Prenumerera på bloggen
  • Finns det en koppling mellan förnamn och utseende? Det hävdar israeliska forskare i psykologi. Enbart med utseendet som utgångspunkt är vi klart bättre än slumpen på att gissa rätt förnamn.

    I romanen Dorian Grays porträtt skildrar Oscar Wilde hur Dorian Grays handlingar förändrar bilden av honom. Mellan personligheten och porträttet finns ett samband av orsak och verkan. Och enligt en ny studie kan det vara så det fungerar även i verkligheten.

    Forskarna lät testpersonerna titta på porträtt av främlingar. Därefter fick de frågor om vad de trodde att personerna hette. För varje porträtt fick de välja mellan fyra olika förnamn. Träffsäkerheten var 38 procent – alltså klart högre än slumpen.

    Träffsäkerheten var fortsatt högre än slumpen när deltagarna bara fick se fotografier på frisyrer. Även då lyckades deltagarna ofta gissa rätt namn.

    Forskarna genomförde samma försök i ytterligare två länder. Också där var deltagarna framgångsrika i sina gissningar. Men resultaten blev betydligt sämre när de fick uppgiften att para ihop porträtt på personer från främmande länder och namn på främmande språk.

    Enligt forskarna visar studien att människor – åtminstone i viss utsträckning – ser ut som sina namn. De tror att detta beror på att det finns förutfattade meningar om personer som bär ett visst namn. I någon mån kommer bäraren också att omedvetet sträva efter att leva upp till förväntningarna.

    Samma försök genomfördes även med en dator. Även datorprogrammet klarade sig bättre än slumpen. Det stärker enligt forskarna teorin om att utseendet säger något om namnet.

    Forskarna är verksamma vid Hebreiska universitetet i Jerusalem. Studien är publicerad i Journal of Personality and Social Psychology.

    Anders

    Foto: Istockphoto

    0 kommentarer
  • Så här i semmeltider kan jag, som språkhistoriker, naturligtvis inte låta bli att fundera på varifrån ordet semla kommer. Det behöver man i och för sig inte fundera så väldigt länge på: det är helt enkelt ett lånord som vi har fått från tyskans Semmel. Det är ju ett ord som fortfarande används i Tyskland, framför allt i södra Tyskland. I norr föredrar man ordet Brötchen för att beteckna samma sak – en liten brödbulle helt enkelt.

    Det verkar som om ordet semla från början syftade på en vetebrödsbulle helt enkelt, precis som tyskans Semmel. Men historien kan ju inte sluta där. Den naturliga följdfrågan blir naturligtvis: varifrån har tyskarna fått sitt ord Semmel då?

    Och det är nu det börjar bli intressant för en språkhistoriker. För Semmel visar sig även det vara ett lånord. Det har lånats in i tyskan från latinets simila som betyder ’fint siktat vetemjöl’. Lånord igen alltså. Så vitt jag kan bedöma kan lånet spåras tillbaka till åtminstone 700-talet e.Kr. när de första beläggen för ordet börjar dyka upp i fornhögtyskan (simula, semala). Till en början tycks ordet ha betytt just ’fint siktat vetemjöl’, men i den senare medelhögtyskan kan man se att ordet börjar användas för att syfta på själva produkten – vetebrödet. Det verkar alltså vara bland de tyska bagarna som det här lånordet kom att byta betydelse från mjöl till vetebulle.

    Men inte ens nu när jag har lyckats spåra ordet ända tillbaka till latin känner jag mig helt nöjd. För ytterligare en fråga gnager i mig: varifrån kommer latinets simila då? Jag försöker slå upp ordet i den stora Encyclopedia of Indo-European Culture, men detta tycks inte vara ett ord med indoeuropeiska rötter. Det är inte ens troligt att indoeuropéerna kände till något om det här finmalda vetemjölet som man kan baka så goda semlor av.

    Tvärtom tycks ordet simila ha kommit in i latinet ganska sent, de första beläggen för ordet kan spåras till den romerska författaren Aulus Cornelius Celsus (som levde ungefär 25 f.Kr.–50 e.Kr.). Allt tyder alltså på att latinet också har lånat in ordet. Lite vidare efterforskning gör faktiskt troligt att latinets simila har lånats in från från något av de semitiska språken i Mellanöstern (jämför akkadiska samīdu).

    Genom att spåra ordet för semla tillbaka i tid steg för steg får vi samtidigt möjlighet att följa det finmalda vetets väg in i Europa från Mellanöstern via Medelhavsregionen – där ordet lånades in i latinet – och sen vidare till germanerna där man i Tyskland började baka Semmeln som vi svenskar fattade smak för och lånade in som ordet semla.

    Här kan du lyssna på ett avsnitt av Akademipodden om semlor.

    Jenny Larsson

    professor i baltiska språk vid Stockholms universitet

    Foto: Istockphoto

    1 kommentarer
  • 2015 kom semmelwrappen och förra året lanserades semoothien. I år har de första prinsessemlorna, mufflorna och freaksemlorna sett dagens ljus.

    Tiden mellan nyår och fettisdagen tycks närmast ha blivit en period då svenska konditorier tävlar om att uppfinna de galnaste semlorna. 2017 är inget undantag. Även i år försöker konditorer locka till sig kunder genom nya semmelvarianter.

    Alla är dock inte lika förtjusta i nyheterna. Christer Sigvardsson, ständig sekreterare i Semmelakademin (jodå, det finns en sådan), uppmanade redan i januari i en debattartikel i Expressen svenska bagare att inte kalla något annat än en traditionell semla för just semla. I Hufvudstadsbladet argumenterade Fredrik Sonck för samma hållning.

    Hittills har konditorierna inte lyssnat. En Ica-butik i Västerås har utvecklat mufflan, en korsning mellan muffins och semla. Nyheten fick stor spridning i sociala medier eftersom vissa förknippade namnet med allt annat än bakverk. Handlaren Daniel Kvist redogjorde i Expressen för historien bakom namnet:

    Haha, ja, det var några bagare som spanade olika namn och tyckte att man skulle slå ihop muffins och semla, vilket då blir en muffla.

    Prinsessemlan skapades på ett bageri i Nässjö. Enligt Expressen rörde det sig om en kombination av Sveriges två populäraste bakverk, nämligen prinsesstårtan och semlan. Upphovsmannen Markus Ekelund berättade att receptet var en traditionell semla som klätts i marsipan och fått en klick hallonsylt:

    Jag fick idén förra året när semmelsäsongen nästan var över. Så jag bestämde mig för att vänta med den till i år.

    Freaksemlan är Ica-butiken i Kåges bidrag till semmelfloran. Butikschefen Erik Lindsköld sade till SVT att basen var en vanlig semla som dopats med bland annat chokladsås, en munk och ett kex:

    Vi tänkte ”så många kalorier som möjligt i en och samma semla”.

    I morgon gästbloggar Jenny Larsson, professor i baltiska språk vid Stockholms universitet, om ordet semlas ursprung.

    Anders

    Foto: Istockphoto

    0 kommentarer
  • Fladdermöss föds inte med ett begränsat utbud av läten. I stället kan de lära sig nya läten för att referera till olika individer. Det hävdar israeliska forskare i zoologi i en studie publicerad i tidskriften Scientific Reports.

    Halsbandsflyghunden är den enda arten av familjen flyghundar som finns i Europa. De flesta exemplaren finns dock i Afrika och Mellanöstern. Eftersom halsbandsflyghunden lever på frukter, nektar och pollen tillhör den bland fladdermöss gruppen fruktfladdermöss.

    Halsbandsflyghunden blir mellan 20 och 30 år. Djuren lever i stora kolonier. De kommunicerar med varandra med hjälp av olika läten.

    Forskare i zoologi vid universitetet i Tel Aviv har samlat in 15 000 läten från 22 halsbandsflyghundar. Dessa läten har sedan analyserats. Forskarna anser att resultaten visar att halsbandsflyghunden inte föds med en viss uppsättning av läten, utan att den kan lära sig läten som refererar till olika individer i gruppen.

    Under arbetet kunde forskarna identfiera både läten som halsbandsflyghunden använde för att referera till sig själv och läten som den använde för att referera till andra. De fann tydliga skillnader mellan läten som användes för att hälsa vänligt inställda individer och främmande halsbandsflyghundar som kunde vara rivaler. Det visade sig dessutom att halsbandsflyghunden hade olika läten för olika situationer. Djuren använde inte samma läten i en kamp om föda som i en kamp om en sovplats.

    Anders

    Foto: Artemy Voikhansky/Wikimedia Commons

    0 kommentarer
  • Den som pratar snabbt får sällan ur sig mer information än den som pratar långsamt. En snabbsnackares yttranden innehåller i regel mindre information. Det visar en studie publicerad i den vetenskapliga tidskriften Cognition.

    Snabbsnackare och långsampratare är i själva verket ganska lika. Snabbsnackarens kännetecken är användningen av betydligt fler ord, men det innebär alltså inte att snabbsnackaren förmedlar mer information. Ofta är yttrandena från bägge typer ungefär lika informationstäta.

    Den som talar fort använder fler vanliga ord och enkel meningsbyggnad. Många av orden fungerar närmast som utfyllnad och förmedlar ingen eller lite information. Den som talar långsamt använder däremot fler ovanliga och långa ord. Långsamprataren använder också fler passivkonstruktioner.

    Att bägge typer förmedlar ungefär lika mycket information skulle enligt studien kunna betyda att det finns en omedveten kunskap om vilken informationstäthet som passar mottagaren bäst.

    Mäns yttranden är i genomsnitt något mer informationstäta än kvinnors. En tänkbar förklaring är att kvinnor i större utsträckning försäkrar sig om att lyssnaren förstår vad som sägs.

    Anders

    Foto: Istockphoto

    0 kommentarer
  • Att förstå poesi är inte nödvändigt för att uppskatta den. Och det är heller inte ens nödvändigt att vara medveten om den för att den ska uppskattas av hjärnan. Det fastslår forskare i psykologi vid universitetet i walesiska Bangor.

    Många författare och läsare har genom åren hävdat att poesi kan uppskattas utan att förstås. Det är en uppfattning som walesiska forskare nu anser sig ha bevisat. Rönen publiceras i den vetenskapliga tidskriften Frontiers in Psychology.

    För att undersöka poesins verkningskraft fick deltagarna lyssna till meningar på walesiska som antingen följde eller bröt mot cynghanedd, ett traditionellt walesiskt versmått som har medeltida rötter. Cynghanedd brukar beskrivas som ett av de mest komplexa versmåtten med komplicerade mönster för rim och allitteration.

    Deltagarna fick själva klassa meningarna som bra eller dåliga. Det visade sig att de meningar som följde cynghanedds regler genomgående fick positiva omdömen. Meningar som bröt mot reglerna fick sämre gensvar.

    Samtidigt studerade forskarna deltagarnas hjärnaktivitet. När de fick höra meningar konstruerade enligt cynghanedds regler svarade hjärnan med en elektrofysiologisk respons som uteblev när meningarna inte följde reglerna. Detta var dessutom något som skedde omedvetet. Även när deltagarna gav tummen ned åt en regelrätt mening på cynghanedd så reagerade hjärnan gillande.

    I poesi finns alltså versmått som hjärnan gillar – utan att innehavaren av hjärnan är medveten om det.

    Anders

    Illustration: Istockphoto

    0 kommentarer
  • Be var det allra vanligaste ordet under kampen om Vita huset. Men segraren Donald Trumps språkliga kännetecken var ovanligt flitig användning av ordet I.

    I det aktuella numret av Språktidningen skriver Kristina Nilsson Björkenstam och Gintarė Grigonytė, datorlingvister vid Stockholms universitet, om Donald Trumps retorik. De konstaterar att presidenten under sin väg till makten effektivt använde sig av upprepningar. Till skillnad från sina rivaler nyttjade han sällan utfyllnadsljud som uh och um. I stället repeterade Donald Trump något han sagt tidigare.

    Detta är bara en i raden av studier av Donald Trumps okonventionella retorik. I en artikel publicerad i tidskriften Digital Scholarship in the Humanities studerar forskare vid universitetet i Neuchatel, Schweiz, ordvalet hos Donald Trump och åtta andra politiker som kämpade om att nomineras till presidentkandidater. Även här utmärker sig Donald Trump.

    Donald Trumps stil kännetecknas enligt forskarna av att han är osedvanligt rakt på sak. Han undviker komplicerad meningsbyggnad, använder korta meningar och förlitar sig på enklare ord. Men han är också den som har minst innehållstyngd i sitt språk.

    De tre ord som Donald Trump främst använder i större utsträckning än sina rivaler är I, very och tremenduos. I topp tre hos de åtta övriga finns ord med kopplingar till politiska sakfrågor, som amnesty, budget och conservative.

    I tv-debatterna är be och the de två vanligaste orden hos sju av aspiranterna. Demokraten Martin O’Malley utmärker sig genom att använda we allra mest följt av the och be. Donald Trump sticker ut genom att som enda politiker ha I som ett av de två vanligaste orden. Etta hos honom är be och trea är the.

    Andra ord som hördes ofta från Donald Trump var deal, Mexico och excuse. Motkandidaten Hillary Clinton talade mer än andra om income, affordable och try. Andra ord hon använde ovanligt ofta var Senator och Sanders – ett resultat av den utdragna duellen mellan Hillary Clinton och Bernie Sanders om att bli Demokraternas presidentkandidat. Bernie Sanders kännetecknades i sin tur av ord som fossil, fuel, billionaire, wealth och Wall Street.

    Anders

    Foto: Istockphoto

    0 kommentarer
  • Blorange är det nya svarta. Åtminstone när det gäller hårfärger.

    Blorange är ett teleskopord bildat till blond och orange. Det handlar om en hårfärg som – i likhet med ordet – är en blandning av blont och orange. Bland kändisar som färgat hela eller delar av håret blorange finns Zara Larsson, Kylie Jenner och Georgia May Jagger.

    Färgen ska enligt Expressen ha skapats av hårstajlisten Alex Brownsell. Den sägs vara lättast att få till på personer som redan har blont hår. Blorange upplevs ofta som en blek orange eller rosa. Så här skriver Elle om den nya trendfärgen:

    Med hårgurun Kylie Jenner i spetsen blev kulörer som rosa och turkosblått omåttligt populära under 2016. Nu utmanar en helt ny färg förstaplatsen. Den kallas blorange och är en mjuk, feminin mix av blont och orange.

    Även Frida skriver om de senaste hårtrenderna. Där beskrivs blorange som en pastellig färg:

    Att rosa och turkos var heta hårfärger bland Hollywoods kändisar under förra året har ingen missat. Men under 2017 spås en helt ny trend, nämligen Blorange! Trenden innebär en mix av blont och orange och känns härligt pastellig.

    Vecko-Revyn tipsar om att blorange är en färg som kan varieras:

    Beroende på hur mycket orange eller rött man tar i så kan färgen varieras i typ all oändlighet, man kan även slänga i lite rosa om man känner för det. Färgen passar exakt alla frisyrer och längder, och blir nästan snyggare ju mer man tvättar ur den. Och om man inte känner för att färga hela håret blorange kan man göra slingor eller en ombre i nyansen. Det är minst lika snyggt!

    Anders

    Foto: Istockphoto

    0 kommentarer
  • Bord, mat och sked tillhör de allra första orden som barn lär sig. Skälet är att det är föremål som ofta finns i deras synfält. Det visar en amerikansk studie.

    Det är forskare i psykologi vid Indiana University som har undersökt vilka ord som barn lär sig först. Åtta barn i åldern åtta till tio månader – ingen av dem hade alltså börjat prata – utrustades med kameror. Kamerorna följde vad som fanns i barnens synfält. Forskarna visade särskilt intresse för alla måltider.

    När barnen väl började prata visade det sig att föremål som ofta fanns i synfältet också tillhörde de första orden som barnen lärde sig. Där fanns table (’bord’), food (’mat’), plate (’tallrik’), spoon (’sked’) och bottle (’flaska’). Samtliga ord har enligt forskarna stor betydelse för barnen. Därför är det naturligt att de tidigt gör kopplingen mellan föremål och ord.

    De tidiga orden är främst substantiv. Av barn som är sexton månader känner hälften till dessa ord. Enligt forskarna innebär det att synintryck har en avgörande roll för vilka ord som barnen lär sig.

    Studien är publicerad i den vetenskapliga tidskriften Royal Society Philosophical Transactions B.

    Anders

    Foto: Istockphoto

    0 kommentarer
  • De som har mandarinkinesiska som modersmål är mer musikalisk än engelsktalande. Förklaringen är att tonhöjd i både musik och språk behandlas i samma område i hjärnan.

    Länge dominerade uppfattningen att musik och språk processades i olika delar av hjärnan. Men på senare tid har allt fler forskare blivit övertygade om att språk och musik är neurologiskt sammanflätade. Många tror dessutom att överlappningen är stor.

    Denna teori får nu ytterligare stöd genom en studie utförd av kognitionsforskare vid University of California i San Diego. De har undersökt hur barn i åldern tre till fem år reagerar på tonhöjd. Hälften av barnen hade engelska som modersmål, och hälften mandarinkinesiska.

    Kinesiska är ett tonspråk, där ord får olika betydelser beroende på tonhöjden. I engelska är tonhöjden inte betydelsebärande.

    Deltagarna ställdes inför två olika tester. De fick lyssna till en inspelad tonhöjdsförändring och ett instrumentbyte där bägge instrumenten spelade samma ton. Bägge grupperna var duktiga på att identifiera instrumentbytet. Men det var bara de kinesisktalande barnen som reagerade på tonhöjdsförändringen.

    De tydliga skillnaderna mellan grupperna beror enligt forskarna på att kinesisktalande barn redan vid tre års ålder vet att tonhöjd är av stor betydelse. De engelsktalande barnen har inte samma kunskaper eftersom tonhöjd inte har samma funktion i deras modersmål.

    Resultaten visar, skriver forskarna, att språk och musik inte är fenomen som behandlas i åtskilda områden i hjärnan. Och det är detta som gör att kinesisktalande barn har ett försprång när det gäller att identifiera tonhöjd även i musik.

    Studien är publicerad i den vetenskapliga tidskriften Developmental Science.

    Här kan du läsa mer om tonspråk.

    Anders

    Foto: Istockphoto

    0 kommentarer

Sidor

Senaste kommentarer

Prenumerera på Blogg