Prenumerera på bloggen
  • År 1948 började svenska forskare utgrävningar i Labranda, platsen för ett kariskt tempel. Nästan varje sommar har forskarna återvänt till sydvästra Turkiet för att fortsätta arbetet. Framstegen har varit betydande – forskarna kan i dag läsa det kariska alfabetet och har lyckats räta ut många frågetecken.

    Det kariska språket har under en lång tid gäckat vetenskapen. En skålskärva med ett soldatnamn är den senaste ledtråden till språkets gåta. Men bristen på långa inskriptioner gör arbetet svårt. Utsikterna att kunna sammanställa en grammatik eller en ordbok är små så länge materialet är begränsat.

    Karien erövrades år 334 f.Kr. av Alexander den store. Då hade kariskan under en längre tid utsatts för påtryckningar. Under kung Maussollos välde (377–352 f.Kr.) talades i stället grekiska. Syftet tros ha varit att främja regentens imperialistiska politik och skapa enighet mellan karer, lykier och greker. Liksom kariskan är även lykiskan utdöd sedan över tvåtusen år.

    I Språktidningen 4/11 skriver Cia Erander om kariskan och utgrävningarna vid Labranda. Nu visas även fotografen Ali Konyalis bilder från tempelområdet samt filmen Labranda inspelad under de svenska utgrävningarna på 1940-talet på Medelhavsmuseet i Stockholm. Utställningen pågår till och med den 18 december.

    Anders

    Foto: Ali Konyali

    0 kommentarer
  • Ett litet oansenligt ord som upp kan ha stor betydelse. Betänk till exempel skillnaden mellan att packa och att packa upp. Eller att ge och att ge upp. I andra fall ändrar inte ordet betydelsen lika mycket, men en viss nyansskillnad går ändå att skönja. Exempel är ringa och ringa upp eller ordna och ordna upp. Men nu för tiden hör man inte sällan folk säga saker som: Ska vi mötas upp?. Och en del människor tycks envisas med att vakna upp, trots att det går precis lika bra att bara vakna. Skapas det verkligen en betydelseskillnad när man lägger till den här verbpartikeln? Och om inte, varifrån kommer då partikelns plötsliga popularitet?

    Kan du öppna upp dörren? Språkpoliser vill klå upp någon när de hör detta. Eller slå ner dem. Eller kanske bara slå upp ordet i en ordbok och sedan trycka denna i ansiktet på dem. En vän till mig råkade nyligen säga att vi skulle planera upp en helgaktivitet. Språkvetare som han är skämdes han djupt.

    Men det är lite spännande med sådana här verbpartiklar ändå. En sak som jag funderar över lite då och då är skillnaden mellan att skriva upp och att skriva ner. Den är lite mindre uppenbar än exempelvis skillnaden mellan att skjuta upp och att skjuta ner. Jag tror att jag själv använder skriva upp när det gäller kortare saker som telefonnummer och datum, medan skriva ner för mig känns tyngre, som att skriva ner sin livshistoria.

    Men vad är det då med ordet upp som gör att så många vill använda det i sammanhang där det vanligtvis inte hör hemma? Kanske är det bara för att det är ett ganska kul litet ord, så det låter roligt att göra saker som slutar på upp. Hör upp! Städa upp! Häll upp! Kolla upp! Styr upp! Jag kan räkna upp hur många som helst. Men ni kan vara lugna, jag slutar upp nu.

    Camilla

    1 kommentarer
  • Med glädje noterar vi att Anna-Malin Karlsson, professor i modern svenska vid Södertörns högskola, är ny språkspaltskrivare i Svenska Dagbladet.

    I sin första spalt berör Anna-Malin vårt sätt att diskutera språk, till skillnad från andra ämnen: "Språket kan man alltid slå ner på, trots att man inte får slå på de människor som talar det", konstaterar hon. Språkdiskussionen fungerar som en "frizon", och det politiskt korrekta tenderar att lämnas utanför.

    Det är säkerligen också ett skäl till att språkdiskussioner ofta blir så intensiva; språk och identitet är mycket tätt sammankopplade. Det kan alltså te sig mer kultiverat, nästan tjusigt, att anmärka på någons språk än på personens utseende eller kultur, till exempel. Det är det förstås inte. En språkattack kan svida lika mycket som ett hårt slag i ansiktet.

    Maria

    0 kommentarer
  • Språkrådets nyordslista är alltid en pålitlig kioskvältare. Varje år skapar urvalet uppmärksamhet och diskussion. På Språktidningen har vi en grupp av flitiga språkspanare som tipsar om nyord. Precis som Språkrådets lista är ett urval av alla de ord som samlats in publiceras bara en bråkdel av de rapporterade nyorden i tidningen.

    Nyord fungerar ofta som historieskrivning i kondenserad form. På 1930-talet fick vi naziledare och tomatketchup, 1940-talet begåvade oss med nylonstrumpa och socialbidrag och på 1950-talet kom fiskpinne och jeans. Och 2000-talet var årtiondet för sopspanare och polyamori.

    Varje måndag kommer vi att bjuda på några rykande färska nyord här på bloggen. Tipsa gärna om dina favoriter och språkspaningar!

    Något facit till vilka ord som har framtiden för sig finns inte. Ibland kan urvalet av de nyord som presenteras av Språkrådet eller i Språktidningen få kritik – även om sådan uppmärksamhet kan ge en skjuts för en språklig nykomling är det ändå användarna som bestämmer.

    I varje ny upplaga av Svenska Akademiens ordlista försvinner omkring 5 000 ord för att ingen längre bryr sig tillräckligt mycket om dem. Och samma sak gäller omvänt – facerape gör förmodligen varken de Facebook-användare som fått sitt konto kapat eller språkvården glada (även om uppstickarstavningen fejsrejp kanske sticker något mindre i ögonen), men det är ändå ett begrepp som blivit alltmer etablerat.

    I den bemärkelsen är språket ytterst demokratiskt. SAOL är liksom nyordslistorna deskriptiva, vilket innebär att de beskriver vilka ord som används och inte vilka som borde användas. Om facerape används tillräckligt flitigt går det inte att blunda.

    Men det går naturligtvis att spekulera i att det kan ta längre tid för ett ord som milf, en initialförkortning för mother I'd like to fuck som enligt Wikipedia myntades inom porrindustrin, att få samma erkännande. Milf har i det tysta gjort en kometkarriär i pressen; år 2003 användes ordet för första gången i Expressen och tycks i dag vara så etablerat att Josefine Sundström i en krönika i Aftonbladet kan be tidningen Slitz att göra henne "till milf", utan att förklara begreppet.

    Även inom språket finns det dock de användare som har mer makt än andra. En minister som talar om skitår eller anställningsbarhet kan räkna med både språkligt och politiskt genomslag. När Anders Bagge, som ingår i tv-programmet Idols jury, i Svenska Dagbladet berättar att han vill bomullera in besk kritik mot deltagarnas prestationer (vilket möjligen även skulle skapa ett behov av att bomullera in öronen), har han en helt annan möjlighet till snabbt genomslag än den kaninägare som i ett blogginlägg berättar om hur favoritkaninen brukade flopsa på mattan, ett verb bildat till det ljud, flops, som hördes när kaninen sträckte ut tassarna.

    Såväl bomullera som flopsa har, i just de här bemärkelserna, i dagsläget en sökträff på Google var. Framtiden får utvisa om något av dem får fäste i språket på allvar. Men kom ihåg att det är vi själva som bestämmer.

    Anders

    0 kommentarer
  • Dagens gästbloggare är Siv Strömquist, docent i nordiska språk vid Uppsala universitet. Inlägget är ett utdrag ur boken Vart är vart på väg (Norstedts).

     

    Ni har väl lagt märke till det nya modeordet? Ordet berättelse.

    Berättelser har funnits i alla kulturer i alla tider. Muntliga berättelser och så småningom skriftliga. Man kan säga att berättelsen är skönlitteraturens vagga.

    Men i modern tid är berättelse inte bara en litterär term. Med den franske filosofen Lyotards La condition postmoderne (1979) fick ordet nya dimensioner. Här handlar det om de stora historiefilosofierna, om ideologierna och systemen.

    Från att från början alltså ha varit en ganska snäv idéhistorisk term invaderar i dag ordet berättelse praktiskt taget alla samhällsområden. Näringslivet har sedan länge haft sina ”berättelser”: verksamhetsberättelsen, årsberättelsen, revisorernas berättelse etc. De här redogörelserna ligger långt från skönlitteraturens sagor och berättelser, kan man tycka. Men sedan 2000-talets början har en ny sorts berättande smugit sig in på företagen. Den amerikanska kommunikationstekniken corporate storytelling har blivit ett av marknadsföringens populäraste grepp. Med berättelser av olika slag bygger man varumärken och skapar mervärde.

    Inte minst modebranschen har hakat på trenden. I dag ska en lyckad catwalkvisning helst ackompanjeras av en emotionellt laddad berättelse, om exempelvis märkets eller modehusets legendariska grundare eller designer.

    Berättelsen säljer. Och pr-byråerna berättar. Oftast är berättelserna autentiska, ibland fiktiva. Oavsett vilket, är tanken att de ska skapa substans, ge djup och bakgrund till varumärket, visningen, föreställningen.

    Också inom politiken talar man i dag oupphörligt om den nödvändiga berättelsen. Om man förlorar eller vinner ett val verkar hänga på om man har en trovärdig berättelse eller inte. I de här sammanhangen får ordet berättelse ytterligare en dimension. Också den politiska berättelsen ska naturligtvis sälja. Men här handlar det om att sälja in de bärande idéerna, ideologin.

    Modeordet berättelse kan också användas på individnivå. Genom att berätta om sitt liv kan man komma åt sitt jag, sin identitet. Sådant berättande kan förstås användas terapeutiskt. Men det kan också utgöra avstamp för skapande verksamhet med utvidgad målgrupp. Det är påfallande många skönlitterära författare som under de senaste åren sett på sitt liv som en berättelse. En berättelse för offentligheten.

    Modeord karaktäriseras av att deras innehållspotential är stor. Något som tyvärr också ofta innebär att tydligheten blir lidande. Det ska bli spännande att se hur det går för ordet berättelse.

    Siv Strömquist

    0 kommentarer
  • Peter Englund tillkännagav just att årets Nobelpris går till Tomas Tranströmer. På redaktionen jublade vi. Och vi vet en till som jublar, det är Björn Ranelid. I en artikel i Språktidningen i år sade han:

    – Tomas Tranströmer är metaforernas världsmästare. Om jag så skriver i 25 år till, kommer jag knappt att nå honom till anklarna.

    Ja, Björn Ranelid, nu är det officiellt. Tomas Tranströmer är världsmästare.

    Patrik

    1 kommentarer
  • För tredje gången har riksdagsledamoten Kenneth Johansson lämnat in en motion om att älvdalskan ska erkännas som ett eget språk. För tredje gången kommer förslaget sannolikt att röstas ned. Centerpartisten har nämligen inte lyckats övertyga övriga alliansen om att älvdalskan bör få status som ett minoritetsspråk.

    Frågan om älvdalskan ska ses som ett eget språk blev högaktuell i samband med att Sverige år 2000 fick fem nationella minioritetsspråk: finska, samiska, meänkieli, romani chib och jiddisch. Älvdalskan lämnades utanför. Trots att den på pappret tycks uppfylla flera viktiga kriterier. Älvdalskan har funnits i Sverige i minst tre generationer och många talare vill själva att den ska ses som ett språk och inte som en dialekt.

    Det är här skon klämmer. Älvdalingarna må tala på ett sätt som får medelsvensson att förundras och förvirras. Om frågan enbart gällde språkliga skillnader vore det snarare mer logiskt att se danska och norska som svenska dialekter, än att se älvdalska som en svensk dialekt. I Språktidningen 6/2008 skriver Östen Dahl, professor i allmän språkvetenskap vid Stockholms universitet, att älvdalskans ordförråd vid en jämförelse ligger längre bort från svenskan än norskan.

    Nyligen fick även älvdalskan en modern grammatik skriven av Bengt Åkerberg, ett arbete som enligt Dalarnas Tidningar tagit femton år. I hemmet i Spånga håller Bengt Åkerberg även i undervisning i älvdalska. Eleverna får inte bara lära sig älvdalska, utan också skillnaden mellan älvdalska och bucksvenska, svenska med inblandning av våmhusmål.

    Våmhusmålet är visserligen likt älvdalska, men den ömsesidiga förståelsen är inte alltid hundraprocentig. Samma förhållanden gäller många andra mål som talas vid Siljan. Varje socken har sin språkliga särprägel, vilket gör det svårt att tala om något enhetligt språk. Frågan som riksdagspolitikerna måste ta ställning till blir därmed indirekt även den debatt som kan väntas dyka upp i kölvattnet av ett erkännande av älvdalskan. Talas minoritetsspråk även i Orsa, Mora och Sollerön?

    Kenneth Johansson motiverar behovet av ett erkännande med att älvdalskan är en del av det svenska kulturarvet som bör bevaras för kommande generationer. Det är också viktigt, skriver han, att barnen får rätt till undervisning på och i sitt eget språk.

    Ett erkännande av älvdalskan skulle inte bara öppna dörren för samma krav från andra delar av Dalarna. Varför i så fall inte fortsätta med gutamål eller jamska?

    Det brukar heta att ett språk är en dialekt med en armé och en flotta. Älvdalskan må vara svårbegriplig för en utomstående, men så länge älvdalingarna inte sjösätter planerna på en republik vid Siljans strand kommer politikerna sannolikt att blunda för kraven. Inte för att älvdalskan i sig inte skulle kunna betraktas som ett språk, utan för att Sverige snart skulle kunna bli ett land med hundratals minoritetsspråk. Sådant kostar pengar. Att de lokala målen har ett kulturellt värde är självklart. Men frågan är om riksdagspolitikerna är redo att börja värdesätta det även i kronor och ören.

    Anders

    3 kommentarer
  • Här på Språktidningens redaktion får vi ofta roliga och kluriga frågor från våra läsare. Ibland löser vi gåtan bums, ibland blir vi svarslösa och ibland kan vi åtminstone komma med en hygglig gissning. Den här läsarfrågan har vi inte lyckats knäcka men funnit en rimlig förklaring till. Kan du hjälpa oss? Vad är en trätältare?

     

    Någon gång på trettio- eller fyrtiotalet hörde jag min mor använda beteckningen trätältare om medlemmar i Jehovas vittnen. Jag har frågat många människor från olika delar av landet om de hört ordet, men ingen har känt igen det. Jag har också frågat medlemmar, men de ställer sig lika undrande. Ett par av dem sa att mycket har vi kallats, rutherfordianer bland annat, men inte trätältare. VI bodde på gränsen mellan Skåne och Halland i östra delen av Hallandsås. Både min mor och min far kom från sydligaste Halland i trakten av Hasslöv och Skottorp. Är det någon som hört det? Eller har jag missuppfattat?

    I Uppenbarelseboken talas det enligt Jehovas vittnens översättning om att 144 000 personer ska ges plats i himlen för att där tjäna Gud. Två av verserna lyder:

     

    Efter detta såga jag, och se, en stor skara, som ingen kunde räkna, ur alla nationer och stammar och folk och språk stod inför tronen och inför Lammet, klädda i långa vita dräkter; och det var palmkvistar i deras händer.

    ...

    Därför är de inför Guds tron; och de ägnar honom helig tjänst dag och natt i hans tempel; och han som sitter på tronen skall spänna ut sitt tält över dem.

    De som gjort sig förtjänta av en plats i himlen samlas alltså i ett tält. De bär med sig kvistar. Kanske är det upphovet till benämningen trätältare. Kanske är tältet som spänns ut över dem också av trä. Har du någon annan förklaring?

    Anders

    2 kommentarer
  • Account managercompliance officeraccounting managercontrollerass. storemanager och front end developer är några av de lediga jobb som i dag går att hitta i Platsbanken. Längre, mer specifika och engelskspråkiga yrkestitlar tycks vara en trend.

    Sara Pettersson, researchchef på rekryteringsföretaget Hammer och Hanborg, säger till Resumé i en artikel om titelhysteri att "kunderna efterfrågar t-shaped people, alltså rekryter som har en bred bas med en spetsig nisch". T-shaped people har blivit något av ett modebegrepp. Bill Buxton skriver i Bloomberg Businessweek att det lodräta strecket står för kunskapsdjup och det vågräta för bredd. Så länge inte det lodräta strecket kallas för bas blir den språkliga bilden lättare att begripa.

    Den som redan känner sig t-formad behöver kanske ingen hjälp att kryssa genom titeldjungeln. Ass. storemanager betyder rimligtvis biträdande butikschef, i stället för controller rekommenderar Språkrådet styrekonomkey account manager är synonymt med storkundssäljare och front end developer lystrar även till titeln gränssnittsutvecklare. I artikeln i Resumé nämns även center marketing managerassociate experience director och head of integrated production.

    Yrkeskategorierna gör det inte bara trångt på visitkortet, utan signalerar även att det rör sig om en viss typ av spetskompetens som efterfrågas – från breda account manager via spetsigare key account manager till sylvassa technical key account manager. Titeln i sig utgör sannolikt det första momentet i rekryteringsprocessen. Den som inte förstår begreppet lever knappast upp till arbetsgivarens förväntningar.

    Anna Jeppsson Blomberg, rekryteringskonsult på Wise Group, säger till Resumé att hon tror att titlarna blir särskilt vildvuxna inom kommunikationsbranschen eftersom kreativitet är en viktig egenskap i yrket. Långa titlar blir alltså precisa.

    Jessica Bjurström, vd för Sveriges kommunikationsbyråer, menar att titelinflationen har sin förklaring i dagens globaliserade samhälle. Med ökade internationella kontakter ökar behovet att med precision kunna pricka in sig i företagets hierarki. Peter Holm, senior recruitment consultant (eller chefsrekryteringskonsult) på Manpower, tror snarare att det handlar om att göra de lediga tjänsterna mer attraktiva. "Key account manager låter lite bättre än storkundssäljare", säger han till Metro.

    Kanske är det den enkla förklaringen till titelhysterin. För somliga ger engelskan lyster, medan en och annan kanske känner sig en smula dyster.

    Anders

    0 kommentarer
  • Mademoiselle är sexistiskt och nedlåtande. Därför vill de franska feministgrupperna Osez le féminisme (Våga feminismen) och Chiennes de garde (Vakthundarna) att ordet, som motsvarar fröken, ska sluta användas i officiella sammanhang. Mademoiselle signalerar nämligen att en kvinna inte är färdig förrän hon är gift.

    Av tradition tilltalas kvinnor i Frankrike antingen som mademoiselle (fröken) eller madame (fru). Män benämns oavsett ring på fingret alltid monsieur. Språkbruket är, enligt kampanjen Madame ou madame, omodernt och diskriminerande. Kvinnor ska lika lite som män behöva skylta med sitt civilstånd.

    De franska feministerna är inte ensamma i sin strävan om att sluta göra skillnad på kvinnor och kvinnor. I Storbritannien vinner det civilståndsneutrala ms mark och i Tyskland är Fräulein på tillbakagång.

    Trenden är densamma i Sverige, men ibland görs det alltjämt skillnad på fru och fröken. Den som bokar en flygbiljett med SAS är antingen herr, fru eller fröken. Tyska Lufthansa nöjer sig med Herr och Frau samt några tillval för akademiska titlar, British Airways erbjuder ett smörgåsbord av titlar (bland annat rabbi, lady, lord och dame) medan Air France traditionellt erbjuder just monsieur, madame och mademoiselle.

    Anders

    0 kommentarer

Sidor

Senaste kommentarer

Prenumerera på Blogg