en man bygger på minnen av den unga kvinna som Agneta Pleijel var då hon som tjugoåring började studera litteraturvetenskap vid Göteborgs universitet. I boken skildras ett studentliv som präglas av litteraturläsning, sökandet efter ett eget språk – och möten och relationer med en lång rad män. Frigörelsen från föräldrarna är även i denna bok ett centralt ämne. I en nyckelscen skriver berättelsens hon brev till pappan, med uppmaningen att sluta dra ut på saker och ting och äntligen begära skilsmässa från mamman.

– Jag citerar faktiskt direkt ur brevet där. Jag satte kopieringspapper i skrivmaskinen. Det kändes så avgörande. Äntligen skulle det sägas. När jag nu läste brevet igen tyckte jag det var mycket klokt, lite roligt och väldigt vänligt. Samtidigt var det väldigt omnipotent. Att jag skulle hjälpa mina föräldrar att sätta punkt för ett havererat äktenskap som hamnat i limbo.

I boken kallas brevet till pappan ”det viktigaste brev som hon någonsin skrivit”. Under studietiden saknade Agneta Pleijel telefon och var en flitig brevskrivare.

– Jag var en mycket slarvig brevskrivare. Jag hade bråttom, kastade ner saker på papper utan tanke på disposition. Det finns underbara brevskrivare i litteraturhistorien. Jag är inte en av dem.

Frihetskänslan som den unga kvinnan upplever i och med flytten från akademiska Lund till ett mer progressivt Göteborg, samt vuxenblivandet är centrala teman i Doften av en man, liksom sökandet efter ett eget språk. Först när hon debuterar som poet med samlingen Änglar, dvärgar (1981) känner hon att ”hennes hinna mot språket” brister, som det heter i boken.

– Under en lång period kände jag att jag inte lyckades formulera mig. Jag ville inte upprepa de språkmönster som fanns runt omkring mig. Jag vantrivdes i det akademiska språket. På den tiden var det så osinnligt och förbjudande. Det var ju till och med förbjudet att skriva jag! Delvis berodde det på det marxistiska språk som då genomsyrade litteraturvetenskapen.

I dag är Agneta Pleijel en av svenska språkets stilsäkraste författare. Under åren 1991–99 arbetade hon som stilist i Bibelkommissionens nyöversättning av Bibeln. Hon efterträdde Tomas Tranströmer. Hennes eget litterära språk präglas av pregnans, täthet och tyngd. I nya boken vimlar det av formuleringar som fungerar som aforismer, till exempel: ”Skriva är att leva för att komma hem.”

– Den formuleringen var jag nöjd med. Sedan har jag funderat på vad jag menar med det. Så här tror jag det är: jag skriver för att komma hem, för att nå fram till något. Språket är en hemkomst. Jag vet inte var en hemkomst finns annars.

I förordet till sin bok Litteratur för amatörer skriver Agneta Pleijel att litteraturen är en hjälp att leva.

– Så är det för mig. Jag blev mycket sjuk när jag var barn och fick vistas på sjukhusets isolerade avdelning. Det var hemskt. Varje dag fick jag en ny bok att läsa och det blev min livlina. Jag blev en läsande människa. Detta existentiella förhållande till litteratur har följt mig sedan dess. Litteraturen är också en livsnödvändig dialog mellan oss läsare.

I Doften av en man nämner hon poeter som Edith Södergran, Gunnar Ekelöf, Tomas Tranströmer och T.S. Eliot.

– Jag hade gärna varit poet, men har haft för mycket att berätta. Poesin framstår dock för mig som det mest förtätade litterära språket.

Men hur skulle hon beskriva sin egen stil? Agneta Pleijel himlar med ögonen och skrattar.

– Jag antar att jag skriver något som liknar ett oralt språk, med dragning åt poesin.

Hon medger att hennes stil kan ha att göra med att hon debuterade som dramatiker.

– Jag lärde mig mycket av att skriva dramatik, främst genom begränsningarna i rummet, kropparna och orden. Det var lärorikt och det har nog format mig som författare.

När vi träffas är Agneta fullt upptagen med att läsa slutkorrektur på Doften av en man. Huruvida det blir ytterligare en memoarbok, som tar vid där denna slutar, vet hon inte än.

– Om det blir en fortsättning kommer den nog att få en annan form. Vi får se.

Mats Almegård är frilansjournalist.