Prenumerera på bloggen
  • Barbro Lindgren får årets Almapris. Juryn har för första gången utsett en svensk pristagare. Almapriset, som delas ut till minne av Astrid Lindgren, bereder Barbro Lindgren en särskild glädje. I Språktidningens februarinummer berättar hon för Cecilia Christner Riad om sitt personliga förhållande till just Astrid. När Barbro Lindgren började skriva på sin första bok, Mattias sommar, körde hon fast. Hon skickade ett par kapitel till förlaget Rabén Sjögren.

    – Astrid Lindgren svarade med en tättskriven sida där hon lärde mig allt om hur man skulle bygga upp en bok. Då skärpte jag mig. Jag förstod hur man skulle tänka: att man måste ha en plan, att det inte får hända för mycket i ett kapitel, att man inte får ha så många huvudpersoner, utan två tre personer som läsarna får lära känna ordentligt. Och sedan skrev hon så roligt: ”Ta bort den där hjärtligt ointressante Carl-Herman.”

    Boken kom ut 1965. Sedan dess har Barbro Lindgren skrivit över hundra böcker, både för barn och vuxna.

    Cecilia Christner Riad har intervjuat Barbro Lindgren två gånger, med trettio års mellanrum.

    – Barbro Lindgren var sig väldigt lik bägge gångerna. Hon är precis som sina böcker: rak, humoristisk och underfundig, säger hon.

    Almajuruns motivering lyder:

    Barbro Lindgren är en litterär nydanare.  Hon har med språklig djärvhet och psykologisk nyansrikedom förnyat inte bara bilderboken för de allra minsta utan också den absurda prosaberättelsen, den existentiella barndikten och den realistiska ungdomsskildringen. Med absolut gehör gestaltar hon såväl ljusa lyckoögonblick och lekfulla upptåg som livets gåtfullhet och dödens närhet.

    Läs hela Språktidningens porträtt här.

    Maria

    0 kommentarer
  • Ekonomiska skäl ligger bakom nedläggningen av Institutet för språk och folkminnens avdelningar i Lund och Umeå. Men myndigheten tänker inte överge södra eller norra Sverige. Digitalisering av material från Lund och Umeå kommer att prioriteras för att göra det tillgängligt oavsett var man i världen befinner sig, skriver generaldirektör Ingrid Johansson Lind i ett svar på Carl-Erik Lundbladhs debattinlägg.

    Det är i allra högsta grad ekonomiska skäl som ligger bakom beslutet om en ny organisation och inriktning för institutet. På grund av en obalans i ekonomin där våra fasta kostnader hotar att inom kort överstiga intäkterna genomför institutet förändringar som bland annat innebär att verksamheten koncentreras till tre orter istället för dagens fem. Vi väljer alltså att spara mer på lokaler än på personal för att inte redan om något år riskera i princip obemannade arkiv, utan möjlighet att vare sig dokumentera vår samtid, utveckla samlingarna eller beforska materialet.

    Carl-Erik Lundbladh är idag chef för ett av de två arkiv som kommer att läggas ned när verksamheten omlokaliseras. Det må vara honom förlåtet att han inte gillar det förändringsbeslut jag med stöd av ledningsgruppen fattat. Det är dock mitt ansvar som myndighetschef att ta beslut, även de mindre bekväma, och jag måste se till hela verksamhetens bästa. Vi har ett uppdrag och en omvärld att förhålla oss till och vår verksamhet måste utvecklas i takt med de förändringar som sker. Och om pengarna inte räcker till måste vi bedriva verksamheten mera kostnadseffektivt.

    På sikt är den geografiska placeringen av våra samlingar, oavsett var de idag finns, inte heller avgörande för tillgången till materialet. Sedan ett antal år tillbaka arbetar vi med att digitalisera samlingarna. Under de närmaste åren kommer vi att prioritera digitaliseringen av materialet i de två arkiv som omlokaliseras. Inte heller forskningskompetensen blir därmed bunden till geografisk ort, utan materialet är tillgängligt oavsett var i världen man befinner sig.

    Institutet tänker inte överge vare sig norra eller södra Sverige och vi kommer att utveckla arbetet med att samla in, dokumentera, bevara och forska om namn, dialekter och folkminnen i hela landet. Det är ingen skönmålning utan ett faktum.

    Ingrid Johansson Lind

    Generaldirektör för Institutet för språk och folkminnen

    3 kommentarer
  • Ekonomiska skäl kan inte förklara nedläggningarna av Institutet för språk och folkminnens arkiv i Lund och Umeå. Genom att prioritera annorlunda hade arkiven inte behövt drabbas lika hårt. Men generaldirektören skönmålar och den ansvariga ministern duckar från sitt ansvar, skriver Carl-Erik Lundbladh, chef för Dialekt- och ortnamnsarkivet i Lund.

    Institutet för språk och folkminnen överger norra och södra Sverige genom att stänga avdelningar, göra arkiv dåligt tillgängliga, försämra forskning och behandla kulturarvet vårdslöst. När generaldirektören Ingrid Johansson Lind ska förklara varför myndigheten lägger ner Dialekt- och ortnamnsarkivet i Lund (DAL) och den norra systeravdelningen, Dialekt- ortnamns- och folkminnesarkivet i Umeå (DAUM), hemfaller hon åt skönmålning.

    Ledningen för institutet uppger att en obalans i ekonomin skulle vara orsaken till att de två avdelningarna läggs ner, men någon obalans avhjälps inte genom att på detta sätt spara lite på lokaler och framför allt personal. Visserligen sägs forskare och annan kunnig arkivpersonal upp, men det innebär ingen besparing eftersom institutet samtidigt planerar att fortsätta på det spår som har valts sedan ett bra tag, nämligen att satsa på mellanchefer och anställa fler personer med stödfunktion. Dessutom måste arkivalierna behållas och det medför lokalkostnader. Därför kan den eftersträvade balansen i bästa fall uppnås först 2020.

    Eftersom obalans i budget inte kan vara det verkliga skälet till nedläggningarna hade det varit rimligt att tala öppet om prioriteringar. Någon diskussion om sådana har inte förekommit. Viktiga verksamhetsmål hade kunnat nås med andra prioriteringar och naturlig avgång samtidigt som man sörjde för nödvändig kompetensöverföring. Institutet satsar nu på annat än den del av uppdraget som består i att med inskolad personal ta hand om arkiven, hålla dem tillgängliga för allmänheten och låta forskare arbeta med samlingarna. Möjligheten att tillgängliggöra via digitalisering försämras eller förstörs i katastrofal utsträckning, eftersom redan påbörjade projekt avbryts och inskolad personal saknas för vettig och tillräcklig utökning.

    Det hade varit fullt möjligt att låta universiteten ta över de nedläggningshotade arkiven med personal för att driva verksamheten vidare. Diskussioner förs med universitetet i Umeå om att universitetet skulle få hysa de fysiska samlingarna. Lunds universitet har bett regeringen om att få ta över hela verksamheten i Lund, alltså inte bara samlingarna. Institutet ser tydligen arkiven som någonting att lägga ned för att spara pengar och motsätter sig därför att hela verksamheten tas över. Då skulle institutet inte längre ha kunnat motivera att ha anslaget obeskuret. Kultur- och idrottsminister Lena Adelsohn Liljeroth väljer att inte ingripa i myndighetens organisering av arbetet utan låter generaldirektören fritt styra och ställa. Politiker avhänder sig alltså ett ansvar som man egentligen har och som var en självklarhet när arkiven blev statliga.

    I stället för att i önskvärd mån värna kulturarvet, vårda och använda samlingar och dokumentera vidare för framtiden lägger Institutet för språk och folkminnen på tvivelaktigt sätt resurser bl.a. på ett Unesco-projekt. Sverige ratificerade 2011 Unescos konvention om det immateriella kulturarvet, alltså ett internationellt samarbete kring kunskaps- och färdighetsöverföring av sådant som musik, dans, berättelser, sedvänjor, hantverk, folkkonst etc. Institutet har haft ett tillfälligt uppdrag att samordna tillämpningen av konventionen. I stil som utmärker kulturbyråkrati har det lagts ner mer arbete på att skriva rapporter än att trygga kulturarv, och myndigheten ställer även fortsättningsvis villigt upp med administrativa uppgifter utöver vad regeringen ber om. Unesco-projektet behövs inte för att vårda det immateriella kulturarvet i Sverige. Kanske har konventionen vissa positiva effekter på global nivå eller i länder med mindre ekonomiska resurser, men det är svårt att värja sig mot misstanken att arbetet mest gynnar makthavare i mindre demokratiska länder som väljer att framhålla vissa kulturarv på andras bekostnad för att stärka sin legitimitet och ideologiska maktbas.

    Beslutet om nedläggning är ett administrativt beslut, fattat av chefen för en enrådighetsmyndighet, alltså en myndighet utan styrelse eller insynsråd, och fattat utan diskussion inom verksamheten om alternativa lösningar. Det är beklagligt med en ledning som är dålig på att ta råd, och illa med en amatöristisk ledning som vill uppfattas som handlingskraftig. Den väljer gärna nedläggning för det märks. En förhoppning finns nog att vinna gillande och stöd hos inflytelserika och mäktiga. Tyvärr förstår ibland inte heller dessa kärnverksamhetens mål och innehåll.

    Carl-Erik Lundbladh
    Chef för Dialekt- och ortnamnsarkivet i Lund

    Här svarar Ingrid Johansson Lind på Carl-Erik Lundbladhs inlägg.

    1 kommentarer
  • "Från nu kan du endast handla det rätta! Kravmärkta och ännu bättre, krav & rättvisemärkta bananer." Så lät det på Facebook när Coop i Leksand meddelade att butiken slutade att sälja fulbananer.

    Fultjack, fulöl och fuldans är några i svenskan etablerade substantiv bildade av prefixet ful-. Gemensamt för ful-orden är att prefixet signalerar att något är falskt eller dåligt. Betydelsen har nu utvidgats ytterligare ett snäpp till något som är fult eftersom det producerats utan miljöhänsyn.

    Nyheter 24 berättar att Konsum i Genarp nyligen fick slut på bananer i butiken. Leverantören kunde bara erbjuda bananer som varken var ekologiska eller kravmärkta. Butiken valde därför att sälja fulbananer – men med en ovanlig "innehållsdeklaration" på prislappen:

    Besprutade fulbananer. Brist på både krav och eko. Förvaras oåtkomligt för barn.

    Butikens agerande blev startskottet för en ny debatt om bekämpningsmedel i livsmedel. I Göteborgs-Posten talades det till exempel om fulmat och i Aftonbladet om fulkött.

    Anders

    Foto: Istockphoto

    0 kommentarer
  • När vuxna svarar på barns språkljud med talat språk uppstår ett växelspel som gynnar språkutvecklingen. Barn som har autism producerar färre språkljud och får därmed mindre respons från vuxna. Det innebär att de går miste om interaktion som främjar språkutvecklingen.

    Amerikanska forskare har studerat 183 barn, varav 77 har autism, i åldern åtta månader till fyra år. Barnen försågs med inspelningsutrustning som samlade totalt 13 836 timmar av interaktion med vuxna. Inspelningarna har analyserats med hjälp av ett datorprogram.

    Studien visar att barn som har autism skapar färre språkljud. Responsen från vuxna är i lägre utsträckning kopplad till språkljuden utan sker i samma grad vid exempelvis skratt och gråt. Det medför i sin tur att barnen mer sällan svarar med ytterligare språkljud.

    Barn som inte har autism producerar fler språkljud. Vuxna i barnens närhet svarar också betydligt oftare på dessa med tal. Återkopplingen uppmuntrar barnen att själva svara med nya språkljud.

    Här uppstår en växelverkan som gynnar utvecklingen. Samma utbyte är mer sällsynt mellan vuxna och barn som har autism. Därmed får dessa barn färre möjligheter att kommunicera och interagera.

    Forskarna anser att studien visar hur vuxna på ett bättre sätt kan kommunicera med barn som har autism. Det handlar om att så mycket som möjligt svara på barnens språkljud med egna språkljud. Eftersom barn som har autism producerar färre språkljud är det viktigt att utnyttja alla tillfällen till att skapa en spiral där varje språkligt initiativ får respons.

    Resultaten har publicerats i tidskriften Psychological Science.

    Anders

    0 kommentarer
  • Det är inte bröstmjölk som gör barn smartare och friskare – utan läsning och respons på känslor. Det är nämligen tiden som modern tillbringar med barnen som gör susen, och inte några mirakelingredienser som bara ammande barn kan få i sig med mjölken. Bakom studien, som publicerats i den vetenskapliga tidskriften The Journal of Pediatrics, står forskare vid amerikanska Brigham Young University.

    I mängder av studier fastslås att barn som ammats är vassare på att räkna, läsa och skriva än jämnåriga barn som flaskmatats. Som förklaring har bland annat balansen mellan fettsyror i bröstmjölken angivits. Men de amerikanska forskarna avfärdar bröstmjölksteorin. I stället lyfter de fram andra faktorer som avgörande för utvecklingen.

    Mammor som ammar ägnar mycket tid åt att läsa för barnen. De har också samvaro med barnen där de besvarar känsloyttringar. Enligt forskarna är detta två nycklar till barnens snabba utveckling. Därmed kan barn som flaskmatas ha samma förutsättningar som barn som ammas.

    Läsning och respons på känslor kan vid fyra års ålder ge barn ett utvecklingsförsprång på två till tre månader. I en vuxens liv är det en liten tidsrymd – men vid så låg ålder kan det handla om en avgörande fördel. Läsningen och känsloresponsen kan exempelvis bidra till den lilla skillnad som gör att ett barn inte behöver specialundervisning. Därmed kan de fördelar som finns redan vid fyra års ålder påverka barnets framgångar i skolan resten av livet.

    Mängden högläsning från nio månaders ålder och respons på känslor var enligt studien faktorer som vid fyra års ålder förutsäga barnens mognad för att lära sig läsa. Den beredskapen hade inget samband med konsumtionen av bröstmjölk.

    Men det är bara förklaringen av bröstmjölk som mirakelmedel som de amerikanska forskarna underkänner. Barn som ammas är i regel vassare på saker som att läsa, skriva och räkna. Skälet är att mammor som ammar i allmänhet har mer tid för sina barn. De lever i hushåll med högre inkomster och har därför råd till längre föräldraledighet. Då har de också möjlighet att läsa för och interagera mer med barnen.

    Forskarna anser därför att föräldrar behöver få mer information om vikten av läsning och känslorespons. Om inte föräldrarna själva har möjlighet att alltid ge barnen denna tid kan uppgiften slussas vidare till någon annan. Då kan även dessa barn få samma förutsättningar och försprång i utvecklingen.

    Studien är baserad på en nationell databas där 7 500 amerikanska mödrar följts från barnets födelse fram till femårsdagen.

    Anders

    Foto: Istockphoto

    0 kommentarer
  • Aningen trevligare att läsa men snäppet lägre objektivitet och trovärdighet. Det är den lilla skillnaden mellan journalist- och datorskrivna artiklar. Men i allmänhet märker läsare inte om sportjournalistik skrivits av riktiga journalister eller av datorprogram. Det visar en studie publicerad i den vetenskapliga tidskriften Journalism Practice.

    Att datorprogram efter att ha matats med matchfakta kan snickra ihop habila idrottsreferat är känt sedan tidigare. Datorn tycks dock bli en allt vassare skribent – och den bedöms dessutom leverera pålitligare artiklar än texter signerade mänskliga reportrar.

    Christer Clerwall, lektor i medie- och kommunikationsvetenskap vid Karlstads universitet, har studerat hur läsare uppfattar sportjournalistik skriven av en dator och en reporter. Läsarna – i det här fallet 46 svenska studenter – märker i regel ingen skillnad.

    Deltagarna fick antingen läsa en datorskriven artikel eller en kortad version av en journalistskriven artikel publicerad Los Angeles Times. Därefter fick de sätta betyg på tolv olika egenskaper, bland annat texternas objektivitet och trovärdighet. De svarade även på frågan om de trodde att texten var skriven av en människa eller en dator. Hela 63 procent av de deltagare som läste den datorskrivna texten svarade också att den var datorskriven. Bara 44 procent av de deltagare som läste den journalistskrivna texten trodde att den hade en mänsklig upphovsperson.

    Skillnaderna i hur texterna uppfattades var små. Den artikel som skrivits av en mänsklig journalist bedömdes som något trevligare att läsa, mer välskriven och bättre sammanhängande. Den datorskrivna artikeln ansågs däremot vara mer korrekt, trovärdig, informativ och objektiv – men rankades också som snäppet tråkigare.

    Än så länge kan datorn bara utmana människan när det gäller texter som inte är särskilt avancerade. Även om det går att mata programmen med oändliga mängder statistik är det i dagsläget svårt att få dem att producera texter som också är underhållande att läsa. Människans analytiska förmåga är alltjämt ett svårslaget arbetsredskap.

    När Christer Clerwall summerar forskningsläget skriver han att datorgenererat material i bästa fall frigör resurser som gör att journalister kan ägna mer tid åt kvalificerad journalistik. Samtidigt innebär datorskrivna texter att många rutinuppgifter på redaktionerna riskerar att försvinna och anställda med dem. Med tanke på att läsarna ofta inte märker någon skillnad mellan journalist- och datorskrivna artiklar kan det dessutom vara svårt att motivera närvaron av mänskliga medarbetare som bara sysslar med rutinuppgifter inom siffer- och statistiktunga områden som sport, ekonomi och fastigheter.

    Anders

    Foto: Istockphoto

    0 kommentarer
  • Hen har på drygt två år gått från att vara språkvetarkuriosa till ett promillepronomen. Innan hen-debatten tog fart i medierna gick det i svensk press över trettontusen han och hon på varje hen. I år går det färre än trehundra han och hon för varje hen.

    I en debattartikel i Svenska Dagbladet i januari 2012 tog språkforskaren Karin Milles ställning för hen som ett komplement till han och hon. Det könsneutrala pronomenet beskrevs som ”en lösning som ger möjlighet att möta världen mer förutsättningslöst och att läsa en text eller föra ett samtal där det viktiga inte blir könstillhörighet utan individens personliga egenskaper”. Debattartikelns genomslag var enormt. Hen var inte längre en angelägenhet bara för närmast sörjande språkvetare och feminister, utan diskuterades plötsligt över hela landet.

    Den efterföljande debatten präglades av starka känslor. Somliga såg hen som ett steg på vägen mot ökad jämställdhet, andra betraktade pronomenet som ett hot mot den traditionella uppdelningen mellan manligt och kvinnligt.

    Dagstidningarna intog i regel en restriktiv hållning till hen. Eftersom pronomenet troddes vara obekant för en stor del av läsekretsen befarade många tidningar att skulle det kunna hindra läsningen. Rekommendationen blev därför att använda hen med omdöme.

    Två år senare står det klart att medierna – som ofta bidrar till att etablera ord – ändå har gått i bräschen för hen. Under 2011, året innan hen-debatten exploderade, gick det i svensk press över trettontusen han och hon på varje hen. Den som dammsög tidningar i jakten på pronomenet behövde alltså ta sig igenom många spaltmil för att hitta ett enda hen. Hade det inte varit för en flitigt publicerad nyhetsbyråtext om den då nära förestående utgivningen av barnboken Kivi & monsterhund, där hen användes genomgående, hade det förmodligen gått dubbelt så många hen på varje hon och han.

    Debatten var som hetast under 2012. Då sjönk antalet han och hon på varje hen till drygt fyrahundra. Förra året minskade antalet till dryga trehundra. Och under årets två första månader gick det bara strax över tvåhundrafemtio han och hon på varje hen.

    Värt att notera är dessutom att allt färre debatterar pronomenet. I stället används hen i allt större utsträckning som ett komplement till han och hon och utan att förklaras för läsarna.

    År 2011 förekom olika varianter på formuleringen han eller hon 12 545 gånger i svensk press. Året därpå minskade antalet till 11 589 och 2013 var motsvarande siffra 10 151. Här ligger sannolikt en del av förklaringen till uppsvinget för hen. I stället för att skriva hon eller han blir hen ett textekonomiskt och inkluderande alternativ.

    Det är tre olika användningar av hen som dominerar i svensk press. Pronomenet dyker i artiklar oftast upp när könet är okänt (se exemplet från Örnsköldsviks Allehanda nedan) eller när det finns ett behov av att uttrycka sig anonymiserat (Göteborgs-Posten) eller könsneutralt (Arbetarbladet):

    Föraren kan ha missat att hen kört på pojken, tror Börje Öhman, informationschef hos polisen. (Örnsköldsviks Allehanda)

    En av lärarna befann sig i ett anslutande vilrum när hen plötsligt såg en av skolägarna kliva upp på en stol och sticka in handen under en av takplattorna. (Göteborgs-Posten)

    Självklart uppstod frågan, får en generaldirektör för en svensk myndighet säga vad som helst? Och svaret är kort. Nej, det får hen inte. (Arbetarbladet)

    Hen är vanligare i tyckande texter som ledare, krönikor och recensioner men förekommer även i nyhetsartiklar. Det förekommer över hela landet i såväl morgon- som kvällstidningar och dyker upp oavsett tidningens politiska färg.

    På sportsidorna är hen däremot mer sällsynt. Det kan ha sina naturliga förklaringar. I nästan alla idrotter som får medieutrymme tävlar kvinnor och män var för sig, vilket kan minska behovet av att uttrycka sig könsneutralt. Ett annat i pressen vanligt användningsområde – en text där en brottsling av okänt kön förekommer – hamnar nästan aldrig på sportsidorna. Men det finns alltså undantag:

    I matchen debuterade nyförvärvet Henrik Palmersjö, senast i Oddevold. Hen behövde bara 107 sekunder för att ge Grebbestad ledningen med 1-0. (Strömstads Tidning)

    Det blir så när det flyter på som det gör nu, säger hen med ett brett leende på läpparna. (Södermanlands Nyheter)

    Varje dag används hen i genomsnitt av runt femton svenska dagstidningar. I de enorma mängder tidningstext som produceras varje dag är hen inget vanligt ord – men det har svarat för en raketkarriär som annars brukar vara reserverad sällsynt populära nyord som selfie. Hen har dessutom krånglat sig in i en ordklass där det har rått stiltje i åtskilliga generationer. Senast något liknande inträffade bland svenska pronomen var, skriver Karin Milles i Språkbruk, ”när pronomenet I började uttalas ni, och det var för ungefär fyra hundra år sedan”.

    Hen är heller inte bara en angelägenhet för de etablerade medierna. Pronomenet syns exempelvis flitigt i bloggar och andra sociala medier, men har också dykt upp i en dom från Hovrätten för Övre Norrland, i en annons från flygbolaget Norwegian och i skrivreglerna för kommunanställda i Boden.

    Även på nätet har den politiska färgen liten betydelse. Hen används i bloggar från höger till vänster – men med ett undantag. Bland Sverigedemokraternas företrädare och sympatisörer är motståndet mot hen kompakt. Karin Milles skriver i Språkbruk att det kan vara en av förklaringarna till uppsvinget för hen:

    De tyckte illa om ordet eftersom de upplever det som ett otillbörlig tvångsmässig vänsterfeministisk indoktrinering. Men i och med sin högerextrema politik har partiet blivit lite av en Svarte Petter, ett parti de andra partierna varken vill liera sig eller associeras med. Det här kan ha påverkat opinionen till hens fördel. Då Sverigedemokraterna så tydligt har profilerat sig som pronomenets fiender, har ordet fått nya vänner, enligt logiken att din fiendes fiender är dina vänner. Genom att visa att man gillar hen, kan man alltså samtidigt signalera att man ogillar Sverigedemokraterna.

    Karin Milles resonemang har vissa beröringspunkter med Sven-Göran Malmgrens syn på hen. Han är professor i svenska vid Göteborgs universitet och huvudredaktör för Svenska Akademiens ordlista. I en intervju, som ingår i en uppsats skriven av elever vid Blackebergs gymnasium, kallar han pronomenet ”en fluga”. Sven-Göran Malmgren anser att hen fyller en språklig lucka, men tror att ordet kommer att ha försvunnit inom fem år. Anledningen är att många användare i dag gör en tydlig poäng av att skriva hen. När den markeringen förlorar sin tjusning anser Sven-Göran Malmgren att det är sannolikt att användningen minskar. Hen skulle därmed åter bli en angelägenhet för närmast sörjande.

    Den koppling Karin Milles gör mellan hens utbredning och motstånd mot Sverigedemokraterna tycks gå hand i hand med Sven-Göran Malmgrens syn där användningen av pronomenet kan ha ett egenvärde. Men det finns en hel del i Språktidningens undersökning som faktiskt tyder på motsatsen. Under ”debattåret” 2012 gjorde många skribenter en poäng av att använda hen. Den andelen har minskat.

    Hen används i svensk press främst på de sätt som beskrivs ovan, alltså när det gäller anonymsering, könsneutralitet och okänt kön. Hen förekommer då i texter som vilket pronomen som helst – utan någon förklaring eller avsiktsdeklaration. I en typisk mening som ”Man ser ju att vildsvin har varit där och ätit, säger privatpersonen som blev chockad när hen såg skelettdelar på marken” (Värnamo Nyheter) är det svårt att se att hen skulle vara särskilt betonat eller markerat.

    En marginalanteckning är att hen dessutom blir vanligare som substantiv. Det handlar alltjämt om en begränsad användning, men det finns från de senaste månaderna en handfull sådana exempel:

    Gemene hen beter sig ju som att jordens svek just begåtts. (Metro)

    Det är mig veterligen första gången det finns en hen på en europeisk valsedel. (Landskrona-Posten)

    Vem är egentligen marknaden? Är det en hon, en han eller rent av en hen? (Södra Dalarnes Tidning)

    Och så det finstilta. Undersökningen är baserad på de svenska tidningar som finns i databaserna Retriever och Presstext. Den som söker på hen får en del ”slaskträffar” på exempelvis det engelska ordet hen, avstavningar av ord som hen-ne, Hen-rik och Hen-rietta med mera. Jag har av tidsskäl bara granskat de 200 första hen-träffarna för varje år, och sedan utgått från att en lika stor andel av resten av materialet skulle vara äkta träffar respektive ”slaskträffar”. För att kontrollera rimligheten i detta antagande har jag gjort stickprovskontroller i det övriga materialet. Det finns alltså en viss felmarginal, men den påverkar inte den tydliga trend som materialet visar. Därför väljer jag dock att i vissa fall inte ange exakta siffror.

    Anders

    0 kommentarer
  • Först till jobbet får först välja plats. Alla personliga tillhörigheter måste städas bort efter arbetsdagen. Dagen därpå är det långt ifrån säkert att den anställda får sitta vid samma bord. Det är principen bakom flexkontor.

    Sjukfrånvaro, semestrar, möten, utbildningar och annat gör att det på många arbetsplatser finns bord och stolar som står tomma. Genom att minska antalet platser har flera arbetsgivare i landet kunnat banta lokalkostnaderna. Långt ifrån alla anställda uppskattar dock avsaknaden av en fast arbetsstation. En sådan arbetsplats är Nacka kommun. Tidningen Vision berättar om konsekvenserna av införandet av flexkontor:

    Trenden med flexkontor sprider sig över landet och ska enligt nya rön vara bra för hälsan. Men de anställda i Nacka kommun känner inte igen sig. Stress, oro och tårar blev följden när de fasta arbetsplatserna försvann.

    Även Värmdö kommun har infört flexkontor. Dagens ETC rapporterar om vilka förändringar de inneburit för personalen:

    Flexkontoren innebär en besparing. I Värmdö byggdes lokalerna om för att nyanställda skulle få plats och i Nacka kunde två kommunhus bli ett när det ena byggdes om till flexkontor och ytterligare 200 medarbetare flyttade in i lokalerna. Innan satt de flesta i rum om fyra till sex personer, nu är rummen borta. Istället för egna skrivbord har de anställda skåp, en så kallad hemvist. Skrivborden ska rensas efter dagens slut och inga personliga saker som till exempel bilder på familjen är tillåtna.

    Utöver minskade lokalkostnader brukar den sociala situationen ofta tas upp som en fördel med flexkontor. Att medarbetarna ständigt byter platser kan göra det lättare för nyanställda att lära känna kollegorna. Sydsvenskan berättar om bakgrunden till införandet av flexkontor:

    Det aktivitetsbaserade flexkontoret innebär att kontoret delas upp i zoner: arbetsstationer med skrivbord, tysta arbetsrum, chattboxar för telefonsamtal, mötesrum och kök. Varje dag ska arbetsplatserna rensas, i många fall varje gång den anställde är borta mer än en timme. Arbetsmaterial och personliga tillhörigheter får personalen förvara i ett skåp. Flexkontor innebär också ofta att antalet arbetsplatser är något mindre än antalet anställda: arbetsgivaren räknar med att några är ute hos kund, på tjänsteresa, vabbar, eller arbetar hemma.

    Den senaste tiden har nyhetsrapporteringen om flexkontor främst handlat om negativa aspekter. Enligt Shortcut finns det dock fördelar med modellen:

    En person som jobbar i flexkontor har stor egenkontroll över sina dagar och kan välja var han eller hon vill sitta. Det uppskattas.

    Flexkontor är belagt i svenskan sedan mitten av 1990-talet. Användningen har dock ökat kraftigt under det senaste året.

    Anders

    Foto: Istockphoto

    0 kommentarer
  • Lena Andersson, Hans Rosenfeldt och Siv Strömquist är några av de föreläsare du möter under Språkforum. Språktidningens egen heldag med språk och kommunikation i fokus arrangeras i år fredagen den 28 mars på Citykonferensen i Stockholm.

    En handfull lediga platser finns alltjämt till årets Språkforum. Sista dagen att anmäla sig är den 19 mars.

    På programmet finns bland annat Lena Andersson som berättar om sitt författarskap, språkforskaren Siv Strömquist som ger en lektion i användningen av skiljetecken, copywritern Mikael Rosén som talar om hur texter inte bara flyter utan dessutom faktiskt blir lästa, retorikern Gunilla Almström Persson diskuterar vilka medel som ger makt i samtal, översättaren Kerstin Gustafsson skildrar några av yrkets utmaningar och programledaren och författaren Hans Rosenfeldt avslöjar några av skrivandets hemligheter.

    Dessutom medverkar Språkrådets Lena Lind Palicki, Svenska Dagbladets Bo Löfvendahl och TNC:s Henrik Nilsson i en paneldebatt om språkråd och språkvård. Moderator är Språktidningens chefredaktör Patrik Hadenius.

    Här kan du läsa mer om programmet och boka din biljett till Språkforum.

    0 kommentarer

Sidor

Annons

Senaste kommentarer

Prenumerera på Blogg