Tyskt stavfel

Text: Gustav Korlén

Det står i Duden, var länge det givna svaret när någon frågade hur ett tyskt ord skulle stavas. Men i och med stavningsreformen blev ordbokens auktoritet plötsligt ifrågasatt.

- Jag kan inte se någonting gott med reformen, inte ens efter de förbättringar som motståndarna lyckades driva igenom, säger Horace Engdahl, ledamot av Svenska Akademien, som tillsammans med författare som Günter Grass, Elfriede Jelinek, Lars Gustafsson och Christa Wolf protesterade mot nystavningen.

Arbetet med reformen pågick i årtionden. Ändå blev den föremål för en sällan skådad proteststorm. Hur kunde det gå så snett?

Den tyska rättstavning som gällde under större delen av 1900-talet gick tillbaka på Konrad Dudens Rechtschreibung der deutschen Sprache, 'Konrad Dudens Tysk rättstavning', utgiven 1880. Då hade det enade Tyskland under Otto von Bismarcks ledning aktualiserat kravet på en gemensam stavning. Ordboken låg till grund för de beslut som fattades av en statlig kommission 1901 och som några år senare blev giltiga för hela det tyska språkområdet. Så småningom övergick namnet Duden till att bli ett varumärke - och den självklara auktoriteten när det gällde rättstavning.

Smärre förändringar infördes i nya upplagor. Ett markant ingrepp genomfördes 1942, då ordboken övergick från frakturstil till antikvastil. Det skedde på order av Adolf Hitler, som därmed avsåg att stärka tyskans ställning som världsspråk. Eftersom frakturstilen alltid ansetts vara en eminent "tysk" skrift, och förändringen därför utlöste protester, hävdade nazistpartiet NSDAP nu att frakturen i själva verket var ett judiskt påfund.

Man kan tycka att den tyska rättstavningen,  i jämförelse med den engelska eller franska, borde framstå som relativt lätthanterlig. Ändå blev den snart ifrågasatt. Radikala förslag till reform framfördes av en statlig kommission efter första världskriget. Bland annat skulle stor bokstav i början av substantiv och tecken för lång vokal försvinna; ord som Liebe, Zahl och Mehr skulle alltså skrivas libe, zal och mer.

Förslagen utlöste ett ramaskri med argument som att de skulle innebära ekonomiskt självmord, bland annat på grund av redigering och omtryck av böcker och liknande, och vara inspirerade av "ortografiska bolsjeviker". Förslagen avvisades därefter, främst med hänvisning till bokbranschens krav.

Efter andra världskriget tog debatten fart på nytt. På initiativ av kulturministrarna i de olika förbundsstaterna bildades ånyo en reformkommission. En huvudpunkt i de förslag som framlades 1954 var återigen avskaffandet av versaler i början av substantiven. Motståndarna var inte sena att gyckla med förslaget med exempel som der verfolgte floh, som kunde betyda antingen 'den förföljda loppan' eller 'den förföljde flydde', likaså ich habe liebe genossen, som kunde betyda 'jag har njutit kärlek' eller 'jag har kära kamrater'. I dessa fall skulle tvetydigheterna försvinna om substantiven fick ha kvar sina initiala versaler (der vervolgte Floh, 'den förföljda loppan', der Vervolgte floh, 'den förföljde flydde', respektive ich habe Liebe genossen, 'jag har njutit kärlek', ich habe liebe Genossen, 'jag har kära kamrater'). Men exemplen är ju absurda, eftersom sammanhanget i de allra flesta fall avgör betydelsen.

Även denna gång avvisades förslagen. Men reformivrarna gav inte upp. Slutligen kunde kulturministrarna i det nu enade Tyskland jämte företrädare för Österrike, Schweiz och Liechtenstein 1996 lägga fram riktlinjer för en reform, baserad på mångåriga diskussioner inom en sluten krets av kulturbyråkrater och språkforskare.

- Den tyska stavningsreformen drevs fram av politiker, säger Horace Engdahl. Den var inte förankrad i den vetenskapliga och litterära världen. Förfarandet var ett ensidigt ingrepp av Förbundsrepubliken i ett språkligt kulturarv, gemensamt för tre tyskspråkiga nationer, ja, för alla dem för vilka tyskan är ett världsspråk.

Förslaget var urvattnat. Kravet på små bokstäver i början av substantiv hade skrotats, trots att det ända fram till 1993 hade varit en huvudpunkt. Från början var det också tänkt att grekiska lånord skulle stavas utan h, och att ph skulle bytas ut mot f, alltså inte Theater och Philosophie, utan Teater och Filosofie. Det föll på veto från Bayerns konservative kulturminister, som uppenbarligen i detta vädrade ett attentat mot en av den tyska kulturens grundvalar: det klassiska och humanistiska arvet. Det grekiska lånordet Orthographie ändrades dock, i en halvhjärtad kompromiss, till Orthografie - ph blev alltså f, men h:et fick sitta kvar där det satt. Så långt som till Ortografie ville reformmotståndarna inte sträcka sig.

En halvmesyr var också regleringen av det krångliga dubbel-s (ß) som alltid varit en stötesten för tyskan. Det naturliga hade varit att följa exemplet från Schweiz, som för länge sedan helt övergett det. I stället beslöts att behålla dubbel-s efter lång vokal, där det i några få fall kan ha en fonetisk funktion (Straße men Gasse) och efter diftong (där det saknar betydelse). Som motivering anfördes att det totala avskaffandet skulle innebära "en tysk traditionsförlust", ett argument som ju kunde gälla också övriga inslag.

Trots att reformen slutgiltigt inte skulle träda i kraft förrän 2008 skyndade sig flera delstater att omedelbart införa den i skolorna. Det gjorde också flera stora bokförlag, däribland Dudens förlag. Det ledde till en sällan skådad proteststorm  i massmedierna.

Dåvarande förbundspresidenten Roman Herzog förklarade att reformen var fullständigt onödig, och att han hur som helst inte tänkte följa den. Flera tunga tyskspråkiga författare, med Nobelpristagarna Günter Grass och Elfriede Jelinek i spetsen, protesterade i ett uppseendeväckande upprop i Frankfurter Allgemeine Zeitung. Bland undertecknarna fanns också åtskilliga personer som inte har tyska som modersmål, däribland Horace Engdahl (senare anslöt sig även Svenska Akademien till hans uttalande).

Kritikerna skrev i uppropet att reformen "försvårar det precisa språkliga uttrycket", och att den ska verkställas "mot en majoritet av befolkningens vilja genom att föras in i skolböcker och förvaltningstexter".

Deutsche Akademie für Sprache und Dichtung godtog i ett kompromissförslag reduceringen av tyskt dubbel-s, men krävde på de flesta andra punkter en återgång till den gamla stavningen. Vad protesterna främst riktade sig mot var den huvudlösa regleringen av sammansatta ord som kriegführend, aufsehenerregend och leichtverständlich som i stället skulle skrivas i två ord, alltså Krieg führend, Aufsehen erregend och leicht verständlich. Därmed utplånades inemot tusen ord ur det tyska ordförrådet. Ett drastiskt exempel var att 'en handfull professorer' skulle skrivas eine Hand voll Professoren, vilket på normal tyska endast kan uttydas som 'en hand full av professorer'.

Det massiva motståndet ledde emellertid till att den kommission som skulle övervaka reformen steg för steg tvingades backa. Elfriede Jelinek kritiserade även kompromissförslaget och hon uppmanade Deutsche Akademie für Sprache und Dichtung till fortsatt bojkott av stavningsreformen:

"Vi är inte knutna till några auktoriteter som dikterar något för oss och vi söker inte efter en kompromiss. De lösningar som är näst bäst är inget för oss, eftersom vi är språkets perfektionister."

I 2006 års upplaga av Duden har så gott som alla sammansättningar återinförts, och åtskilliga andra förbättringar vidtagits. Även om en del stolligheter kvarstår, däribland trekonsonantskrivningar som Schifffart och Schwimmmeister, kan man ändå konstatera att reformen blev ett fiasko. Men Horace Engdahl är på väg att ge upp hoppet om en total återgång till den gamla stavningen.

- Jag noterar med viss sorg att situationen håller på att normaliseras, att ordningsbehovet till slut tar överhand. Man kan inte ha mer än en stavning i ett land.

Kontroverserna kring den tyska reformen bekräftar vad Sture Allén, professor emeritus i nordiska språk, skriver om stavning i Nationalencyklopedin: "I själva verket är en stabil stavning en nationell resurs och dessutom en viktig brygga mellan dagens och gårdagens generationer."