Bra att ha-verb

Svenskans näst vanligaste verb kan tyckas oundgängligt. Men det visar sig att andra språk klarar sig fint utan ha.

Text: Jerker Blomqvist

Verbet ha används flitigt i svenskan: man har inte bara prylar som bilar, cyklar och datorer, utan också avsikter, rättigheter och skyldigheter. Dessutom har man ibland ont i magen, ring i näsan, pengar på banken, roligt på festen och problem på jobbet. Det förekommer att man har fjärilar i magen, myror i brallan, spring i benen och tomtar på loftet.

Allt man kan ha i svenskan rör sig alltså på en skala från konkret till abstrakt och bildligt.

Ha är ett av de allra vanligaste verben i svenskan. Bara vara är vanligare. Grundbetydelsen av ha är ’äga; vara i besittning av’. Men ju mer abstrakt och bildligt det ”ägda” är, desto mer bleknar denna grundbetydelse. Det är svårt att byta ha mot äga i vissa sammanhang. Man säger till exempel sällan att man äger roligt på festen (men man kan numera både ha och äga en fest, i olika bemärkelser).

Ha är sålunda ett verb som går att använda på många sätt, och det är säkert en av orsakerna till varför det är så vanligt. Men det finns en annan anledning till att ordet ha förekommer så ofta i svenskan: det tjänar också som hjälpverb. Och i det fallet är grundbetydelsen ’äga’ i princip helt bortsuddad.

Jag har glömt den igen! kan man utbrista när man än en gång sprungit ifrån mobilen på hallbyrån. Då är glömt huvudverb, och har hjälper till att berätta att detta skedde någon gång i förfluten tid. Har tillsammans med glömt bildar ett tempus: perfekt.

Ett annat tempus för förfluten tid kallas pluskvamperfekt, och där hjälper ha också till att markera tidpunkten för skeendet, men då böjt till hade: som i han hade sjungit för henne.

I danska, norska, engelska, tyska och andra germanska språk använder man motsvarigheter till ha på samma mångskiftande vis som i svenskan. Dessa språks ha-system är dock inte helt jämförbara med det svenska, eftersom perfekt och pluskvamperfekt av vissa verb – i bland annat danska och tyska – bildas med verb som betyder ’vara’ i stället för ’ha’.

Svenskan har en också en speciell möjlighet som de andra språken saknar och som något litet minskar frekvensen av ha: man kan utelämna har och hade när de fungerar som hjälpverb i bisatser: jag frågade om hon (hade) glömt sin mobil och det är roligt att han (har) sjungit för henne.

Ha är hur som helst ett verb med gamla anor i germanska språk. De äldsta exemplen finns i texter på den numera utdöda gotiskan. Verbets grundform är där haban. Man kan också hitta ha-paralleller i romanska språk. Där har de utvecklats från latinets habere. I spanska heter det haber, i katalanska och portugisiska haver, i italienska avere, i rumänska avea och i franska avoir. Betydelsemässigt ligger dessa nära de germanska ha-verben, och de används också för att bilda samma tempusformer som i svenskan: perfekt och pluskvamperfekt.

I flera romanska språk används ha-verb dessutom för att bilda det tempus som uttrycker framtid, futurum. I franska har den vanliga futurformen ändelsen -ai, som i parlerai, ’(jag) ska tala’, av parler, ’tala’. Den ändelsen är identisk med presensformen ai, ’(jag) har’, av avoir.

Grekiskans verb för ’ha’ är echō. Det förekommer redan i de allra äldsta bevarade texterna från cirka 1200 f.Kr. I modern grekiska är det också ett av de vanligaste verben. Men echō fungerade inte som hjälpverb i klassisk grekiska. Denna hjälpsamhet utvecklade verbet först efter 2 000 år, då man började bilda pluskvamperfekt med formen eicha, ’hade’, i grekiskan. Och först ett halvt årtusende senare var det dags för perfektbildningen med echō, ’har’.

Det latinska habere användes inte heller som hjälpverb under antiken; denna funktion har bara de verb som utvecklades från habere i latinets romanska dotterspråk, som i franska och spanska.

Med alla sina funktioner kan verbet ha och dess motsvarigheter tyckas oumbärliga. Hur skulle vi klara oss utan ett sådant verb? Sanningen är att det skulle gå alldeles utmärkt.

I själva verket är det bara ett fåtal av jordens språk som har verb med betydelsen ’ha’, och de flesta av dem finns i Europa. Utöver de germanska och romanska språken samt grekiska, är också litauiska ett ha-språk. Det närbesläktade grannspråket lettiska saknar å sin sida ha. Och utanför Europa finns bara några få exempel på språk med ha-motsvarigheter.

De europeiska språk som saknar ha är desto fler. De finsk-ugriska språken – samiska, finska, estniska och ungerska – är ha-lösa, liksom de keltiska och slaviska språken.

Hur uttrycker då sådana språk ägande, besittning och liknande? Och kan de över huvud taget bilda perfekt, har, och pluskvamperfekt, hade? Jodå, de finner sina egna vägar. I indoeuropeiska språk utan ha används en konstruktion med verbet för vara för att uttrycka ägande. På lettiska kan det till exempel heta Annai ir mašīna, ’Anna har en bil’, egentligen ’för Anna är bil’, där ir, ’är’, är en form av verbet but, ’vara’, och Annai en böjningsform (dativ) av namnet Anna.

Det här sättet att ange ett ospecificerat ägande var den enda uttrycksmöjligheten i det indoeuropeiska urspråket, den så kallade protoindoeuropeiskan. Det är det språk som ligger till grund för alla språk i den indoeuropeiska språkfamiljen (till exempel romanska, germanska, keltiska och slaviska språk).

Konstruktionen levde kvar, sida vid sida med de respektive ha-verben, i klassisk grekiska och i antikt latin. ’Jag har en son’ kunde på latin heta habeo filium med en form av ha-verbet habere. Men en stolt pappa kunde också säga mihi est filius, ’(för) mig är/finns en son’, med samma konstruktion som i det lettiska exemplet med Annas bil ovan. Möjlighet att uttrycka ägande finns således även utan ha-verb.

Protoindoeuropeiskan saknade alltså ha-verb, och när sådana verb utvecklades i dess dotterspråk, valde dessa olika indoeuropeiska verbgrundformer för att bilda betydelsen ’ha’.

Ha-verben i de tre europeiska fornspråken gotiska, grekiska och latin – det vill säga haban, echō och habere – är relativt sent utvecklade och specifika för respektive språkgren. De är inte ursprungligen besläktade med varandra. Latinets habere liknar visserligen de germanska språkens ha/hava, have och haben, men det är bara en ytlig likhet. Habere är i själva verket utvecklat ur samma protoindoeuropeiska rot som det germanska verbet för ’ge’. Man kan till exempel jämföra det ljudmässigt med tyskans gab, ’gav’. Den närmaste släktingen till ha/have/haben i latinet är i stället capere, som betyder ’ta’.

Att grekiskan valt ett helt annat verb syns tydligt. Echō är utvecklat från den indoeuropeiska roten seǵh-. Den roten syns också i sanskrits sáhate, som betyder ’besegra’, ’erövra’, i det svenska ordet seger och i förstavelsen Si(e)g-, som finns i ett antal nordiska och germanska personnamn: Sigmund, Sigfrid, Sigrid, Sigurd med flera.

Språk som saknar ha-verb kan förstås inte bilda perfekt och pluskvamperfekt med hjälp av har och hade. Däremot kan de bilda motsvarande former med andra hjälpverb. I lettiska bildas sammansatta tempusformer med delvis samma funktioner som svenskans perfekt och pluskvamperfekt. Det sker med hjälp av presens, preteritum och futurum av but, ’vara’, plus perfekt particip. Ett exempel är es esmu redzējis, som ungefär motsvarar svenskans ’jag har sett’.

Ha-lösa språk kan också bilda perfekt och pluskvamperfekt med ”hjälpändelser” i stället för hjälpverb. Det är alltså former uttryckta i ett enda ord: en rot med ett tillägg i form av suffix och ändelse. Ett exempel på en sådan form från klassisk grekiska är Archimedes berömda utrop heurēka, ’jag har funnit (det)’ med det karakteriska k-suffixet och ändelsen -a.

En ändelse hjälpte också till att bilda pluskvamperfekt i den klassiska grekiskan. ’Jag hade funnit’ heter heurēkein med samma k-suffix som i perfekt men med ändelsen -ein.

Dessa ettordsformer – som till stor del ärvts från protoindoeuropeiskan – försvann under senantiken och medeltiden. Så småningom ersattes de av den moderna grekiskans perfekt- och pluskvamperfektbildningar med hjälpverbet echō.

Det tempus som kallas perfekt i latinet har i allmänhet utvecklats på samma sätt som i klassisk grekiska, men enbart när det gäller hur orden böjs. Betydelsemässigt har latinets perfekt framför allt blivit ett ”berättande” tempus, det vill säga att det har fått en funktion som urspråkets perfekt inte hade.

Caesars berömda yttrande veni, vidi, vici består till exempel av tre perfektformer, men översätts lämpligen med svenskt preteritum: ’jag kom, jag såg, jag segrade’ (snarare än ’jag har kommit, jag har sett, jag har segrat’). Detta eftersom det rör sig om en berättande rapport om ett händelseförlopp vid en bestämd tidpunkt i förfluten tid. I ett annat sammanhang skulle man kunna översätta samma ord med perfektformer. Maratonlöparen, som spränger målsnöret och inser att han kan njuta segerns sötma, utropar nog ’Jag har segrat!’ snarare än ’Jag segrade!’.

Latinets perfekt blev i franskan vad nutida grammatiker kallar för passé simple; latinets dixi, ’jag sade/har sagt’ blev i franskan till je dis, ’jag sade’. Passé simple var tidigare ett allmänt använt berättande tempus, men i nutida franska förekommer det nästan bara i formell och högtidlig stil. Till vardags används i stället numera passé composé för förfluten tid, det vill säga en bildning med ha-verbet avoir och perfekt particip: j’ai dit motsvarar inte bara ’jag har sagt’ utan också ’jag sade’.

En liknande utveckling syns i tyskan. I vardagsspråk säger man ofta er hat gesagt och es hat geregnet – motsvarande ’han har sagt’ och ’det har regnat’. Detta i stället för er sagte och es regnete när man menar ’han sade’ och ’det regnade’.

Verb som betyder ’ha’ är sällsynta i världens språk. De flesta språk saknar ha-verb, men kan uttrycka ägande på andra sätt. Man behöver inte ha, men en fördel kan vara att ha kan hjälpa till att bilda nya tempusformer, som berikar verbsystemet. Å andra sidan kan det slå ut andra former, och på så sätt inskränka uttrycksmöjligheterna.

Ha är nog bra att ha, men man kan få för mycket av det.

Jerker Blomqvist är professor i grekiska språket och litteraturen vid Lunds universitet, emeritus sedan 2004.