Veckans nyord: normcore

0 kommentarer

Först kom den trendmedvetna hipstern. Sedan kom normcore, en stil där syftet snarare är att passa in än att sticka ut. Normcore kan alltså betraktas som en respit från kraven på att odla en originell stil.

Normcore är belagt i engelskan åtminstone sedan 2009, då ordet listades i Urban dictionary. Där beskrivs stilen som ultrakonformistisk. Den som är normcore utmanar inga gränser och spränger inga tabun. I stället är det en stil för den som gillar att helgardera.

Under våren har användningen av normcore ökat snabbt i svenskan. Men det är inte en trend som tycks uppskattas av särskilt många. I Rodeo skriver Lisa Ehlin att hon vill strypa normcore ”i sin linda”:

Ju mer jag ser, läser och tänker på normcore, desto mer provocerad blir jag. De som förespråkar normcore är främst, och inte överraskande, en specifik, mestadels vit, västerländsk medelklassgrupp (”art kids” och ”downtown girls”). Och, så klart, till största delen en amerikansk sådan, vilket jag är medveten om följer egna cykler, trender och estetik. Men det gör inte begreppet mindre problematiskt att slänga sig med. För det sparkar nedåt.

I Aftonbladet betraktar även Patrik Lundberg normcore ur ett klassperspektiv. Han hävdar att det handlar om ”klassförakt i sin renaste form”:

Det handlar om att lajva folk som saknar medvetenhet. Att bära Foppatofflor över vita tubsockor. Att käka kyckling på fredag och tacos på lördag. Att drömma om en julsemester till Thailand. Trenden kan jämföras med regionsamordnaren Kent Kullanders kupp för ett tag sedan. Han sänkte sin lön med 4 500 kronor i månaden för att visa hur det är att leva med en kvinnolön. Men Kullander satte in överflödet på sitt privata sparkonto, enbart för att kunna plocka ut stålarna efter experimentet. Exakt så funkar normcore. Snorvalpar från den övre medelklassen leker svennepäron i några månader och när de har tröttnat kan de dra på sig sina Acne-kläder igen.

Amanda Mann är inne på samma spår i Nöjesguiden:

Normcore handlar om att omfamna denna vita medelklasspappans icke-unikhet, att bara vara en i mängden och att inte sticka ut. Det är någon slags anti-modestil, men normcoretrenden fungerar på samma sätt som alla andra trender, även om den vill kalla sig för en anti-trend. Mode har alltid visat på vilken klass en tillhör och har alltid använts som ett medel för maktutövande. Normcoretrenden utövar makt på samma sätt som vilken trend som helst, om inte ännu mer. Det är en viss grupp i samhället som kan starta en trend och det är den gruppen som sedan har möjlighet att behärska och följa trenden.

I Vecko-Revyn beskriver Mats Bax normcore som ”så standard att det sticker ut”:

Så medan hipstern strävar efter det omaka och annorlunda (typ solglasögon från en second handbutik i Reykjavik) hyllar normcore mellanmjölk, Fjällräven, Bingolotto och Gyllene tider.

Alla är dock inte negativa till normcore. I Skånskan funderar Clemens Altgård på om stilen kan fungera som ”ett slags överlevnadsstrategi baserad på en så neutral och bekväm klädsel som möjligt”.

Anders

Tags: 

Lägg till ny kommentar