Om katalanska och katalansk nationalism

16 kommentarer

Inger Enkvists artikel om katalanska och katalansk nationalism i Språktidningen 7/14 har väckt flera reaktioner. Här är några av de reaktioner som inkommit och Inger Enkvists svar på kritiken.

Inger Enkvist har träffat den ena sidan i dragkampen om Katalonien. På detta bygger hon en artikel i Språktidningen 7/14 och spetsar med värdeladdade formuleringar och generaliseringar.

För en finlandssvensk känns misstänkliggörandet obehagligt bekant, och exemplen går att översätta. Subventioner till kultur på svenska i Finland? En egen national­dag? Svenska skyltar fast de flesta förstår finska? ”Inskränkthet”, rapporterar professor Enkvist.

Det är skäl att noga och opartiskt syna hur språk kan missbrukas politiskt, och att låta olika uppfattningar höras. Att som Enkvist kategoriskt avfärda den andra parten i en konflikt som manipulatörer eller ”manipulerade, intellek­tuellt och känslomässigt” ur­holkar trovärdigheten – artikelns­ och källornas. Katalanerna är värda bättre.

Wivan Nygård-Fagerudd

Inger Enkvists artikel om den katalanska nationalismen i Språktidningen 7/14 är tyvärr både ensidig och felaktig. Artikeln riktar in sig på det nationalistiska partiet CiU, som är en koalition bildad av Convergència Democràtica de Catalunya och Unió Democràtica de Catalunya. Unió har alltid varit emot självständighet och fortsätter att motsätta sig den. I Katalonien är nationalism inte synonymt med separatism per automatik.

I artikeln hävdar också Inger Enkvist att man har använt skolan för att försöka katalanisera befolkningen. Då citerar hon framför allt Antonio Robles. Han är historiker men har också varit medlem i två politiska partier som har gjort språket till dess huvudfråga. Det saknas någon röst som försvarar den katalanska utbildningsmodellen och att berätta att en bred politisk majoritet alltid har stött den här satsningen. Den nuvarande spanska kultur- och utbildningsministern har dock uttryckt sin vilja att ”spanifiera” de katalanska barnen.

 Förvirringen är stor när Inger Enkvist definierar en katalanist som en person som ”vill använda det katalanska språket som medel för att kräva politisk självständighet”. Vissa socialdemokrater, till exempel, säger sig vara katalanister, och de är inte alls för självständighet utan för federalism.

Det är också obefogat att hävda utan några exempel att den katalanska nationalismen är aggressiv. Varken våld eller hot om våld är något som präglar nationalismen i Katalonien. Däremot har det ofta varit hårdare tongångar från den andra sidan. Militärer som hotar med stridsvagnar och högerextrema grupper som kastar tårgas i en katalansk institution i Madrid.

På UR kan man se Mer än ett språk, ett intressant reportage om vilken situationen är för katalanskan, baskiskan och galiciskan i Spanien. Dokumentären ”Espanya Cataluña” av Issona Passola är också en bra dokumentär. Som i denna dokumentär förväntade jag mig av artikeln en pluralitet av röster som visar att relationerna mellan Katalonien och Spanien är komplexa. Därför är det en besvikelse att artikelns slutsats
är att alla i Katalonien har blivit manipulerade. Dessutom tycker jag att det är märkligt att en språkmänniska inte erkänner någon slags glädje över det positiva med tvåspråkighet och att katalanskan trots allt har överlevt och återhämtat sig. 

Maria Blanco

I Språktidningen 7/2014, skriver Inger Enkvist en artikel med den bisarra rubriken ”Katalanskan är kidnappad.” Men, kan ett folk ”kidnappa” sitt språk? Har till exempel svenskarna ”kidnappat” svenskan för att man i Sverige vill att det ska vara landets officiella språk och att alla ska kunna det? Är det en ”kidnappning” av språket att undervisning, massmedia och förvaltning ska vara på svenska i Sverige, och att man även skapat Svenska Akademien, med uppgift att ”främja svenska språket och litteraturen”?

I internationell press som The New York Times, Financial Times, The Guardian och Der Spiegel, har man under senare år ofta rapporterat om Katalonien. Beskrivningen av de stora demonstrationer som nyligen ägt rum, liksom Kataloniens ställning i Spanien och språkfrågan har framställts med saklighet, och med redogörelser av de olika synpunkterna.

Inger Enkvist däremot, framför i sin artikel en ensidig och falsk bild av Katalonien och det katalanska samhället. Hon använder argument från bittra spanskspråkiga skribenter som tydligen saknar Francodiktaturens politik i Katalonien. Då var den offentliga användningen av katalanska förbjuden, liksom i all utbildning och på skyltar på gator och torg. Alla handlingar som vi katalaner behövde från födelse till död måste vara på spanska, liksom alla namn. De som flyttade till Katalonien behövde aldrig lära sig katalanska och dessutom hade de privilegiet att alltid kunna kräva att bli tilltalade på spanska.

Tillkomsten av demokratin i Spanien i slutet på 1970-talet gjorde att katalanskan, som i Katalonien varit folkets språk sedan medeltiden, på nytt kunde återta sin självklara officiella rang, dock jämsides med spanskan. När skyltarna på gator och torg åter skrevs på katalanska och barnen började i skolan med katalanska som första språk och med spanska senare, protesterade radikala enspråkiga spansktalande grupper. De såg det som en försvagning av spanskans ställning och som ett hot mot deras språkliga privilegier i Katalonien. De protesterade också mot att kravet att kunna katalanska börjat gälla i vissa yrken, detta för att man i Katalonien skulle ha rätt att i affärer och allmänna inrättningar bli expedierad på katalanska.

De ogillade också att den självstyrande regeringen lagt undan resurser till att främja inlärningen och användningen av katalanska bland vuxna.

Denna språkpolitik som självstyrande regeringar av olika färg bedrivit i Katalonien de senaste tre decennierna har hela tiden haft ett stort stöd i Kataloniens parlament.

Trots självstyret, var katalanerna tvungna att acceptera att den spanska grundlagen från 1978 förpliktigar alla landets medborgare att kunna spanska. De andra inhemska språken däremot, var enligt grundlagen bara ”föremål för speciell respekt och skydd”. Detta innebär att katalanska i sitt eget område inte har samma starka ställning som spanska, till skillnad från vad som är fallet med den status som de olika språken åtnjuter i flerspråkiga länder som Schweiz, Belgien och Kanada. Enligt lag är katalanerna tvungna att vara helt tvåspråkiga, men inte de spansktalande som bor i Katalonien.

Det så kallade ”språkbad” som Enkvist kritiserar, alltså att barn i Katalonien, även spanskspråkiga, börjar skolan med bara katalanska som undervisningsspråk, borde inte väcka någons indignation. Alla elever i Katalonien är tvåspråkiga när de slutar skolan. Enligt det spanska utbildningsministeriet är deras kunskapsnivå i spanska till och med något över medelvärdet för hela landet.

Ramon Bohigas

Svar: Det här är ett ämne där många gör jämförelser till andra situationer, där olika personer har mer eller mindre djupa kunskaper och där jag redan ”har fått ordet” genom att få publicera artikeln. Jag tror inte att det är meningsfullt att gå in i en diskussion om enskildheter. Jag ville publicera artikeln eftersom jag uppfattar att svenska skattebetalare just har givit mig uppdraget att följa utvecklingen i spansktalande länder och förmedla kunskap om situationen där till svenskarna. Det här är en fråga där det är svårt för den svenska allmänheten att bilda sig en uppfattning och den är extra komplicerad därför att dels är den spanska situationen komplicerad, dels tangerar frågan flera allmänna kulturströmningar.
Jag vill bara upprepa/nämna ett par huvudpunkter:
1. När man talar om katalanskan i dag ska man veta att språket används som politiskt verktyg och att vi inte talar om någon ”naturlig” utveckling av ett språk i ett visst område. Språk används ofta politiskt och detta är ytterligare ett exempel.
2. Det bästa exemplet på att det är fråga om politisk maktutövning är att de katalanska myndigheterna inte tillåter de elever som så vill att exempelvis utbilda sig på spanska. Varför kan föräldrar och elever inte få välja?
3. Den som inte tror att det är fråga om nationalistisk manipulation bör studera katalanska läroböcker där det är lätt att hitta exempel på förtigande och snedvridning. Ger man snedvriden information till den unga generationen har man inte rent mjöl i påsen.
4. Den som föredrar att läsa en beskrivning som ligger nära nationalisternas inställning till situationen kan läsa den artikel som Språktidningen publicerade 2010 skriven av Jon Pelling.

Inger Enkvist, professor i spanska vid Lunds universitet

Tags: 

Kommentarer

Instämmer till viss del med Enkvist och redaktören i senaste ledaren. Språk är politik. Katalanerna _är_ i vissa avseenden "galna" med sin vana att hävda sig vara ett land och med egna namngivningsregler (av personnamn). Men de är i så fall inte unika. Problematiken berör hela Spanien, där det tidiga 1900-talets omvälvningar avlöstes av 40 år av francoistisk, hård centralism som i sin tur avlösts av snart 40 år av långt driven federalism. Och med de ekonomiska och kulturella utmaningar som det medfört för landet. _Det_ har Enkvist skrivit insiktsfullt och balanserat om tidigare. Men att så uppenbart ställa sig på riksspråkets sida i kampen om det kulturella livsutrymmet är nog lite onödigt. Och mer än synd. Det ensidiga källurvalet skadar också tyvärr artikelns trovärdighet – även om den innehåller en hel del intressant information. (Lite av problematiken tas nu bland annat upp i artikeln "Jordi Pujol" på svenskspråkiga Wikipedia.)

Glömde ett par saker. Det känns som om Enkvist inte har så mycket till övers för begreppet "språkbad". I hennes artikel saknade jag också kompletterande information om hur Partido Popular agerat under sin tid vid makten i regionerna Valencia och Balearerna. Att säga upp katalanskspråkiga samarbeten (Institut Ramon Llull/Fundació Ramon Llull) och lägga ner valencianskspråkiga TV-bolag (RTVV) ger en i sammanhanget lite besk bismak.

As you say, I think it is difficult for the Swedish people to understand the real problem that we have in Catalonia, but a part from this, I also think that you have to make sure, before writing an article like this, that you have enough and trustable information about the problem, and it think it is not your case.

Tack, Wiwian, Maria och Ramon, för invändningarna mot "Katalanskan är kidnappad". Häpnade själv när jag först läste artikeln då det kändes som en svensk tappning av något man kan förvänta sig från spanska högertidningar som El Mundo och La Razón. Era kommentarer ger en mer nyanserad bild av både den språkliga och politiska situationen i Katalonien - hoppas de publiceras i nästa nummer av Språktidningen.

De svenska skattebetalarna har rätt att få ta del av en nyanserad bild. Varför kan du inte medge att din artkel är allt annat än objektiv? Det är patetiskt.

Det var mycket att bli besviken över främst i Ingers artikel men även i hennes svar här. Något jag saknade i artikeln var uppgiften om att det även skedde en massdemonstration för rätten att få folkomrösta om Kataloniens eventuella självständighet inte bara år 2013 utan även år 2012 och inte minst den 11 september i år, 2014. Varför nämnde man inte i artikeln att cirka två miljoner deltog i årets massdemonstration (La V baixa) i Barcelona? Var det två miljoner hjärntvättade personer som uttryckte den "skapade folkvilja" som Inger hänvisar till i sin artikel? Var det kanske de två generationer som "uppfostrats att avsky Spanien" som deltog? Jag tror att det snarare var vanligt folk i alla dess åldrar som har tröttnat på att inte bli lyssnade på och inte själv kunna forma sin framtid. I Ingers artikel hänvisar hon även till den folkomröstning som var tänkt att hållas den 9 november 2014, men som förbjöds av Spanien. Hon skrev "Den omröstning som utannonserats skulle ha utgjort höjdpunkten på..." Märk tempus här "skulle ha utgjort". När hon skrev artikeln utgår hon alltså ifrån att omröstningen aldrig kommer att genomföras. Men så här i efterhand har vi svaret. Över två miljoner gick den 9 november och lade sin röst trots att omröstningen inte var en folkomröstning i dess rätta bemärkelse. Men det var en omröstning och man kan inte ignorera deras röst. Hon talar också i artikeln om Jordi Pujol och korruption. Korruption bör alltid bekämpas, men det finns även otaliga exempel på korruption i Spanien som vi inte får glömma i sammanhanget. Som Ramon nämner i sitt inlögg var alla tvungna att ha spansk stavning på sina namn under Francodiktaturen. Alla Josep fick heta José etc. Därför blir Ingers kommentar om Artur (Arturo) Mas katalaniserade förnamn helt ovidkommande. En annan kommentar jag vill framföra är att Mario Vargas Llosas subjektiva upplevelse av att inte ha stött på några katalanska nationalister i slutet av 60-talet (kom ihåg att Franco fortfarande levde då!) är fullkomligt irrelevant. Inger borde inte sopa sin artikel under mattan utan erkänna att den innehåller många svagheter. Tack för att även vi vanliga dödliga "får ordet"!

Om Prof. Inger Enkvist anser ha fått i uppdrag av skattebetalarna att informera den svenska allmänheten om språksituationen i Katalonien bör hon på ett opartiskt sätt försöka ge en hel och objektiv bild - det förtjänar skattebetalarna nog. Men i själva verket skriver Prof. Enkvists en artikel med en förvrängd och partisk bild där hon radar upp alla klassiska argument och exempel som spanska nationalister använder sig av i debatten. Inger Enkvist påstår alltså redovisa läget för den svenska allmänheten genom att svartmåla katalansk nationalism men tiga om den spanska nationalismen hon samarbetar med. Är inte detta att ta parti, att rentav bli nationalist själv?

Som kort bakgrund, katalanskan talas inte bara i Katalonien utan i andra regioner i Spanien (t.ex. Valencia, Mallorca). I princip kan alla katalaner förstå båda språken, men katalanskan är förstavalsspråk för 35% av katalanerna medans 45% föredrar spanskan. Dessa siffror är från 2014 och kan jämföras med siffror från 1981 där katalanskan var förstavalsspråket för 51% av katalanerna. Dessa siffror motsäger det som Prof. Enkvist påstod i en artikel med den uppenbarligen falska rubriken ”Spanska språket minskar i Spanien” (SvD, 2003).

Som Prof. Enkvist skriver, används katalanskan som politiskt verktyg. Tyvärr. Man livsnär eller stryper språket för att livsnära eller strypa nationkänslan. Detta har sin början på 1700-talet då Katalonien föll för kastilianska trupper i ett tronföljdskrig och katalanskan förbjöds. Närmare till hands är förbudet under Francos diktatur. Det som retar något den insatta är att Prof. Enkvist flaggar emot politiseringen av språket när hon har tagit emot priser från en förening som är intimt kopplad till Ciutadans - ett politiskt parti som tillsammans med regerande Partido Popular står för spansk nationalism i Katalonien och vars hjärtefråga är just en ökning av spanskan i skolundervisning. Som läget är nu sker undervisningen i offentliga skolor på katalanska för att skydda språket i samlevnaden med ett stort språk som spanskan. Efter ett dombeslut har alla barn rätt till undervisning på spanska på en privat skola som katalanska regeringen ska stå för. Men Prof. Enkvist nämner inte detta ens.

Själv har jag inte klart för mig om det är bra eller dåligt med positiv diskriminering av katalanskan i skolan (en politik som startades på initiativ av Spanienfödda katalaner som ville ge deras barn en kontakt med katalanskan som de annars inte skulle få under uppväxten). Att katalanskan mår allt värre talar för att behålla den politiken som dessutom får stöd av ett stort majoritet av katalanerna, samtidigt som man bör få välja undervisningsspråket till någon utsträckning. Prof. Enkvist verkar stödja det senaste, dvs valfrihet ska styra, och propagerar det budskapet så mycket hon kan och förfasar sig över alla barn i Katalonien som inte kan få sin undervisning på spanska trotts att deras föräldrar vill. Det handlar om ett tiotal familjer som har anmält detta. Jag har dock aldrig hört eller läst ett enda ord från Prof. Enkvist om alla tusentals barn i Valenciaregionen vars föräldrar vill ha skolundervisning på valencianska (en dialekt av katalanska) men får inte det. Samma situation, fler drabbade, men Prof. Enkvist ägnar inte ett ord till det.

Prof. Enkvist verkar tycka att det är anmärkningsvärt att Kataloniens president bytte namn från spanska Arturo till katalanska Artur. Hon kanske inte vet att under Francoregimen var katalanska språket, och därmed namn, förbjudna. Man använde dem självklart i det dagliga livet, men på pappret skulle det stå på spanska. In på 1980-talet tillätts att bytta till katalanska namn vid förnyelse av ID-handlingar och miljontals katalaner gjorde det - och inte bara presidenten i en nationalistisk yra, som Prof. Enkvist verkar vilja måla det. Jag kan inte se något anmärkningsvärt i att man normaliserar situationen genom att låta sitt riktiga namn stå på ID-handlingar. Prof. Enkvist verkar däremot tycka att det normala är att det ska stå ett annat namn.

Jag är riktigt nöjd över att ha vuxit i ett tvåspråkigt samhälle och tror att de allra flesta katalaner under 40 år är också det. Jag känner mig hemma i både spanskan och katalanskan, och det känns fantastiskt gott. Jag vill ett fortsatt flerspråkigt Katalonien för alla katalanska barn att växa i. Men jag tvekar starkt på att spanska nationalister vill det. Och mitt i detta, Prof. Enkvist anger sig själv för att vara domare i en match där hon samtidigt spelar centralanfallare. Nej, inget rent mjöl i den påsen heller. Trigo sucio, på spanska.

Av ovanstående framgår tydligt hur olika man kan uppfatta en process beroende på ens egna värderingar, och den information man har till sitt förfogande. På samma sätt finns det 1000-tals uppfattningar om språkstriden i Finland; uppkomst, orsaker, mål och medel, olika skeden, samt förankring i nutiden. Det väsentliga för en eventuell dom är väl om processen är tolerant eller intolerant. I en tolerant språkkamp arbetar man för ett visst språk, men inte emot något annat. I en intolerant språkstrid sätter man mycket energi på att motverka, ibland t.o.m. utplåna, det andra oönskade språket. Massorna fostras "vid behov" i intolerans mot sin nästa genom att språkstriden framställs som en hämd för verkliga eller påhittade oförrätter i det förflutna.

Tack för inlägget. Ja, det finns många perspektiv för att se på det här. Det brukar sägas att det inte är ens fel att två träter. Om Inger Enkvists presentation var tänkt som en partsinlaga, kan jag förstå textens uppbyggnad. Då fungerar den i relation till tidigare okunskap hos många svenskar om den katalanska nationalismens utveckling. Nästa text skulle kunna handla om hur Partido Popular aktivt bidragit till att antagonisera och att stärka nationalismen i Katalonien. Eller hur språklig dominans kan kopplas samman med mervärdes- och mindervärdeskomplex. Det handlar både om sociologi och psykologi, mer än det handlar om språk.

Jag finner inte att Inger Enkvist har fel i sin artikel, även om några aspekter skulle kunna nyanseras. Jag blir däremot förvånad över att några, met eller mindre, nedvärderar spanskan (de föredrar att kalla det med sitt urspringliga namn: kastiljanska) som om dess värde inte låg i det faktum att det är det språk som har flest talande i världen efter kinesiskans mandarin. Detta enögda förakt får många (t.o.m. i denna diskussion) att föredra engelskan. Att Franco förvjöd katalanskan är tveksamt. Jag var elev i ett väldigt officiellt internat i Madrid på 40 talet där vi lärde oss att sjunga på katalanska och på galiciska (baskiska var lite svårare). I Katalonien (där jag har mina främsta vänner sedan jag blev svensk) hade jag aldrig några problem. Jag förstår katalanska och talar spanska. Att separatismen har drivit ibland att katalanskan ska vara det grundläggande språket verkar vara orealistiskt knassigt. Det är som om svenskarna i Älvdalen kämpade mot ancändningen av svenska språket. Dagens värld måste inta en realistisk position, eftersom alla behöver ofta ett annat språk än modersmålet. Kataloniens universitet har därför haft flera av de främsta lingvister i romanska och i särskilt i spanska språket och i Katalonien har vi några av de mest framstående bokförlag mes spanska som grund. Att utarma sig själv språkligt kan knappas vara klokt. Men katalanska separatister vill ofta det. Och att föfölja katalansk kultur och språk är som att sätta krok på sina egna ben. Helt tokigt. För mig var självklart att lära mig tyska, när jag flyttade till Tyskland och när jag kom till Sverige för 60 år sedan, det första jag gjorde var att lära mig svenska (med hjälp bl a av lyríken och sången). Om jag slulle göra en sammanfattning av min långa vistelse och curriculum i Sverige, skulle jag kunna visa att jag äe mer svensk än många svenskar. Det viktiga är inte att ensidigt hålla fast vid sina rötter, utan att ha rötterna med sig och stoppa dem dit man kommer. Den katalanska separatismen är en black om foten för Katalonien. Jag älskar Katalonien. Under mina frekventa vistelser i Katalonien fick jag lära känna Borrell personligen och var med om att anordna flera studieresor av svenska (och nordiska) lärare och studenter i Katalonien och av katalaner i Sverige. Jag hade ofta vistelsen i Pyrinéerna. Ni kanske borde veta att det fins en regio i Katalonien som heter Val d'Aran och har et eget språk och egna självständiga institutioner. Araneserna är helt emot separatismen från Spanien, men vill inte tvingas att helt inordna sig i det katalanska styret med sina egna krav. Bl a att inte respektera det aranesiska språket.

Jag minns mitt barndoms tidiga sjuttiotal i en förort till Barcelona. Guardia Civil, det spanska livgardet, brukade patrullera på gatorna som en åminnelse om Francodiktaturens vidsträckta arm. Vi barn var rädda för den spanska makten, för vi visste att katalanska kulturyttringar var förbjudna, och att man kunde hamna i fängelse om man visade minsta tecken till att vilja uttrycka sin katalanska bakgrund. Framför allt var det förbjudet att tala katalanska på offentliga platser. När jag väl flyttat till Sverige falnade känslan till slut. Nu när debatten om katalanskan och spanskan kommit till Sverige återupplever jag känslan av rädsla och sorg när jag tänker på hur det var att smyga med sitt modersmål, att känna skuld när man uttryckte sig på det språk man var född in i, och att fakta om den historiska repressionen av katalanskan så ignorant ifrågasätts...

En kommentar till påståendet att "några, [mer] eller mindre, nedvärderar spanskan (de föredrar att kalla det med sitt [ursprungliga] namn: [kastilianska])". Vilken värdeladdning orden "spanska" och "kastilianska" har varierar mycket i olika sammanhang. Vad som ses som nedvärderande eller finare eller neutralt eller imperialistiskt kan skilja sig mycket mellan olika områden i Spanien eller länder i Amerika, liksom mellan olika ideologiska grupperingar. I spanska konstitutionen står det att "el castellano es la lengua española oficial del Estado", 'kastilianskan är det spanska språk som är statens officiella', och där finns det knappast något nedvärderande med termen "kastilianska".

Vidare talas om "las demás lenguas españolas", 'de övriga spanska språken', där både närbesläktade katalanskan, aranesiskan och galiciskan men också helt obesläktade baskiskan inbegrips (där bör alltså "spansk" förstås som 'har med Spanien att göra' och inte 'har med spanska språket att göra'). Då alltså både kastilianskan och katalanskan i Spaniens grundlag omnämns som "spanska språk" behöver det inte alls vara något nedvärderande i att använda de termerna. Tvärtom kan det förtydliga vad som åsyftas - det är också så Real Academia Española definierar "castellano" i sin ordbok: "Lengua española, especialmente cuando se quiere distinguir de alguna otra lengua vernácula de España", 'spanska språket, särskilt när man vill särskilja det från något annat inhemskt språk i Spanien'.

Och att katalanska och galiciska visor kunde sjungas som någon sorts folkloristisk kuriositet i 40-talets Madrid må vara en sak. Att däremot få använda språken till vardags i de regioner där de talades av majoriteten av befolkningen är något helt annat, och det var på så vis Franco-regimens språkpolitik var chauvinistisk.

Moltes gràcies för att du delade med dig av dina uppväxtminnen, även om det var tunga minnen. Det är viktigt att inte glömma historien, för den som gör det riskerar att få återuppleva den igen. Skribenter som inte vuxit upp med den katalanska identiteten och som kanske bara använder Madrid som utgångspunkt för kunskap om Spanien har möjligen svårare att förstå bakgrunden till dagens motsättningar.

Jag, som från en svensk horisont upptäcker den katalanska kulturen och skriver om den på bland annat Wikipedia (https://sv.wikipedia.org/wiki/Kategori:Katalonien), försöker förstå konfliktlinjerna och det som ligger bakom. Och då duger det inte med förenklade beskrivningar om "separatister" och "nationalister". Allt gott & bona sort!

Aldrig tidigare har världen visat ett så stort intresse för vad som händer i Katalonien. Jag själv är förvånad och har börjat undra vad som ligger bakom, vilket lett till att jag suttit som fastklistrad vid min gamla Emma de senaste veckors kvällar. Detta för att kunna skapa mig en så objektiv bild så möjligt av läget i Spanien. Men varför skulle jag behöva det, kan man undra... För att jag som liten flyttade till Sverige och har sedan dess endast haft sporadisk kontakt med mina katalanska rötter ärvda genom min far. Jag borde då, i Inger Enkvists kategorisering, inte klassas som manipulerad av Pujons katalanistiska anda. Eller?...

Som liten och nykommen till Sverige förstod jag knappt det politiska spelet kring Katalonien. Jag hade mina repressiva minnen av Katalonien med mig och härbärgerade något man skulle kunna kallat för stark katalansk identitet. Usch ja, redan då, Inger. Eftersom jag inte fick någon katalansk input kunde jag bara förhålla mig till det jag redan fått. När jag träffade på människor från Spanien ville jag så gärna prata om landet. Men jag fick bittert erfara, så fort jag nämnde Katalonien, hur hatiskt dessa människor pratade om regionen. De till och med förnekade att katalanskan var ett eget språk. Jag förstod inte varför förrän nu på sistone.

När jag följer katalansk och spansk media får jag en bild som skrämmer mig. Ignoransen och manipulationen i det som sägs på spansk media är som taget ur Ingers anförande. Eller är det tvärt om?... Vem är det som blir manipulerad av vem i den här språkdiskussionen, och vilka rättigheter om politiska sanningsenlighet tar sig experter på specifika fackområden kopplade till språk?

Spanska motsvarigheten till Public service är inte oberoende och borde därmed antas kunna vara partisk i sin nyhetsutövning. Detta fick tydliga konsekvenser när TVE, motsvarande Spaniens SVT, gjort en nyhetsrapport kring folkomröstningen i Katalonien i början av oktober i år. När programmet väl sändes hade bilder och filmsnuttar där man ser polisens övervåld klippts bort. TVEs journalister gick ut och protesterade över censuren. När jag jämför de nyheter katalanska TV3 och centralspanska TVE går ut med kan jag tydligt se att skillnaden i perspektivbredd är slående. Katalanska nyheter ger en nyanserad bild av vad som pågår, utan aggittatorer i form av gömda sufflörer, medan TVE skulle kunna misstänkas vilja mörka mångfalden av röster.

https://elrobotpescador.com/2017/10/17/verguenza-pillan-a-antena-3-usand...

Att Inger inte detekterat kopplingar mellan regeringspartiet PP och Francoregimen förvånar mig. Ju längre ner jag gräver, desto mer kopplingar hittar jag. Inte nog med det, monument över Francoregimen och fascismen tilldelas oproportionerligt mycket ekonomiska resurser för att upprätthållas och vårdas. Detta irriterar vanligt folk, som på senare år fått se sina löner sänkta. Spanien har inte gjort upp med sitt fascistiska förflutna, något som också ligger ligger den spanska nationen i fatet. När domaren Baltasar Garzón 2008 stoppades från att undersöka eventuella brott mot mänskligheten som eventuellt skulle kunna begåtts under Francoregimen tappade Spanien en viktig chans till en enande och opartisk process. Det vore oakademiskt att påstå något annat.

http://www.express.co.uk/news/world/864234/catalonia-referendum-catalan-...

https://politica.elpais.com/politica/2017/10/09/actualidad/1507561131_56...

https://elpais.com/elpais/2017/08/15/opinion/1502810966_937851.html

Den stora korruption som började nystas upp på 00-talet, och som visat sig ha förgreningar rakt in i PP, domväsendet och den kungliga familjen har inte höjt auktoritetens kredibilitet, snarare sänkt den till bottennivå. Att nystandet av korruptionen på högre nivå stoppats genom olika beslut gör mig än mer bekymrad.

Gräver man lite till upptäcker man fler påsar mjöl. Tillsättandet av ledarmöten till högsta domstolen och konstitutionsdomstolen I Spanien fick kritik i en rapport utgiven av Europarådet 2013. Kritik som förnyades 2016. PP åberopar lagar och domslut utfärdade av domare vars partiskhet starkt skulle kunna ifrågasättas.

Vad gäller katalansk språkpolitik och historia, vilket tycks vara bärande av retoriken i Ingers diskurs, har mitt grävande gett nya insikter. Lyssna, läs och bredda dina vyer, Inger. Använd dig av din akademiska objektiva kåranda. Våga vandra milen mot större upplysthet:

https://jotapov.com/

http://www.sapiens.cat/ca/envia-el-mon-ho-ha-de-saber.php (finns på både spanska och engelska)

https://www.svd.se/skolor-i-katalonien-anklagas-for-separatism

Hej och tack för länkarna och insikterna (hoppas jag). Det där är också snalikt min egen tolkning av positionerna. När någon träter är det aldrig bara ens fel, och det är sant att det nationella projekt som CDC, CiU och Jordi Pujol körde igång runt 1980 inkluderar en hel del oegentligheter. Men viljan och färdvägen har historiska rötter. Distansen mellan Katalonien och Spanien har vuxit till en tydlig spricka de senaste åren, och man behöver bara titta på RTVE:s respektive TV3:s sändningar från olika manifestationer för att upptäcka det. RTVE, El Mundo och ABC beter sig ibland i sin rapportering som om de behandlade situationen i Ukraina och de själv var officiella ryskspråkiga medier. Och inte heller El País (som ofta har en läsvärd bevakning på https://cat.elpais.com/) har klarat sig från beskyllningar om bristande neutralitet. Det bådar inte gott för förståelsen av en "uppstudsig region" och händelser där.

Det sagt är ingen utan skuld i den här konflikten. Det katalanska nationsbygget vilar på en mindre del av befolkningen än för 100 år sedan (när esteladan skapades, Katalanska samväldet för en tid tilläts verka). Betoningen av sprickan mellan Katalonien och Spanien görs lika mycket från katalanskt håll, inklusive via böcker av Xavier Sala i Martín och Germà Bel. Och https://sv.wikipedia.org/wiki/Kataloniens_nationaldag har på senare år blivit en del av ett separatistiskt projekt, oavsett hur man ser på det. Jag har däremot svårt att hitta motsvarande analys på den "espanyolistiska" sidan, hänvisningar till att man är genetiskt samma folk känns inte särskilt motiverade (gener och politik är inte riktigt samma sak).

Jag är en "glad amatör" och språknörd. Men jag vill tro att jag genom åren lärt mig lite om den katalanska och spanska historien. Det har jag försökt beskriva i artiklar som https://sv.wikipedia.org/wiki/Katalanism, https://sv.wikipedia.org/wiki/Katalanska och https://sv.wikipedia.org/wiki/Pol%C3%B2nia. Genom skrattspeglarna i "Polònia" förtydligas konfliktlinjerna och de olika fasetterna i samhällsutvecklingen långt bättre än via korta och välklippta inslag i konservativa spanska riksmedier. Vill jag tro.

Men vi lär oss så länge vi lever. Så länge vi är villiga att ta information och lära oss från många olika håll. Att både kunna läsa spanska och katalanska är en stor fördel i det här komplicerade politiska landskapet. Det kan folk i Katalonien men inte lika ofta i "Madrid". Allt gott!

Lägg till ny kommentar