Frågor & svar från Språkforum

1 kommentarer

Här är svaren på alla de språkfrågor som ställdes till vår expertpanel under Språkforum den 27 mars i år. I panelen ingick Lena Lind Palicki, Språkrådet, Ingrid Fredriksson, Sydsvenskan, och Henrik Nilsson, Terminologicentrum. Det är Språkrådets experter som har besvarat alla frågor.

Hur ska man se på en?

Vad man tycker om hen är en smaksak, eller en politisk sak. Klarheten påverkas inte. Att ersätta man med en är annorlunda, eftersom en kan ha olika betydelse beroende på hur det betonas. Hur ska man se på en?

Björn

Svar: Om man ser ett behov av att byta ut man mot en beror på om man uppfattar pronomenet man som uteslutande kopplat till manligt kön. Vissa uppfattar det så, andra inte. Historiskt kommer pronomenet man ur substantivet man, som ursprungligen betydde människa, men som sedan urminnes tider även använts i betydelsen mansperson.

Även en har en lång historia. Det används som objektsform till pronomenet manÄr det meningen att det här ska ta kål på en? Men det förekommer, inte minst regionalt och dialektalt, även som subjektsform: En gör så gott en kan. Vi har det också i genitivformen ens: Det är vars och ens ansvar.

Det finns inget i språket som hindrar en att använda en som subjektsform, men det uppfattas av vissa som dialektalt och av andra som ideologiskt laddat. I vilka sammanhang en är lämpligt som subjektsform bör därför avgöras av kommunikationssituationen och de tänkta mottagarna.

I takt med att användningen ökar blir också sammanhangen där ordet upplevs som neutralt alltfler. Det är genom att använda ord som de etableras, och det är alltså språkbrukarna själva som måste avgöra i vilken utsträckning de vill bidra till etableringen av en som könsneutralt pronomen genom att använda det.

Maria Bylin

De och dem går lika bra

Håller reglerna för de och dem på att luckras upp? Är det okej att skriva både av de som och av dem som?

Eva

Svar: Det stämmer att språkvården och den grammatiska forskningen har gjort en omvärdering av de/dem som-satser. Numera går båda formerna lika bra att använda.

Kortfattat kan man säga att i meningar som ”Jag fick den beskriven av de/dem som satt närmast” kan de tolkas som objekt i huvudsatsen och bör då skrivas i objektsform: dem. Dessutom har man tidigare betraktat prepositioner (här: av) som att de styr objektsform, det vill säga att efter preposition ska det vara dem.

Numera menar den grammatiska forskningen att det är tydligt att det är många som snarare tycker att det är frasen ”de som satt närmast” som hör ihop, och då utgör de som subjekt. Om man gör den tolkningen av meningen blir det i stället naturligt att använda subjektsformen de.

Det står emellertid klart att valet mellan de och dem här har ett starkt signalvärde, och många som har lärt sig en regel för att välja mellan de och dem före som reagerar starkt när någon gör ett val som går emot den inlärda regeln.

Susanna Karlsson

Hans acceptans avgör om sin går hem

I dag luckras skillnaden upp mellan hans och sin. Kan detta accepteras i formellt språk?

Marie

Svar: Det är olika hur accepterande olika språkbrukare är, men helt klart är att många reagerar när någon bryter mot grundregeln i formell text. Grundregeln för valet mellan reflexivt pronomen (sin) och något personligt pronomen (hens, deras med flera) är alltså: om pronomenet syftar på subjektet i satsen blir det sin, annars blir det personligt pronomen.

Sedan finns det svåra fall, till exempel Vi vill tacka alla som låtit oss fotografera X hundar. Här kan man tänka sig att skriva sina, eftersom det syftar på tankesubjektet till låtit. Men man kan också resonera strikt enligt regeln och säga att det måste vara deras, eftersom det inte syftar på satsens subjekt Vi.

Om det är en så formell och viktig text att man inte vill ta några som helst risker, så kan man formulera om sådana meningar: Vi vill tacka alla hundarnas ägare, som gav oss tillstånd att fotografera.

Maria Bylin

Vart är var på väg?

Vart är var på väg? Ut? Bort?

Susan

Svar: I många delar av Sverige har man i talspråket samma ord för var och vart och det är säkert därför som många har svårt att skilja på dem. Det som har hänt under andra halvan av 1900-talet är att många har börjat använda vart i stället för var i sammanhang där det (i skriftspråket) tidigare alltid hetat var. Bruket har blivit allt vanligare på senare tid, men spridningen över landet har varit ojämn. I Sydsverige finns också en omvänd tendens, det vill säga somliga språkbrukare använder var om både riktning och befintlighet. I delar av Norrland används i stället vars i båda betydelserna.

Svenskans system för att skilja mellan riktning och befintlighet (var och vart) är gammalt och fast etablerat, men det är ingen naturnödvändighet att göra den åtskillnaden. Det finns gott om språk som saknar motsvarande uppdelning, exempelvis engelska och franska. Dessa språk använder samma ord i båda fallen.

Sofia Malmgård

Inte sant att att minskar

Är att på väg att försvinna? Det slopas allt oftare – särskilt av yngre skribenter.

Hans

Svar: Vi kan inte veta hur framtidens svenska kommer att se ut, men det är klarlagt att att inte minskar generellt, utan är minst lika frekvent nu som för hundra år sedan.

Men det är numera inte ovanligt att kommer konstrueras utan att och det är inte fel, även om kommer att fortfarande är vanligast i tryckt text. Andra hjälpverb konstrueras alltid utan attVi vill/kan/ska/får/måste/bör komma. Men kommer uppför sig numera som många andra verb som kan konstrueras både med och utan attbörjaslutapröva med mera. Jämför en mening som Han lovade (att) börja (att) försöka (att) sluta (att) röka.

Företeelsen är inte heller så ny som man kan tro. Ett gammalt exempel är från Strindbergs novell Måste i Giftas: ”Så har han gjort i tolv år och så kommer han göra till döddar”.

Maria Bylin

Ett komfortabelt engelskt lån

Är vanan att säga att man är komfortabel eller bekväm med något två modeord eller är det ett gammalt uttryckssätt?

Hans

Svar: Uttryck av typen känna sig/vara bekväm/komfortabel med något har inte förekommit särskilt länge i svenskan. Den här användningen av bekväm har vi tagit över från engelskans comfortable, men den fanns också i äldre svenska.

Eftersom man hittills har använt bekväm om personer i betydelsen ’lat, maklig’, så kan ju tankarna gå åt fel håll. Men egentligen är denna användning naturlig. Grundbetydelsen av bekväm är ’angenäm, passande för sitt ändamål’. Och det är då inte konstigt att säga att en person är (eller känner sig) bekväm med något, likaväl som man kan säga att en stol är bekväm eller att man gör det bekvämt för sig.

Sunna Nygård

Fridtjuv bestämde stavningen i Sverige

I Sverige skriver vi ju nu vilken, av och gott, men i Danmark och Norge har man valt att behålla den ”gamla” stavningen med hvilken, af, godt. Hur kommer det sig?

Teresa

Svar: Detta hände vid 1906 års stavningsreform, då ecklesiastikministern Fridtjuv Berg skickade ut ett cirkulär där det stod att v-ljudet alltid skulle skrivas v i stället för hv, fv och f, samt att man skulle skriva t i stället för dt. Hvilken blev då vilken, af blev av och godt blev gott.

Innan dess hade stavningsdebatten varit ganska hetsig i Sverige, och man hade faktiskt påtalat att de skandinaviska språken borde hålla ihop sin stavning, vilket alltså inte blev fallet när Sverige tog detta steg i mer ljudenlig riktning, medan Danmark och Norge lät bli.

Maria Bylin

Gatuskyltar bryter ofta mot reglerna

Varför skrivs gatunamn på gatuskyltar, åtminstone i Stockholm, genomgående med versaler? Mot språkreglerna! Till exempel Klara Södra Kyrkogata, Tyska Brinken, Lilla Nygatan.

Christina

Svar: Enligt skrivreglerna är huvudregeln för flerordiga namn att endast första ordet och ord som i sig är egennamn skrivs med stor bokstav. Men reglerna följs inte alltid.

Även den svenska namnkonventionen säger entydigt att man bara ska ha stor bokstav på första ledet i ett namn, men politikerna i både Stockholm och Göteborgs kommuner har beslutat att göra annorlunda på sina gatuskyltar. Det rör sig alltså om specialfall.

Maria Bylin

Avbakning är fackspråk

Ernst Kirschsteiger säger att han ska baka av ett bröd. Fler än han använder onödiga prepositioner – det räcker ju med baka – varför har det blivit så? Inflytande från engelskan?

Inger

Svar: Baka av är en etablerad term hos professionella bagare. På fackspråk kallas nämligen gräddning för avbakning och uttrycket baka av används i stället för grädda. I begränsad utsträckning har uttrycket baka av börjat användas även när man talar om annat än bröd.

Denna fackspråkliga term verkar ha spritt sig, inte minst genom matlagningsprogram där professionella kockar och bagare använder termen. Men i vardagsspråket finns etablerade och väl beskrivande termer för olika typer av tillagning i ugn som ofta är begripligare för de flesta. Vanligtvis säger vi att vi gräddar ett bröd och en maträtt kan till exempel vara ugnsbakadugnskoktugnsstekt eller gratinerad.

Lena Lind Palicki

En fundering som länge varit i faggorna

Funderar på vad en fagga är? I uttrycket det är i faggan eller det ligger i faggan.

Lena

Svar: Fagga i singular är numera ett ord som aldrig används, men som tidigare betydde ’bylte’, ’något hopbuntat’. I dag lever ordet bara kvar i den bestämda pluralformen faggorna, även om det inte heller är så vanligt. Det förekommer i princip bara i uttrycket vara i faggorna som betyder ’vara nära förestående’.

Lena Lind Palicki

Tags: 

Kommentarer

Kommentar till Susanna Karlsson, betr de/dem i "som-satser". För mig, som är lite av språkpolis, känns det "automatiskt" att det ska vara objektsformen dem efter preposition. Om det ändå är fritt fram att använda subjektsformen de i som-satser som i ditt exempel, ”Jag fick den beskriven av de/dem som satt närmast”, är det då lika ok med subjektsformen om vi byter pronomen? Ex: ”Han fick den beskriven av vi som satt närmast” ; ”Olle fick den beskriven av jag och du som satt närmast”. Det känns inte bra med subjektsform i dessa två exempelmeningar. Eller?
Handlar problemet egentligen om att det har blivit svårare (?) att skilja mellan de och dem, på grund av talspråksformen dom, som är gemensam för båda (och kanske också på grund av att man inte pluggar grammatiken särskilt grundligt i dagens skola)? Vad finns det annars för svårighet i att välja subjekts- eller objektsform?
Det är också intressant, tycker jag, att många journalister idag använder subjektsformen de, där ordet står som dativ- eller ackusativobjekt, utan "som-sats", alltså. Exempel : "Eftersom vissa föreningar har fuskat med bidragen, finns det anledning att i fortsättningen granska de lite extra"; Pojkarna fyllde båda 18, så vi gav körkortspengar till de".
Så finns det, till sist, de [ dem :-) ] som använder dem som subjekt: "Dem reser i morgon".

Lägg till ny kommentar