Prenumerera på bloggen
  • Nisse från Manpower behöver en yrkestitel. Eftersom Nisse kan vara allt från lokalvårdare och lärare till webbredaktör och svetsare måste det vara ett brett begrepp. Bemanningsanställd eller uthyrd duger uppenbarligen inte. Kanske kaosonaut, resurskonsultbemannolog eller tillfällerist? Eller flexhjon, lönedumplinglåtsasanställd eller nyträl?

    Branschorganisationen Bemanningsföretagen söker på Vi kallar oss efter ett gemensamt ord som beskriver deras omkring 120 000 anställda. I det råd som ska utse den bästa benämningen återfinns författaren Björn Ranelid, artisten Wille Crafoord, professor Lars-Gunnar Andersson och Språkrådets nyordsredaktör Birgitta Lindgren. Vinnaren belönas med en resa till Island, en nation enligt kampanjmakarna känd för "sin kreativa språkutveckling".

    Alla förslag har dock inte välkomnats av Bemanningsföretagen. Låtsasanställd och nyträl ger knappast de associationer som branschen vill förknippa med uthyrd personal. Förbundsdirektören Henrik Bäckström motiverar i ett blogginlägg gallringen av oönskade titlar med att förslagsmakarna "totalt missat idén med denna kampanj". Ordet ska nämligen både vara neutralt samtidigt som det ska väcka stolthet hos de bemanningsanställda. Språkligt sett står alltså närmast en klassresa à la städare till hygientekniker på önskelistan.

    Utgångspunkten för kampanjen tycks vara att språket styr tanken. Positivt laddade ord ger branschen ett bättre rykte.

    De av Bemanningsföretagen ratade förslagen utgår däremot från att inhyrd personal utför samma arbetsuppgifter som fast anställda men med lägre lön och sämre villkor. Laslös och ring-och-spring-jobbare är exakt den bild av yrket som branschen vill motarbeta. Tävlingens svarta får, de ord som inte faller Bemanningsföretagen på läppen och därför raderas, tvingas i stället husera på en sajt som också går under namnet Vi kallar oss. Den sägs vara skapad av bemanningsanställda som undanber sig branschorganisationens strävan att "hitta ett gulligt namn på oss".

    Och det är här det språkliga problemet ligger. Henrik Bäckström är, vilket kan förefalla en smula opedagogiskt, inte själv inhyrd som förbundsdirektör utan anställd. Det finns många bemanningsanställda som trivs med sina jobb, uppskattar arbetsplatsbyten och en strid ström av nya kollegor och arbetsuppgifter. Bilden av branschen återspeglas i dag dock snarare av förslag som flexploaterade och daglönare än pusselbit och flexör.

    Det är lätt att hitta på nya ord, men att skrubba bort de negativa associationerna kring bemanningsanställda är svårt. Det problemet löser inte Bemanningsföretagen med en nyordstävling. Men språket berikas åtminstone med såväl bemannonomer som plastanställda.

    Anders

    1 kommentarer
  • År 1622 gav Gustav II Adolf Norrtälje stadsrättigheter. När kommunen i augusti i år invigde en ny park döptes den efter stadens grundare, och fick namnet Gustaf II Adolfs park. Det dröjde dock inte länge innan namnet fick kritik. Inte för att det var något fel i sig att uppmärksamma kungens betydelse för Norrtälje, utan för att stavningen av hans namn bryter mot traditionen.

    När kungen år 1632 i Lützendimman utkämpade sin sista strid gjorde han det som Gustaf II Adolf. I dag stavas hans namn i regel Gustav II Adolf. Och han är inte den enda kungligheten vars namn har ändrats. Den kung som i livet hette Carl XV stavas nu Karl XVDrottning Christina har blivit Kristina.

    Grunden till stavningsförändringen lades när ecklesiastikminister Fridtjuv Berg år 1906 drev igenom en omfattande stavningsreform, där ett av huvudnumren var att v-ljud skulle skrivas med bokstaven v och inte ffv eller hv. På sina håll fanns ett utbrett motstånd mot reformen, men en bidragande orsak till det stora genomslaget var Selma Lagerlöfs Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige. Boken användes som läromedel i geografi och följde de nya stavningsreglerna. En bit in på 1910-talet kapitulerade de dagstidningar som tidigare bekämpat förändringen.

    Mediespråksgruppens skrivregler rekommenderar att samtliga kungar och drottningar från Oscar I och framåt får behålla den stavning de själva använde eller använder. I mediespråket kommer Carl XVI Gustaf inte att så småningom skrivas Karl XVI Gustav, utan den nuvarande regentens namn kvarstår oförändrat.

    Kungahuset har dock inte samma syn på saken. Vid hovet är normen att de avlidna kungar och drottningar som den nuvarande regenten har träffat får behålla stavningen. Carl XVI Gustaf var fyra år när Gustaf V gick bort – eftersom kungen hann lära känna sin farfarsfar har stavningen inte förändrats.

    Men Carl XVI Gustaf träffade varken Oscar I (1799–1859) eller Oscar II (1829–1907), vilket för Kungahusets del innebär att namnen, till skillnad från Mediespråksgruppens skrivregler, stavas Oskar I respektive Oskar II.

    – Gränsen går vid dem kungen har träffat. Det är en språkregel hos oss, säger Marianne Bonbeck, informationssekreterare vid hovet.

    Kungahuset och Mediespråksgruppen har heller inte samma syn på prinsar och prinsessor. Mediespråksgruppen rekommenderar att de får behålla sina privata stavningar – Carl Philip kommer aldrig, vare sig prinsen blir kung eller inte, att börja skrivas Karl Filip, och där hovet föredrar prinsessan Eugenia (1830–1889) ändrar Mediespråksgruppen inte Eugénie.

    När Sverige så småningom får en ny regent kan det alltså bli dags för kungahuset att ändra stavningen, eftersom kronprinsessan Victoria varken har träffat farfarsfarsfar Gustaf V eller farfarsfar Gustaf VI Adolf. Men om så blir fallet vill Marianne Bonbeck inte svara på i dagsläget.

    – Det är en fråga för framtiden, säger hon.

    Språkrådets grundprincip är att personer ska får skriva sina namn som de själva väljer. Ibland krockar tumregeln med olika skrivsätt. Under en lång tid försvenskades namnen på historiska regenter från andra länder. Den franske kungen Louis XIV skrivs på svenska Ludvig XIV, den brittiska drottningen Mary Stuart blir Maria Stuart och den ryska tsaren Pjotr den store omstavas Peter den store. Men namnen på sentida regenter genomgår inte någon försvenskning. Spaniens Juan Carlos blir inte Johan Karl.

    – Att försvenska utländska namn behövs inte längre. I dag skulle vi förstå att Pjotr den store motsvarar Peter den store, säger Susanna Karlsson, språkvårdare vid Språkrådet.

    Gustaf II Adolfs park följer varken Mediespråksgruppens eller kungahusets rekommendationer. Däremot finns det, skriver Norrtelje Tidning, sedan tidigare en gata med namnet Gustaf Adolfs väg i kommunen. Det må bryta mot traditionen, men det är åtminstone konsekvent.

    Anders

    Foto: Paul Hansen

    4 kommentarer
  • Göran Hägg är aktuell med Retorik i tiden – 23 historiska recept för framgång (Norstedts), där han analyserar 23 tal från Lysias och antikens Grekland till Barack Obama och dagens USA. Blogginlägget är ett utdrag ur boken.

     

    Olof Palmes (1927–86) historiska roll påminner i vissa avseenden om John F. Kennedys. Båda symboliserade för sina samtida föryngring av politiken samt inrikes- och utrikespolitisk nyorientering. Båda var lysande retoriker. Båda offer för politiska mord – där den mest trolige mördaren ändå var ”fel” ur opinionens och anhängarnas synpunkt. Men skillnaderna är också påfallande. Kennedy blev en samlande nationell symbol redan före martyrdöden. Palme var hela tiden omstridd, till och med i sitt eget parti. Han var föremål för extremt hatiska angrepp från höger, men också från yttersta vänstern. Skepsis och nedvärdering har i viss mån fortsatt även efter mordet, sedan den första chocken lagt sig.

    Palmes retoriska kraft och personliga karisma var i direktkontakt med en verklig publik lika stor som Kennedys, men livet igenom hade han betydande svårigheter att hantera TV – Kennedys verkliga hemmaplan. Olof Palme väckte i televiserad närbild ofta rädsla och ilska även i situationer där han öga mot öga brukade charma och entusiasmera med samma ord och gester, ja ibland rentav vid samma tillfälle. Under den berömda valdebatten mot Fälldin i Göteborg 1976 vann Palme enligt de flesta bedömare stort på plats. Men vi som såg det hela i TV visste att han hade förlorat i resten av landet. Därmed var även valet förlorat.

    Det följande är det absolut kortaste talet i det här urvalet.

    Det är som många av de närmast föregående talen ett framträdande i radio, och fick minst lika starkt genomslag i hemlandet, inte minst genom återutsändningar. Indirekt fick det även ett enormt internationellt genomslag. Kanske det sista verkligt betydande tal i världshistorien som spritts den vägen. Så var det lättare för Palme att väcka sympati än i televiserad närbild. Men talet orsakade ändå våldsam vrede på sina håll – vilket också var avsikten. USA:s krig mot FNL-gerillan i Sydvietnam hade sedan mitten av 1960-talet ”eskalerat”, som man sa på den tiden, samtidigt som det ändå tycktes gå allt sämre ju mer amerikanska trupper som sattes in på marken. Gerillan stöddes hela tiden av Nordvietnam som ville återförena landet under sin kommunistiska regim. Den 18 december 1972 hade det amerikanska flygvapnet inlett en massiv bombning av Nordvietnams huvudstad Hanoi. Det var terrorbombningar i traditionell mening – mindre avsedda att slå ut militära mål än att knäcka befolkningens motståndsvilja genom död och förintelse bland civila. 

    Flera stater, även USA-allierade som Australien, Kanada och Danmark uttryckte bestörtning och avsky. Den svenska regeringens negativa inställning till kriget var välkänd, och Olof Palme valde att ta några dagar på sig för att överväga sina ord och nå största effekt. Det bör påpekas att bombningarna hela tiden fortsatte trots den övriga världsopinionens protester. Palme konsulterade även ledande utländska socialdemokrater som Österrikes Bruno Kreisky och Västtysklands Willy Brandt. Han gav Anders Ferm i statsrådsberedningen i uppdrag att göra ett utkast som är daterat den 22 december. Utifrån detta utformade han sedan en text som han läste upp för Tage Erlander och Alva Myrdal som kom med smärre ändringsförslag. Det rör sig med andra ord om en extremt väl genomtänkt retorisk produkt – trots att några bedömare ansett uttalandet överilat och obalanserat. 

    Morgonen den 23 december ringde Palme in uttalandet till TT, och till lunch sändes inspelningen i radion, samtidigt som texten vidarebefordrades till övriga nyhetsbyråer. Palme läser talet långsamt, begrundande, förbluffande lågmält, men med eftertryck:

     

    Man bör kalla saker och ting vid deras rätta namn. Det som nu pågår i Vietnam är en form av tortyr. Det kan inte finnas militära motiv för bombningarna. Militära sagesmän i Saigon har förnekat att det skulle pågå en nordvietnamesisk uppladdning.

    Det kan inte rimligen bero på vietnamesernas halsstarrighet vid förhandlingsbordet. Motståndet mot oktoberöverenskommelsen i Paris kommer – som New York Times påpekar – framför allt från president Thieu i Saigon. 

    Det man gör är att plåga människor, plåga en nation för att förödmjuka den, tvinga den till underkastelse inför maktspråk. 

    Därför är bombningarna ett illdåd. 

    Därav finns det många i modern historia. 

    De förbinds ofta med namn. Guernica, Oradour, Babij Jar, Katyn, Lidice, Sharpville och Treblinka. 

    Våldet har triumferat. Men eftervärldens dom har fallit hård över dem som burit ansvaret. 

    Nu finns ytterligare ett namn att foga till raden. 

    Hanoi – julen 1972.

    Det är intressant att jämföra den färdiga texten med Ferms utkast. Ordet tortyr finns redan hos Ferm liksom konstaterandet att något militärt motiv inte existerar. Men meningarna är långa och innehåller utfyllnader som ”väl”. Det hela slutar i en from förhoppning ”med sikte på att uppnå en politisk lösning”. Hos Palme har satserna blivit korta och slagkraftiga. Talaren går rakt på sak utan inledande förklaringar. Namnen på Sydvietnams hatade president Thieu och hans huvudstad Saigon har lagts till. Från och med talet om ”att plåga människor” är texten helt ny i förhållande till den ursprungliga byråkratprodukten för vilken ord som ”illdåd” vore främmande. 

    Så kommer den berömda uppräkningen av orter kända för illdåd. Ouradour, Babij Jar, Lidice och Treblinka är platser förknippade med nazistiska massmord. Guernica i Baskien flygbombades av nazisterna och deras bundsförvanter, medan Sharpeville var det mest kända övergreppet i rasismens Sydafrika. Massmordet på polska officerare i Katyn har senare visat sig vara ett sovjetiskt övergrepp, men troddes 1972 fortfarande i allmänhet även det ha iscensatts av tyska nazister. 

    Det har ifrågasatts om inte de allierade terrorbombningarna mot Hamburg, Dresden eller Hiroshima under andra världskriget hade varit mer självklara jämförelseobjekt när det gällde luftburna anfall i terrorsyfte. Men Palme och hans rådgivare var inte ute för att göra tekniska jämförelser, utan för att väcka opinion i ett akut läge. Ingen kunde förneka att i den mån man talade om terror så var faktiskt de valda objekten också relevanta. Det faktum att de amerikanska åtgärderna i detta fall faktiskt KUNDE jämföras med dåd av den yttersta ondska som nazismen representerar skulle kunna fungera som en väckarklocka för amerikansk och internationell opinion, när nu andra moraliska påpekanden inte gjort det. 

    Någon traditionell retorisk uppbyggnad har inte behövts för det korta uttalandet. Men givetvis är namnuppräkningen ett klassiskt grepp, liksom den infernaliska jämförelsen. Och man bör notera hur ordningen på det hela ändå är ytterst välkalkylerad. Den sista raden är på sitt sätt den mest dräpande. Tidsangivelsen ”julen” har från Ferms inledning flyttats hit. Den amerikanska militärledningens nästan ofattbara missgrepp att förlägga terrorattackerna till jultid utnyttjas till det yttersta – utan att talaren ens behöver förklara saken! 

    Uttalandet väckte enormt uppseende, även i USA och övriga världen. Långt mer än föregående svenska manifestationer av Palme och andra uppmärksammades saken av de krigförande. Det här gick helt enkelt inte att tiga ihjäl. President Nixon, som redan tidigare privat brukat kalla Palme ”that Swedish asshole” var rasande. Efter några dagars brevväxling och diplomatiska palavrer blev resultatet att de diplomatiska förbindelserna i praktiken bröts. USA drog ytterligare ner sin diplomatiska representation i Stockholm. Sveriges nye ambassadör förklarades icke välkommen till Washington. 

    Många ansåg som sagt redan då uttalandet alltför hårt. Vi har senare sett än värre övergrepp i internationella tvister. Men kritiken mot bombkriget var som framgått stark också från USA:s allierade i Nato. I tredje världen var ursinnet allmänt. I Sverige ledde krisen till en namninsamling mot terrorbombningarna som alla partier ställde sig bakom, till och med Moderaterna, om än förmodligen något motvilligt. Men ändå: det ledde till att även moderatledaren Gösta Bohman långt efteråt haft sin bild uppsatt bland vänner till den vietnamesiska saken i revolutionsmuseet i Hanoi! Insamlingen fick 2,7 miljoner underskrifter – svenskt rekord för sådana aktiviteter. 

    Internationellt ökade Palmes intiativ ytterligare hans och Sveriges anseende, särskilt bland tredje världens stater. Till det bidrog väl också att utvecklingen tycktes ge honom rätt. USA tvingades av världsopinionen faktiskt att inom en månad helt avbryta stridshandlingarna mot Nordvietnam samt börja förbereda ett ensidigt tillbakadragande av de egna trupperna även från Sydvietnam inom 60 dagar. Bomberna slutade falla, kriget gick hastigt mot sitt slut. Att Sveriges och Palmes ingripande betydde mycket som tungan på vågen och för att skapa den världsopinion som framtvingade detta är ovedersägligt. 

    På sistone tycks det faktiskt som om vi åter börjat inse det även i Sverige.

     

    Göran Hägg är författare och docent i litteraturvetenskap.

    Inlägget är ett utdrag ur boken Retorik i tiden – 23 historiska recept för framgång (Norstedts, 2011).

    Foto: Cato Lein/Norstedts

    0 kommentarer
  • Större än jag eller större än mig? Doping eller dopning? Date eller dejt?

    Frågor om rätt och fel i språket tillhör de vanligaste i redaktionens mejlkorg. För det mesta bollar vi frågorna vidare till Språkrådet. Ibland får frågeställarna svaret att flera alternativ kan betraktas som korrekta, ett besked som ibland tas emot med en viss besvikelse.

    Vad som anses rätt och fel beror ofta på vem det är som tillåts bestämma. I texten ovan har rättstavningsprogrammet redan hunnit rödmarkera både dopning och dejt, de stavningar som Språkrådet rekommenderar eftersom de till skillnad från doping och date har anpassats till svenskan.

    På Språktidningen följer vi vanligtvis Språkrådets regler, men inte alltid. Vi skriver internet där Språkrådet länge föredrog Internet. När det gäller rättstavning förlitar vi oss på Svenska Akademiens ordlista, och när det gäller namn kikar vi ofta på hur Mediespråksgruppen och Nationalencyklopedin väljer att skriva dem.

    Ibland ger dock fler kockar en intressant men något förvirrande soppa. Mediespråksgruppen (med representanter från flera stora svenska medier) anser att namnet på Libyens före detta ledare bör skrivas Muammar Gaddafi, Expressen och Dagens Nyheter (vars språkvårdare är representerade i Mediespråksgruppen) föredrar Khaddafi, Sydsvenskan stavar Kaddafi, den som bläddrar i Nationalencyklopedin hittar uppslagsordet Qadhdhafi medan nätversionen har fastnat för Khadaffi, och Språkrådet anser att den lämpligaste stavningen är Qadhdhafi med Qaddafi respektive Gaddafi som silvermedaljörer.

    Qadhdhafi är enligt Språkrådet den stavning som bäst representerar hur namnet överförs till latinsk skrift, medan Gaddafi sägs ligga nära det lokala uttalet. Expressen menar att Khaddafi i kraft av traditionen är den stavning som läsarna bäst känner igen. Traditionen tillskrivs ofta stor betydelse i språkvårdsfrågor. Vi skriver exempelvis alltjämt Köpenhamn trots att København tveklöst representerar det danska uttalet bättre.

    Alla har goda argument för sin hållning i stavningsfrågan. Så vem har rätt?

    Tja, det brukar heta att det viktigaste är att vara konsekvent. Språkrådet är visserligen en del av myndigheten Institutet för språk och folkminnen och deras rekommendationer får ofta stort genomslag, men den som ratar dem kan sova lugnt utan mardrömmar om böteslappar för felaktigt språkbruk. Så Expressen skriver tvärt emot rekommendationerna myndigheter och verk gement (rättsmedicinalverket) och Fokus skriver partinamn utan versal (socialdemokraterna). Och det är förstås rätt och riktigt – åtminstone i Expressen och Fokus.

    Nå. Trots de olika åsikterna om den före detta libyske ledaren tycks stavningsutbudet i svensk press ändå vara förhållandevis begränsat. År 2009 räknade den amerikanska tv-kanalen ABC till inte mindre än 112 olika stavningar som förekom i inhemska medier.

    Anders

    Foto: Jesse B. Awalt/U.S. Navy

    0 kommentarer
  • Om du befinner dig i Göteborg i helgen har du chansen att träffa Språktidningens redaktion på Bokmässan. Kom gärna förbi och berätta vad du tycker om tidningen och vad du vill läsa mer om. Du hittar oss i monter B05:60. Om du inte redan är prenumerant har vi dessutom ett riktigt fint mässerbjudande! 

    1 kommentarer
  • Språktidningens webbplats har i dag fått en välbehövlig uppfräschning. Och i dag går även startskottet för vår blogg. Redaktionen kommer dagligen att blogga om språknyheter, spaningar och nyord. Du kommer att möta forskare som gästbloggar om sina fynd, och engagerade debattörer som diskuterar aktuella språkfrågor. Därför hoppas vi på din medverkan! I kommentarsfält och omröstningar, som tipsare eller debattör. Vi efterlyser språkspaningar och debattinlägg i aktuella språkfrågor! Skriv av dig till anders@spraktidningen.se eller slå en signal på 08-551 109 52.

    Och vi på redaktionen, det är chefredaktören Patrik Hadenius, redaktörerna Maria Arnstad och Anders Svensson samt praktikanten Camilla Sveréus. Trevlig läsning! 

    0 kommentarer

Sidor

Senaste kommentarer

Prenumerera på Blogg