Fikabordets oskrivna lagar kommer till ytan

0 kommentarer

Vi firar en bemärkelsedag på jobbet. Dagen till ära tronar två prinsesstårtor med rosa marsipanrosor på bordet. Alla skär sig en bit, men rosorna balanserar darrande kvar efter att vi har tagit för oss. Då – plötsligt – sträcker någon ut handen, snappar åt sig en ros och stoppar den  bekymmerslöst i munnen. Blickar utbyts mellan de andra runt bordet. ”Så GÖR man ju bara inte!” lyder det ordlösa utropet.

I den nyutkomna boken Sånt vi bara gör sätts våra mer eller mindre medvetna (o)vanor i blixtbelysning. Den innehåller 91 korta och lättlästa texter av forskare i bland annat språk, etnologi och folkloristik. Det är både bildande och underhållande läsning – med hög igenkänningsfaktor. I ett kapitel skriver Christian Sjögren, forskare i nordiska språk, om ”språkliga krumelurer som sociala resurser”. Han beskriver de kulturella normerna runt ett fikabord, som när det bara finns en enda kaka kvar på fatet. ”Efter viss tvekan sträcker du dig efter kakan, och när du gör det känner du ett behov av att kommentera din handling. Du frågar inte rakt ut om det går bra att rensa fatet, men du kanske talar lite tystare, rent av mumlar, mest för dig själv – tar väl en liten kaka till här så …

I en situation som är så markerad som att ta den sista kakan, krävs alltså en ”språklig krumelur” för att den som faller för frestelsen ska kunna behålla sin värdighet. Krumeluren är en avvikelse från det övriga samtalet, och är ”laddad med en specifik funktion”. När vi beter oss på ett potentiellt pinsamt eller ouppfostrat vis, känner vi oss tvungna att kommentera våra handlingar.

Och – inser jag – det är precis en sådan språklig krumelur som saknas när marsipanrosesnapparen skrider till verket. Det påbjudna beteendet i denna situation är ju att vederbörande först ser sig omkring bland de närvarande, och höviskt frågar om någon annan möjligtvis skulle vilja ha rosen. De tilltalade bör då, lika höviskt, avböja med ett ”Nej, nej, ta den du!” Först när denna språkliga ritual än avslutad är det fritt fram för den hugade att göra processen kort med rosen. (Ifall det är en specifik person som firas, har denna förstås alltid rosföreträde.)

Egentligen är det fascinerande hur väl förtrogen man är med sådana här sociala, språkliga ritualer. Och detta utan att man har formulerat de omgivande villkoren. När jag läser Sånt vi bara gör, är det som att någon håller en skrattspegel framför mig.

Maria

Fotnot: Sånt vi bara gör (2019) är ett samarbete mellan Carlssons bokförlag och Institutet för språk och folkminnen. Texterna är redigerade av Jenny Nilsson, Susanne Nylund Skog och Fredrik Skott.

Foto: Istockphoto

Lägg till ny kommentar