Prenumerera på bloggen
  • Språkforum är Språktidningens årliga evenemang där språket står i centrum. UR har tidigare spelat in hela dagen och sänt den i efterhand, men i år blev det inte så. I stället tog vi kameran i egna händer och filmade samtliga föredrag. Kvaliteten är förstås inte lika vass – men för dig som missade dagen eller vill se om en programpunkt du uppskattade särskilt mycket hoppas vi att det kan funka fint som ett substitut.

    Språktidningens chefredaktör Patrik Hadenius var dagens första talare. Han berättade om språkintressets utveckling i Sverige och vilka faktorer som påverkar den.

    Språkforskaren och författaren Siv Strömquist talade om skiljetecken och skrivtecken och dess olika funktioner.

    Hans Rosenfeldt, som bland annat skriver deckare och manus till tv-serien Bron, berättade i ett samtal med Patrik Hadenius om sitt skrivande.

    Språkforskaren och retorikexperten Gunilla Almström Persson skildrade vilka språkliga medel som skapar makt i samtal.

    Översättaren Kerstin Gustafsson samtalade med Patrik Hadenius om sina knep för att hitta rätt ton i texten.

    Improvisationsstudion bjöd på underhållning med språktema efter lunchen.

    Copywritern Mikael Rosén diskuterade vad som kännetecknade skrivande för bland annat myndigheter och organisationer.

    Henrik Nilsson, TNC, Lena Lind Palicki, Språkrådet, och Bo Löfvendahl, Svenska Dagbladet, samlades i en paneldiskussion om språkfrågor och språkvård.

    Författaren Lena Andersson avslutade årets Språkforum genom att tala om sitt skrivande och sitt förhållningssätt till språket.

    Anders

    0 kommentarer
  • Språktidningen har efter en överenskommelse med Google beslutat om att hela upplagan av nummer 1/2013 måste återkallas. Om du har sparat tidningen måste du antingen göra dig av med den och dokumentera detta, eller ersätta en definition som förekom i tidningen och dokumentera detta.

    Bakgrunden är en tvist med Google om nyordet ogooglebar, som publicerades i nyordslistan i Språktidningen 1/2013. Där anges definitionen ’som inte går att hitta på webben med en sökmotor’.

    Efter publiceringen vände sig Google först till Språkrådet med krav på att definitionen skulle ändras. Enligt företaget måste det framgå att saker bara kan vara ogooglebara med Googles sökmotor. I stället för att ändra definitionen valde Språkrådet att stryka ordet.

    Google ställde strax därefter motsvarande krav på Språktidningen. Eftersom tidningen innehållande nyordslistan redan var utgiven fanns inte möjligheten att stryka ordet. Språktidningens jurister har i diskussionerna med Google framfört att det finns gott om belägg för internetanvändare som anser sig googla utan att använda just Googles sökmotor. Google anser att detta måste betraktas som felaktigt språkbruk och har därför inte tagit hänsyn till dessa invändningar.

    I stället för att riskera en utdragen rättsprocess väljer Språktidningen att återkalla hela upplagan av nummer 1/2013. För dig som läsare innebär detta följande:

    Om du har kvar tidningen kan du välja att kasta eller på annat sätt göra dig av med den. För att denna metod ska godkännas kommer Google att avkräva dig på ett bildbevis. Du behöver inte vända dig till Google direkt, utan kan ladda upp bilden på den kastade eller förstörda tidningen på exempelvis Twitter, Facebook, Instagram, Google Plus eller andra sociala medier. Google, som genom samarbete med USA:s nationella säkerhetsmyndighet NSA har tillgång till Språktidningens prenumerantregister, kommer därefter att pricka av alla läsare som på detta sätt följt överenskommelsen.

    Om du inte har tillgång till internet kan du skicka in ditt exemplar till Språktidningen (Box 1191, 111 91 Stockholm). Redaktionen kommer då se till så att din tidning förstörs på avtalat sätt.

    Om du vill behålla tidningen kan du kontakta Språktidningen för att få en ny definition av ordet ogooglebar skickad till dig. Denna definition, som är tryckt på ett klistermärke, måste klistras in i tidningen och dokumenteras som ovan. Du kan också stryka över just ogooglebar i det aktuella numret. Detta måste göras med heltäckande svart färg och dokumenteras som ovan.

    Om du redan har gjort dig av med tidningen behöver du meddela Språktidningen detta skriftligen. I brevet behöver du uppge hur, var och när du gjorde dig av med tidningen och komplettera med kontaktuppgifter till eventuella vittnen. Om vittnen saknas behöver din skrivelse vidimeras av två utomstående personer. Du kan också lägga upp din skrivelse på sociala medier enligt ovan. Om vittnen saknas till att du gjort dig av med tidningen räknas i stället minst tio delningar i sociala medier som två ögonvittnen.

    Språktidningen beklagar det obehag som detta medför för alla läsare.

    Redaktionen

    9 kommentarer
  • Vad som hänt med Malaysia Airlines flight MH370 är fortfarande en gåta. I dag tycks de flesta experterna tro att planet drabbats av en brand ombord eller en annan katastrof som fick piloterna att lägga om kursen. Planet befaras ha störtat omkring 200 mil väster om staden Perth i Australien sedan bränslet tagit slut.

    Men det finns alltjämt många teorier om vad som inträffat. Inledningsvis ansågs en sannolik förklaring till försvinnandet vara en kapning – antingen genomförd av piloterna själva eller på uppmaning av en eller flera passagerare. Teorin ansågs vinna trovärdighet då planet försvann i ett ”obevakat” ögonblick med bristande radartäckning.

    För att planet skulle undgå upptäckt spekulerades det i att piloterna skulle ha flugit på ett sätt som kallas terrängmaskering (efter engelskans terrain masking) eller terrängmask. Metoden går ut på att använda sig av terrängen för att inte upptäckas av radarn. Om en station finns på en höjd kan det till exempel finnas närliggande dalar dit radarn inte når. Terrängmaskering är en metod som används främst av stridsflyg.

    Aftonbladet berättar om hur MH370 skulle kunna försvinna spårlöst från radarn:

    MH370 försvann spårlöst efter att någon stängde av kommunikationsutrustningen och gjorde en skarp u-sväng norr om Malaysia. Enligt den Singaporebaserade tidningen New Straits Times, som hänvisar till källor inom haveriutredningen, ska planet därefter ha gått ner till en flyghöjd på bara 1 500 meter – för att undvika att fångas upp av radarsystem. Den militära flygtekniken kallas terrängmaskering och beskrivs som mycket krävande både för flygplanskroppen och för dem som färdas i planet.

    Även Svenska Dagbladet redovisar samma tänkbara händelseförlopp:

    Uppgifter om planets höjd kommer från den Malaysiabaserade tidningen New Straits Times som rapporterar att planet flög så lågt som 5 000 fot (1 500 meter) för att undvika radar. Denna så kallade ”terräng maskering” ska ha kunnat undvika åtminstone tre länders radarspaning.

    Vid uppmärksammade händelser kan facktermer slå sig in i allmänspråket. Ett sådant exempel är bogvisir som blev ett känt begrepp efter Estoniakatastrofen.

    Att MH370 medvetet skulle ha förts bort eller kapats med hjälp av terrängmaskering förefaller i dag kanske inte särskilt sannolikt. Men om teorin skulle visa sig stämma är det troligt att en ny fackterm får fäste i allmänspråket.

    Anders

    Foto: Laurent Errera/AP

    0 kommentarer
  • I dag finns hela Språktidningens redaktion på Språkforum, som i år gästas av bland annat Lena Andersson, Hans Rosenfeldt och Siv Strömquist. Den som inte är på plats kan följa dagen genom vårt Twitterkonto @spraktidningen och hashtaggen #språkforum. I nästa vecka rapporterar vi från Språkforum här på bloggen.

    Redaktionen

    0 kommentarer
  • Tre av tio svenskar tycker att hen är ett användbart ord. Men bland miljöpartister anser två av tre att ordet är användbart. Den åsikten delar bara var tjugonde sverigedemokrat. Det visar en Sifo-undersökning utförd på uppdrag av Zita Folkets Bio.

    Det könsneutrala pronomenet hen ökat snabbt under de två senaste åren. Hittills i år används det i svensk press ungefär lika ofta som ord som selfie och sammansättningar med mello. Hen är också betydligt vanligare än exempelvis 5:2-diet, stridshingst, näthat, triangulering och nazistattack, men kan inte mäta sig med OS-medalj eller supervalår.

    Totalt säger 30 procent att hen är ett användbart ord medan 65 procent svarar nej på samma fråga.

    Hen uppskattas mer i vissa grupper än andra. Hela 67 procent av Miljöpartiets väljare uppger att hen är ett användbart ord. Bland Sverigedemokraternas sympatisörer ger bara 5 procent tummen upp för hen. Motsvarande siffra för Vänsterpartiet är 58 procent, för Folkpartiet och Kristdemokraterna 30 procent, för Centern 26 procent, för Socialdemokraterna 25 procent och för Moderaterna 17 procent.

    Bland svenskar i åldern 15 till 29 år svarar 45 procent att hen är användbart. Därefter minskar stödet med åldern och är lägst – 15 procent – bland personer som har fyllt 65 år. Kvinnor är mer positiva till hen än män.

    Uppslutningen bakom hen är även större i storstäder, bland tjänstemän och personer med högskoleutbildning. Ordet är mindre uppskattat bland personer bosatta på mindre orter och på landsbygden, bland arbetare och personer med gymnasieutbildning.

    Undersökningen är gjord med anledning av fredagens premiär av filmen Nånting går sönder. Huvudpersonen Sebastian kan varken identifiera sig med han eller hon och ser därför hen som ett erkännande.

    Anders

    Här kan du läsa mer om den ökande användningen av hen.

    0 kommentarer
  • Barbro Lindgren får årets Almapris. Juryn har för första gången utsett en svensk pristagare. Almapriset, som delas ut till minne av Astrid Lindgren, bereder Barbro Lindgren en särskild glädje. I Språktidningens februarinummer berättar hon för Cecilia Christner Riad om sitt personliga förhållande till just Astrid. När Barbro Lindgren började skriva på sin första bok, Mattias sommar, körde hon fast. Hon skickade ett par kapitel till förlaget Rabén Sjögren.

    – Astrid Lindgren svarade med en tättskriven sida där hon lärde mig allt om hur man skulle bygga upp en bok. Då skärpte jag mig. Jag förstod hur man skulle tänka: att man måste ha en plan, att det inte får hända för mycket i ett kapitel, att man inte får ha så många huvudpersoner, utan två tre personer som läsarna får lära känna ordentligt. Och sedan skrev hon så roligt: ”Ta bort den där hjärtligt ointressante Carl-Herman.”

    Boken kom ut 1965. Sedan dess har Barbro Lindgren skrivit över hundra böcker, både för barn och vuxna.

    Cecilia Christner Riad har intervjuat Barbro Lindgren två gånger, med trettio års mellanrum.

    – Barbro Lindgren var sig väldigt lik bägge gångerna. Hon är precis som sina böcker: rak, humoristisk och underfundig, säger hon.

    Almajuruns motivering lyder:

    Barbro Lindgren är en litterär nydanare.  Hon har med språklig djärvhet och psykologisk nyansrikedom förnyat inte bara bilderboken för de allra minsta utan också den absurda prosaberättelsen, den existentiella barndikten och den realistiska ungdomsskildringen. Med absolut gehör gestaltar hon såväl ljusa lyckoögonblick och lekfulla upptåg som livets gåtfullhet och dödens närhet.

    Läs hela Språktidningens porträtt här.

    Maria

    0 kommentarer
  • Ekonomiska skäl ligger bakom nedläggningen av Institutet för språk och folkminnens avdelningar i Lund och Umeå. Men myndigheten tänker inte överge södra eller norra Sverige. Digitalisering av material från Lund och Umeå kommer att prioriteras för att göra det tillgängligt oavsett var man i världen befinner sig, skriver generaldirektör Ingrid Johansson Lind i ett svar på Carl-Erik Lundbladhs debattinlägg.

    Det är i allra högsta grad ekonomiska skäl som ligger bakom beslutet om en ny organisation och inriktning för institutet. På grund av en obalans i ekonomin där våra fasta kostnader hotar att inom kort överstiga intäkterna genomför institutet förändringar som bland annat innebär att verksamheten koncentreras till tre orter istället för dagens fem. Vi väljer alltså att spara mer på lokaler än på personal för att inte redan om något år riskera i princip obemannade arkiv, utan möjlighet att vare sig dokumentera vår samtid, utveckla samlingarna eller beforska materialet.

    Carl-Erik Lundbladh är idag chef för ett av de två arkiv som kommer att läggas ned när verksamheten omlokaliseras. Det må vara honom förlåtet att han inte gillar det förändringsbeslut jag med stöd av ledningsgruppen fattat. Det är dock mitt ansvar som myndighetschef att ta beslut, även de mindre bekväma, och jag måste se till hela verksamhetens bästa. Vi har ett uppdrag och en omvärld att förhålla oss till och vår verksamhet måste utvecklas i takt med de förändringar som sker. Och om pengarna inte räcker till måste vi bedriva verksamheten mera kostnadseffektivt.

    På sikt är den geografiska placeringen av våra samlingar, oavsett var de idag finns, inte heller avgörande för tillgången till materialet. Sedan ett antal år tillbaka arbetar vi med att digitalisera samlingarna. Under de närmaste åren kommer vi att prioritera digitaliseringen av materialet i de två arkiv som omlokaliseras. Inte heller forskningskompetensen blir därmed bunden till geografisk ort, utan materialet är tillgängligt oavsett var i världen man befinner sig.

    Institutet tänker inte överge vare sig norra eller södra Sverige och vi kommer att utveckla arbetet med att samla in, dokumentera, bevara och forska om namn, dialekter och folkminnen i hela landet. Det är ingen skönmålning utan ett faktum.

    Ingrid Johansson Lind

    Generaldirektör för Institutet för språk och folkminnen

    3 kommentarer
  • Ekonomiska skäl kan inte förklara nedläggningarna av Institutet för språk och folkminnens arkiv i Lund och Umeå. Genom att prioritera annorlunda hade arkiven inte behövt drabbas lika hårt. Men generaldirektören skönmålar och den ansvariga ministern duckar från sitt ansvar, skriver Carl-Erik Lundbladh, chef för Dialekt- och ortnamnsarkivet i Lund.

    Institutet för språk och folkminnen överger norra och södra Sverige genom att stänga avdelningar, göra arkiv dåligt tillgängliga, försämra forskning och behandla kulturarvet vårdslöst. När generaldirektören Ingrid Johansson Lind ska förklara varför myndigheten lägger ner Dialekt- och ortnamnsarkivet i Lund (DAL) och den norra systeravdelningen, Dialekt- ortnamns- och folkminnesarkivet i Umeå (DAUM), hemfaller hon åt skönmålning.

    Ledningen för institutet uppger att en obalans i ekonomin skulle vara orsaken till att de två avdelningarna läggs ner, men någon obalans avhjälps inte genom att på detta sätt spara lite på lokaler och framför allt personal. Visserligen sägs forskare och annan kunnig arkivpersonal upp, men det innebär ingen besparing eftersom institutet samtidigt planerar att fortsätta på det spår som har valts sedan ett bra tag, nämligen att satsa på mellanchefer och anställa fler personer med stödfunktion. Dessutom måste arkivalierna behållas och det medför lokalkostnader. Därför kan den eftersträvade balansen i bästa fall uppnås först 2020.

    Eftersom obalans i budget inte kan vara det verkliga skälet till nedläggningarna hade det varit rimligt att tala öppet om prioriteringar. Någon diskussion om sådana har inte förekommit. Viktiga verksamhetsmål hade kunnat nås med andra prioriteringar och naturlig avgång samtidigt som man sörjde för nödvändig kompetensöverföring. Institutet satsar nu på annat än den del av uppdraget som består i att med inskolad personal ta hand om arkiven, hålla dem tillgängliga för allmänheten och låta forskare arbeta med samlingarna. Möjligheten att tillgängliggöra via digitalisering försämras eller förstörs i katastrofal utsträckning, eftersom redan påbörjade projekt avbryts och inskolad personal saknas för vettig och tillräcklig utökning.

    Det hade varit fullt möjligt att låta universiteten ta över de nedläggningshotade arkiven med personal för att driva verksamheten vidare. Diskussioner förs med universitetet i Umeå om att universitetet skulle få hysa de fysiska samlingarna. Lunds universitet har bett regeringen om att få ta över hela verksamheten i Lund, alltså inte bara samlingarna. Institutet ser tydligen arkiven som någonting att lägga ned för att spara pengar och motsätter sig därför att hela verksamheten tas över. Då skulle institutet inte längre ha kunnat motivera att ha anslaget obeskuret. Kultur- och idrottsminister Lena Adelsohn Liljeroth väljer att inte ingripa i myndighetens organisering av arbetet utan låter generaldirektören fritt styra och ställa. Politiker avhänder sig alltså ett ansvar som man egentligen har och som var en självklarhet när arkiven blev statliga.

    I stället för att i önskvärd mån värna kulturarvet, vårda och använda samlingar och dokumentera vidare för framtiden lägger Institutet för språk och folkminnen på tvivelaktigt sätt resurser bl.a. på ett Unesco-projekt. Sverige ratificerade 2011 Unescos konvention om det immateriella kulturarvet, alltså ett internationellt samarbete kring kunskaps- och färdighetsöverföring av sådant som musik, dans, berättelser, sedvänjor, hantverk, folkkonst etc. Institutet har haft ett tillfälligt uppdrag att samordna tillämpningen av konventionen. I stil som utmärker kulturbyråkrati har det lagts ner mer arbete på att skriva rapporter än att trygga kulturarv, och myndigheten ställer även fortsättningsvis villigt upp med administrativa uppgifter utöver vad regeringen ber om. Unesco-projektet behövs inte för att vårda det immateriella kulturarvet i Sverige. Kanske har konventionen vissa positiva effekter på global nivå eller i länder med mindre ekonomiska resurser, men det är svårt att värja sig mot misstanken att arbetet mest gynnar makthavare i mindre demokratiska länder som väljer att framhålla vissa kulturarv på andras bekostnad för att stärka sin legitimitet och ideologiska maktbas.

    Beslutet om nedläggning är ett administrativt beslut, fattat av chefen för en enrådighetsmyndighet, alltså en myndighet utan styrelse eller insynsråd, och fattat utan diskussion inom verksamheten om alternativa lösningar. Det är beklagligt med en ledning som är dålig på att ta råd, och illa med en amatöristisk ledning som vill uppfattas som handlingskraftig. Den väljer gärna nedläggning för det märks. En förhoppning finns nog att vinna gillande och stöd hos inflytelserika och mäktiga. Tyvärr förstår ibland inte heller dessa kärnverksamhetens mål och innehåll.

    Carl-Erik Lundbladh
    Chef för Dialekt- och ortnamnsarkivet i Lund

    Här svarar Ingrid Johansson Lind på Carl-Erik Lundbladhs inlägg.

    1 kommentarer
  • "Från nu kan du endast handla det rätta! Kravmärkta och ännu bättre, krav & rättvisemärkta bananer." Så lät det på Facebook när Coop i Leksand meddelade att butiken slutade att sälja fulbananer.

    Fultjack, fulöl och fuldans är några i svenskan etablerade substantiv bildade av prefixet ful-. Gemensamt för ful-orden är att prefixet signalerar att något är falskt eller dåligt. Betydelsen har nu utvidgats ytterligare ett snäpp till något som är fult eftersom det producerats utan miljöhänsyn.

    Nyheter 24 berättar att Konsum i Genarp nyligen fick slut på bananer i butiken. Leverantören kunde bara erbjuda bananer som varken var ekologiska eller kravmärkta. Butiken valde därför att sälja fulbananer – men med en ovanlig "innehållsdeklaration" på prislappen:

    Besprutade fulbananer. Brist på både krav och eko. Förvaras oåtkomligt för barn.

    Butikens agerande blev startskottet för en ny debatt om bekämpningsmedel i livsmedel. I Göteborgs-Posten talades det till exempel om fulmat och i Aftonbladet om fulkött.

    Anders

    Foto: Istockphoto

    0 kommentarer
  • När vuxna svarar på barns språkljud med talat språk uppstår ett växelspel som gynnar språkutvecklingen. Barn som har autism producerar färre språkljud och får därmed mindre respons från vuxna. Det innebär att de går miste om interaktion som främjar språkutvecklingen.

    Amerikanska forskare har studerat 183 barn, varav 77 har autism, i åldern åtta månader till fyra år. Barnen försågs med inspelningsutrustning som samlade totalt 13 836 timmar av interaktion med vuxna. Inspelningarna har analyserats med hjälp av ett datorprogram.

    Studien visar att barn som har autism skapar färre språkljud. Responsen från vuxna är i lägre utsträckning kopplad till språkljuden utan sker i samma grad vid exempelvis skratt och gråt. Det medför i sin tur att barnen mer sällan svarar med ytterligare språkljud.

    Barn som inte har autism producerar fler språkljud. Vuxna i barnens närhet svarar också betydligt oftare på dessa med tal. Återkopplingen uppmuntrar barnen att själva svara med nya språkljud.

    Här uppstår en växelverkan som gynnar utvecklingen. Samma utbyte är mer sällsynt mellan vuxna och barn som har autism. Därmed får dessa barn färre möjligheter att kommunicera och interagera.

    Forskarna anser att studien visar hur vuxna på ett bättre sätt kan kommunicera med barn som har autism. Det handlar om att så mycket som möjligt svara på barnens språkljud med egna språkljud. Eftersom barn som har autism producerar färre språkljud är det viktigt att utnyttja alla tillfällen till att skapa en spiral där varje språkligt initiativ får respons.

    Resultaten har publicerats i tidskriften Psychological Science.

    Anders

    0 kommentarer

Sidor

Annons

Senaste kommentarer

Prenumerera på Blogg