Oväntat möte

Text: Marit Åhlén

Om du promenerar i parken vid Edinburgh Castle i Skottland kan det hända att du möter något oväntat. Mitt på en smal gångväg i en del av parken där få människor rör sig står en sten med ristade linjer. Hur har en svensk runsten hamnat i den skotska parken?

Runstenen stod ursprungligen i Lilla Ram­sjö i Vittinge socken. Vittinge ligger i västra Uppland inte långt från gränsen mot Västmanland. Där undersöktes och avtecknades stenen 1638 av fornforskaren Johannes Bureus, och 1726 av både Anders och Olof Celsius.

Från slutet av 1700-talet betraktades stenen som förkommen, men i Upplands fornminnesförenings tidskrift från 1873 meddelas att den saknade runstenen återfunnits i Edinburgh. Efterforskningar visade att sir Alexander Seton, som var skotte till börden och bosatt på Ekolsund i Uppland, år 1787 skänkte runstenen till The society of antiquaries of Scotland, som ett svenskt inslag i deras samling av fornsaker. Samma år fraktades den till Edinburgh. Det antikvariska sällskapet hade vid denna tid delar av sina samlingar utställda i parken vid slottet. Samlingarna flyttades senare till The National museum of antiquities of Scotland i samma stad. Runstenen blev emellertid ensam kvar på sin plats i parken.

När jag var där 1990 för att granska den uppländska runstenen gick jag till turis­t­informationen i Edinburgh för att fråga var i parken jag kunde hitta den svenska stenen. Personalen tittade frågande på mig och hade ingen aning om vad en runsten var, än mindre var denna stod. Jag gick också till informationskiosken vid slottet men mötte även där frågande blickar.

Det var alltså bara att metodiskt leta igenom parken. Så småningom kom jag till en avlägsen del av slottsparken nära muren som skiljer parkområdet från själva slottsanläggningen. Och där stod den, den svenska runstenen, mitt i en gångväg, eller snarare en upptrampad stig, liten, grå, smutsig och bortglömd. Det fanns inget som informerade om hur stenen hamnat där eller vad runskrift var.

Nu är texten varken särskilt spännande eller speciell. Det är en traditionell vikingatida runinskrift, men man kan tycka att den trots allt vore värd ett bättre öde.

Are reste stenen till minne av Hjälm, sin far. Gud hjälpe hans ande.

Jag vill därför uppmana alla som kommer till Edinburgh att söka upp den svenska run­stenen och göra skottarna uppmärksamma på att de i sin stad har ett vikingatida minnesmonument från Uppland.